Åttiotreårskalas och släktprat.

Mormor fyllde åttiotre. Ett givet tillfälle att klä sig i tantkläder tyckte jag. 

Och så satt jag i soffan, vid barnbordet, fastän den yngsta som sitter där är tolv och den älsta femtioett. Vi åt tårtor och kakor och det finns liksom ingen hejd när man går på tantkalas. 

För mig är det himla märkligt att umgås med släkten. Med människor som har helt andra värderingar om vad som är viktigt i livet, att jag inte kan säga hela sanningen eftersom de inte skulle förstå. 

Men det är också himla fint och sitta där i den guldiga soffan. Lyssna på släktingarnas grova skorrande, ärligt talat pratar de nog den grovaste skånskan jag vet. Bondespråket. Och skrapet från finporslinet som mormor bara dukar fram när man får "främmad". Då krävs det lite guldkant på tillvaron. 

Jag tänkte att jag ändå är som en pusselbit i den där släkten. Och att vi finns där för varandra när det gäller. 

...tvåtusentretton...året som gått...

I januari var jag på min allra första tonårsfest och insåg att det där med fylleslag inte direkt var min grej. Jag fyllde sjutton, åkte skridskor i vinternatten och yogade.

Snön lös upp världen. Det vart februari. Jag och vännen på berget började brevväxla med varann, det var något av det största som hänt det här året. Han hjälpte mig förstå att det allra viktigaste här i livet är att prata om det som känns.

Mars. Ljuset i tunneln. Jag stirrade in i väggen. Ville mest av allt fly från livet. Tvekade på det mesta. Yogan och samtalen om onsdagskvällarna var min räddning, det som gav livet ljus.

April. Jag behövde pengar. Ett par dagar senare blev jag erbjuden ett näst intill perfekt helgjobb hundra meter hemifrån. Började jobba. Jag började samtala med en kurator på BUP. Fann dansen och det började spraka i livet.

Skolan och de nationella proven upptog den mesta av min vakna tid. Annars hängde jag mest i naturen, sprang, gick, skuttade genom skogarna och över backarna. Mötte busspojken. Jag vågade leva ut mina känslor, minst sagt. För det var fjärilar i hela kroppen min. Men jag var lycklig i Maj. 

Sedan vart det juni. Skolan slutade. Jag och vännen dansade i de ljumma sommarkvällarna. Familjen for iväg. Jag hade ensamtid. Cyklade långa rundor. 

Juli anlände. Jag sprang upp och ner för stentrapporna i det gula huset nästan varje dag. Jobbade alltså. Framåt kvällen satt jag på altanen och omgavs av familjen eller badade, i hav, vattenfall. Pratade om frihet med vänner.

Augusti. Dags för norrlandsfestivalen. Jag lärde mig att ibland kan det vara bra att släppa taget, låta saker bara vara som de är. Lita på omvärlden. Ibland hittar man någon att dela ett ord med, ibland springer man längs älvkanten med den finaste av alla, flickan från ovan, och skriksjunger, ibland finner man ro, möter det som är viktigt. När jag tänker efter lärde urkult mig mer än jag anat.

Jag cyklade på tremånaderskalas. Satt på en gårdsplan, mitt på Österlen, i septemberljuset och höll handen, var stoltast i världen över min vän som läste upp sin vinnardikt. Gick på konsert och delade en kväll med kusinen min, hon som jag mest i världen ser upp till. Dansade. Jobbade. Plockade kantareller. 

Hängde med syrran en del när det blivit oktober. Gick på konserter, framträdanden och teatrar. Promenerade runt i min skittunga väska och pluggade alldeles väldigt mycket.

November är stora kalasmånaden. Tårtätarmånaden. Ena dagen fyllde någon tre, andra dagen åttiofem och någon annan sjutton, femtioett och jag så fortsatte det.. Åkte förstås också till Örebro och överkom ångesten i det där med att platsa i nya sammanhang.

Såhär. Nu är det december. Jag är halvvägs genom gymnasiet. Pendlar mellan allt vad livet innebär men tror mig ändå funnit svaret i ärligheten.

Det blev jul trots allt..

Det ska nog bli lite jul av den här flickans liv också. Kanske till och med den bästa. För jag har liksom skippat alla förväntningar, all stress och all press och låtit allting flyta.

Jag bytte julstressen mot en vän. Vi for till vännen på berget för att överlämna en skrivmaskin, satt på verandan och drack te, tittade på hans samlingar och jag fick en julklapp. Sedan rastade vi hunden och oss själva på stenshuvuds topp. Och det var typ världsbäst. 

Och vi skaffade ju oss trots allt en gran. En sådan där lång, krokig och nästan grenlös som vi alltid har sneglat på. Lite för att ingen egentligen bryr sig och lite för att det är kul. Och mamma slängde belysningen förra året så vi fäste en vanlig julstjärna på mitten, med eltejp istället. 

Gick till kyrkan för att fundera på vad julen är. Varför vi firar. Tände ljus, sjöng, bad och log med hjärtat.

Grisen (katten alltså) firar jul all alone då hennes familj är bortrest. Så vi hängde en stund.

Jag klädde mig i körsbärsklänning och utsläppt hår. Är liksom frälst i det där med secondhand klänningar. 

Jag hängde med familjen, och kanske bäst av allt var gröten. Min favorit tillsammans med apelsinerna.

Förutom att soffhänga promenerade vi i skogens mörker.

Och nu är det juldag. Jag och mostern min tog mormor i varsin hand och traskade till kyrkan tidigttidigt på morgonen. Julotta. Körerna sjöng och jag fällde en tår. Det här är verkligen en av de bästa jularna jag upplevt. När jag och hunden promenerade en mil efter kyrkan så tänkte jag på det. Hur det som är viktigt liksom skiner igenom när man skalar av det materiella budskapet. För trots min högst simpla julhelg så tycker jag mig befinna mig mitt i nån klichéig julfilm. 

Barnens lilla högtid.

På den allra sista litteraturlektionen för terminen pratade vi om julminnen. Om hur man minns den bästa julen. Om hur julen är nu. Hur man önskar sig julen.

Det verkar som om många fler än bara jag tycker att julen är en ganska jobbig högtid. Att advent är helmysigt, men att själva hysterin runt den där enaste dagen, den tjugofjärde i den tolfte månaden, kanske mest lägger sig som ett kvalmigt täcke runt en.

Vi pratade om att det kanske är en övergångsperiod det här. Vi är inga förväntansfulla barn längre och ligger lågt med firandet. Man väntar liksom på sina egna barn för att ha en anledning att börja fira igen. Att julen är en barnens och förväntningarnas högtid som mest hålls uppe för deras skull. 

en grå söndag vid köksbordet

Det är söndag. Jag sitter vid köksbordet och skriver texter. Formulerar ord ut i intet. Lyssnar på musik från blandlistan. Avverkar diskberget. Sätter igång en deg till bröd med kummin i. Klär mig i gula strumpbyxor, klänning och raggsockor. När resten av världen är sliten, falerad, har påsar under ögonen och hjärtat i halsgropen. Då, då om någon gång är det väl åtminstone viktigt att känna sig fin.

Jag låg vaken halva natten. Lyssnade på musik. Skrev. Läste. Gjorde listor.
När jag slumrat till vakande jag av tumult i huset. Någon som ringde ambulans. Någon annan som ringde någon annan. Sedan försvann de, allihop, förutom hunden som lade sig bredvid mig som för att vakta mina tankar. De, tankarna, flög all världens väg. Mormodern min hade fallit ihop, vaknat upp på golvet. Trott sig ha fel på hjärtat sitt. Hon åkte in, mamma hängde på. Jag låg vaken och tänkte på livet, det sköra, bräckliga, i många timmar.

Vaknade sedan av ett telefonsamtal. Allt var bra. Det blir bara lite för ansträngande ibland att vara åttiotre och tro att man orkar precis lika mycket som man alltid gjort. Så nu, denna ledighet, ska vi pyssla om henne.

Jag är tacksam i stunden. Tacksam för allt jag har omkring mig.

Årets mörkaste dag välkomnar livet!

Årets mörkaste dygn. Vintersolståndet. Jag tänker att det är finare än nyårsafton. Mer på riktigt liksom. Äkta. Inga guldiga paljettklänningar och raketer på himlen. Bara det som är. Man möter mörkret inom sig och i världen.

Saker vänder. Ljuset återvänder. Överallt. 

Jag har inte gjort något överhuvudtaget för att fira denna dag. Eller nå, jag har ju förstås levt, andats, funderat. Så tänker jag att det kanske är det som är vitsen. Att man vänder sig inåt. Är i verkligheten. I det som är. 

Vännen min skriver om dagen. Hon pekar på hur det är dags att överge det ovälkomna. Och välkomna det nya, i livet.

Jag släpper taget om gamla mönster och rutiner som inte gynnar, jag släpper ångest, press och det som orsakar smärta. Jag välkomnar kärleken, både den till mig själv och till andra. Jag välkomnar mig själv, den gnistrande blicken och fjärilsvingarna. 

Back on track. Övningskörning.

Idag övningskörde jag. På en annan trafikskola. Ni minns kanske hur jag ramlade rätt ner i stupet när jag övningskörde på trafikskola sist. Hur jag liksom överöstes med kritik och jag ba' hallå- såhär kan det ju inte vara..

Så. Jag gav nästan upp hoppet men peppades stenhårt av en klasskamrat som verkligen ville få mig att klara det. Så tillslut fick han mig att knacka på dörren till den där andra trafikskolan och boka en tid. Har kört rundor en del med tänkarmannen hemma och fått en mer avslappnad känsla för bilen.

Så idag. Jag var nervös så in i bänken när vi promenerade till trafikskolan (ja, jag hade sällskap). Men det gick bra. Trots att jag missade en del saker. Det var en tjej som handledde. En lugn, trevlig tjej som nästan inte bromsade en endaste gång. Hon berättade vad vi kunde öva på och när de lägger upp det så. Att jag bara checkar av typ en gång i månaden att jag lärt mig nästa moment. Halleda så mycket enklare det känns. 

PS. Körskolan ligger i typ ett skitfint hus. Superpeppande ju!.ds.

Julen

Jag går runt och funderar på hur det kommer sig att jag inte gillar julen. Att jag mer och mer tar avstånd från den där högtiden.

Det är liksom inte riktigt okej att ogilla den där världens största firarhelg. Man får konstiga blickar, blir kallad tråkig och blir utfrågad tiotusen gånger. Så jag avstår helst från att yttra mig om det. Håller tyst och ler. 

Det är inte så att jag tycker illa om den där mjuka, varma känslan och att bara umgås med familjen i soffhörnan. Men den där hetsen, konsumtionshetsen. Att bara köpa, köpa, köpa- utan eftertanke. Och att bara proppa i sig mat, utan att fråga sig varför man gör det.

Det är inte så att jag inte vill ge bort saker, för det vill jag. Och det är inte så att jag inte vill ta emot saker, för det vill jag. Men att stressa. Pressa. För att komma på något. Tynga sina axlar med oro för att månadslönen inte kommer räcka till. Sånt ogillar jag. Jag ger gärna presenter till min omgivning när som helst på hela året, men jag vill att det ska komma från hjärtat, inifrån. 

Jag tror att förväntningarna förstör så himla mycket. Att man har den där idylliska bilden präntad på hjärnan. Men att det sällan blir sådär idylliskt, det är alltid något som faller, man bråkar, familjelyckan spricker,  man blir för mätt.

Jag kanske är tråkig. Jag kanske är konstig. För är det inte lite konstigt att ha ångest bultande i bröstet nu såhär en vecka före jul, då man ska vara som allra lyckligast. 

Jag ska fira hemma. Med mamman, tänkarmannen, skruttfluffhunden och eventuellt en vän till mamman min. Jag ska köttstrejka. Konsumtionsstrejka. Gå till kyrkan och be till Gud. Gå ut på backarna och sjunga psalmer för moder jord. Jag ska fundera på livet, på världen. För det är vad jag tycker är allra viktigast. Jag ska umgås med vänner som jag är fullkomligt beroende av. Kanske ge dem något hemgjort, något second hand fyndat. Kanske inte. 

Så.

Jag tror att alla världens problem löses ifall vi lär oss älska oss själva. Och förbjuder förbud. Punkt och slut.

Att låta sitt ljus lysa. Och om dans.

Min kropp har legat nere. Varit trasig, inombords. Trött och sliten. Ledsen och söndrig. Sagt ifrån på skarpen med halsont. Jag har masat mig iväg till skolan. Trotsat kroppen min. I tystnad vandrat genom korridorerna. Fällt en liten tår. Betraktat omgivningen. Höstterminen avrundas. Jag är tacksam på djupet. Trött i själen. Så blev det helg, den sista före långledigheten. Jag har sovit. Sovit. Sovit. Rest mig från sängen för att gå på kalas. Betraktat konst. Promenerat längs havet med familjen. Försvunnit ner i dvalan igen. Det blev söndag. Det blev dansdag. Kroppen, ett härjat vrak. Vi dansade till rytmer av livet. Svettades ut varenda liten känsla av att inte duga. Ilska. Glädje. Ord som inte går att sätta fingret på. Allt kom fram. Sköljde över mig. Åkte hem från storstan i universums finaste bil, den gröna bubblan. Hade vackert sällskap. Pratade många fina ord. Gav mig själv en lång varm dusch och bestämde mig för att nu, nu är det jag och ingen annan som gäller i mitt liv.

Så tänker jag på det där ljuset. Det som släcks så fort man inte är uppmärksam nog. Att det är viktigt att ta hand om. Att finnas där för sig själv. 

Tack. Tack för allt vad livet ger. 

Sjukar mig och hänger i partypäntzen och så.

Alltså de där haremsbyxorna jag köpte begagnat av någon på norrlandsfestivalen i somras. Herregud. Haremsbyxer i Manchester, värsta bästa. Kan ju meddela att jag flög fram längs norrlandsälven i dem. Och jag som jämt tyckt att jag såg bajsnödig och superskitlång ut i sådana där haremsbyxor. Men nope. Inte i dem här. 

Och när man hängt i sängen en hel dag och känner sig rastlös och så, vad passar då bättre än en liten storstädning. (Och lite beundring av fin matta- fyndad på en av Österlens bästa hak).

När kroppen får nog.

Jag har ont i halsen. Så satans ont i halsen. Men inga som helst andra symtom på förkylning. Bara tröttheten, den outgrundliga.

Jag stretar emot in i det sista, försöker pallra mig till skolan fastän jag vet att kroppen för länge sedan bestämt sig för att jag ska stanna hemma. Men tänk, men om, men jag måste, borde. De tar aldrig slut, orden som liksom formar min kropp av pressen att duga, räcka, vara bra. 

Och när jag inte matar min kropp med den näring den behöver, när jag aldrig sitter stilla utan alltid bara gårgårgår, letar och söker, förflyttar min kropp, när jag sover bara några timmar per dygn och när jag skyller mina känslor på tusen olika anledningar som egentligen inte har med saken att göra. 

Enligt bibeln "du kan hela ditt liv" så är halsont något som kommer av att hålla tillbaka vreda ord, en känsla av att inte kunna ge uttryck för sitt eget jag. Och i måndags pratade jag med barnmorskan på kvinnokliniken om hur mina problem härstammar i undantryckta känslor, sånt som inte fått plats, som inte fått visa sig i dagsljus. 

Jag suckar. Då var vi här igen. Ord mot ord. Känsla mot känsla. Jag stannar hemma. Allting bara trasslade sig på vägen. Satte hinder. Jag satte hinder för mig själv. Familjen tvingar mig att stanna i sängen. Jag tar ett djupt andetag. Tänker att jag borde göra det oftare. Stanna upp. Vara här, nu. Det är dags att släppa alla hämningar, jag är fri att vara den jag är. Jag duger. Det gör jag. Och jag behöver ingenting, ingenting tvingar mig någonstans. 

Godmorgon, godnatt. Nu försvinner jag in i dvalan. Vi ses på andra sidan! 

Att hylla en människorättskämpe.

Han dog. En av vår tids största kämpe. Nelson Mandela. Jag har väl inte någon direkt anknytning till honom, kanske är jag alldeles för ung. Men jag sörjer. Och jag vill höja honom högt över skyarna. För en människorättskämpe bör alltid hyllas.

Kära, kära du. När du gav mig de här orden så gav du mig samtidigt tillåtelse att skina.

Att googla citat av Mandela är som att man vill tjuta av glädje, vilken vacker, klok man. 

To cool for school.

Imorse när jag drog upp gardinen så yrde vinden, snön låg vit och mamma tvingade mig att stanna hemma från skolan. Så jag kröp ner i värmen igen. Tittade på lost (snart klar med andra säsongen, heja mig!) och somnade om. Vaknade piggare än på länge och gick ut och gick en lång runda. 

Det blåste och när jag sprang i medvinden så flög jag nästan fram över backarna. Det var skönt och fint och frigörande för hela jag.

Vid Möllan trodde jag att jag skulle dö idylldöden. Ni fattar ju, så himla pluttenuttigt och fint det är. 

Husen där nere i dalen är ju inte helt ofina de heller. 

Sedan kom jag hem och åt knäckemackor med kaviar på kökssoffan och pratade med skruttfluffhunden och tänkarmannen.

Och sedan blev jag bjuden till julkalenderfika hos en vän. Typ världens mysigaste. 

Går hem från vännen genom byn. Min allra käraste by. Lyssnar på musik och tänker på hur man kan välja olika vägar genom livet. På att det blir bra i vilket fall. Nu ska jag äta middag med familjen. Kram! <3

Vem vill inte vara insnöad?

Egentligen skulle jag väl behövt ta jullov nu på momangen men måste istället ta mig samman och färdigställa alla de hundratals arbeten jag annars riskerar hamna på efterkälken med. 

Då kommer SMHI som en räddande ängel och berättar att det ska bli snöstorm imorgon. 

Halva klassen vet redan då att de inte kommer kunna komma till skolan imorgon, inte ens hon som bor mittemot skolans huvudbyggnad. 

Jag som älskar snö och som verkligen hade mått prima av en vilodag kan bara konstatera att jag trots att jag bor en timme från skolan (därmed längst bort av alla), i världens köldhål, där bussarna ALLTID går, även vid klass fem varning, kommer att vara först på plats, sitta på första bänkraden. Själv ~förutom han som bor långt ut i tjottaheiti norrut~ och le och inte känna mig det minsta insnöad. 

För vet ni. Hur mycket jag än försökt så har jag aldrig någonsin varit insnöad. Förutom en gång när jag gick på lågstadiet, visserligen bodde jag i skolbyn och jag gissar att det mest var ett desperat försök att låtsas vara insnöad. 

Snyft. Jag vill också vara insnöad. 

Grejen är den att ingen skulle blivit förvånad ifall jag var insnöad för de tror typ att jag bor i vildmarken. Men ändå. Hallå. 

Dagen likt ett anställningsbrev.

Tja! 

Jag heter måna.

Ifall ni behöver någon som är bra på att ligga på golvet, på en teater och sova med femtioelva skrikande, diskuterande och sjungande teaterelver runt omkring sig. Någon som till på köpet kan bli väckt av att någon knäpper den i örat eller kittlar hen var femte minut och sedan somnar om lika snabbt igen.

Well. Isåfall kan ni anställa mig. 

Because that is pretty much vad jag har gjort idag. Förutom att försova mig (väckarklockans fel), sminkat och klätt ut mig, spelat ett par avslutande föreställningar och varit världens lyckligaste av att få omges av min kära klass. Och eh. typ skrikit av lycka för att SMHI säger att det ska bli snö imorgon. Goodbye!

Första advent. En kärlekens dag.

Vaknade upp med en snarkande storasyster på golvet och mamman, tänkarmannen och skruttfluffhunden i rummet bredvid. Blev alldeles varm i hjärtat av att ha alla är samlade, på samma plats. Min trygghet. Min kärlek. Min familj. De som alltid finns där. De som jag alltid kommer att återvända till.

Jag har varit överallt och ingenstans den senaste veckan och njöt innerligt av den stunden.

Sedan drog jag till staden för att hänga med mina klassisar. Vi övade barnteater inför tisdagens premiär. Sminkade. Fixade frisyrer. Och det gick så himla bra. Det är något alldeles särskilt när allt helt plötsligt sitter. Jag traskade till bussen med världens största leende och en helt knäpp frisyr.

Där hemma var familjen samlad. Jag drog på mig underställ, reflexer och pannlampa. Sprang rekordsnabbt genom mörkret i skogen. Yogade. Tränade magmuskler. Duschade bort svett och smink. 

Nu sitter jag på sängen. Tänder min oelektriska julstjärna. Snart ska jag gå till vännen min. Vi ska se på julkalendern. Som vi gjorde även förra året. Jag är så varm i hjärtat och tacksam för just den här stunden. För att jag faktiskt nått hit, till den där  känslan som jag sökt. Att jag samtidigt vet hur kämpigt det är, men att man fixar det, det gör man. 

Helgen. Alltså.

Jag hoppade på bussen hemma i paradiset. Kramade min lilla familj goodbye. Var alldeles skakig i kroppen, även om det där att resa själv för allra första gången egentligen inte var så läskigt. Bara lite. Jag bytte ett par gånger och hoppade sedan på nattåget. Kröp till kojs i en snarkande kupé och vaggade, huttrade mig själv till sömns. 

Så vaknade jag upp till huvudstadens sorl. Traskade rundor på Sveriges centralstation i kängor, sjalar och ryggsäck. Kände mig himla hemma i det på något sätt.

Sedan drog jag till Örebro. Platsen för helgens kurs. Hittade vilse i min jakt på busshållplats. Hittade rätt och var glad igen. Kastades rakt in i den där fältbiologkursen. 

Under dagen kände jag mig dålig rakt igenom. Huvudet värkte. Jag frågade mig själv varför i hela friden jag var där bland rastaflätor och underställ. Försökte berätta för mig själv att jag är så modig som ens hoppade på det där tåget dit, som ens hittade rätt efter att ha hittat vilse. Att jag är bra som jag är. 

Efter mat. Huvudvärkstablett. Lekar. En promenad. Någon som härmade fågelljud. Någon som berättade historier om klimatengagemang. Efter det och en lång natts sömn så ville jag aldrig åka hem.

Vi åkte in till stadens torg med en banderoll och flygblad. Skrek för att få politikerna att lyssna. Ett klimatskrik. Vi skildes åt med en jättekram, och på något vis känns hela den här helgen som en stor, varm kram för själen. 

Jag träffade den där brevkompisen som jag inte träffat på tio år. Vi pratade som om vi var bästisar. Drack varm choklad på ett fik. Kramades.

Nu sitter jag på tåget söderut igen. Leendet på mina läppar kommer enda från hjärtat. Jag funderar på hur jag ska fortsätta, och hur viktigt det är att göra sådant som man brinner för.

Sannerligen. Att överkomma sina demoner är bra. Väldigt bra.

En helg om att överkomma ångesten!

Jag har så jättejobbiga känslor inom mig så fort jag ska vara på nya sociala platser, känner mig som ett socialt miffo.

Det var alltså där skon klämde, det var det som gömde sig bakom ångest och tårar. Jag borde åka norrut till den där kursen tänkte jag. Komma över ångesten och för att jag tycker att det verkar jävligt roligt. 

Så jag beställde de där biljetterna. Med ångest bultande i bröstet än i skrivande stund. Just därför ska jag göra den här resan, för att överkomma. För att lämna, överge den systematiska ångesten jag hyser runt såndana här grejer, för att jag faktiskt vill kunna ge mig ut på sådana här utan massa krångel i kropp och själ. Så. Let's Go! 

Kära ångest som bor inom mig- stick och brinn! Dra åt helvete! -jag vill aldrig mer se dig i mitt liv! 

Teatern; hur det går och hur man kan vända tankarna

Vi repeterar barnteater för fulla muggar, har premiär om två veckor.

Idag blev det nästan för mycket. Jag har så svårt att hitta in till min roll och tyckte att det var orättvist att andra har så lätt för teatern och inte jag. Någon berättade för mig hur jag kunde göra för att bli bättre och jag lyssnar verkligen tacksamt på hjälpen, men ibland blir det bara för mycket. Jag satte mig bakom scenen i väntan på min entré. Blundade och tänkte "måna, varför valde du det här programmet? För att du var världsbäst på och älskade teatern? Nej, tror inte det va!? Du ville ha utmaning, utvecklas i dig själv, lära dig att hitta styrkan inom dig. Och är det inte just vad du gör nu, när du kämpar dig igenom den här rollen." Sedan gick jag ut på scenen och visade en Lucretsia som ingen förut skådat, hon hade kraft, pondus och strålade i sig själv. 

Man berömde mig. Jag kramade om en klasskamrat som hade en ledsen dag. Och så promenerade jag till bussen, glad i hjärtat och med en bestämd tanke; allt som är är bra, och det är genom de känslomässiga barrikaderna man utvecklas allra mest. Och sådana här dagar är glad att jag lyssnade på mitt hjärta när det bad mig välja teater och huvudet ropade samhälle, jag är glad att jag kämpade mig igenom ett helt sjukt jobbigt år, att jag valde att stanna när min sommar fylldes av flykttankar. För det jag upplever nu är en resa som kommer göra mig så mycket rikare. 

Beslutsångest.

Funderar på om ifall jag ska dra norrut till helgen. Ni vet, bara en sån sak, att jag inte bestämt mig än.

Jag kan välja mellan en helg då allt står på paus, en vilopaus before christmas och jäkligt mycket skola dygnet runt i nån vecka, det kan verkligen behövas. 

Eller så väljer jag en helg fylld med människor som jag inte känner, som älskar naturen på alla sätt och vis, på golvet i en svettig gymnastiksal i en stad vars enda förankring i mig är en brevkompis jag inte pratat med på ett halvår. Det kan också behövas.

För visst är det så att man kan samla energi på olika vis. Antingen så snarkar man ohyggligt länge och blir pigg av det, eller så omger man sig av sjyssta människor och blir glad och fylld med positiv energi av det. Det är bara att välja. 

Meh. Gud. Den där beslutsångesten jag lider av. Väldigt jobbig ibland! 

Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.

Jag är avundsjuk på mig själv som var på Emil Jensen konsert i tisdags. Herregud. Så er avundsjuka. Ska vi tala om den!?

För några år sedan så hade jag en svacka i livet. Emil jensen skulle komma till bygden. Mamma tvingade dit mig mot min vilja. Jag var tvungen att ge mig. Han var ett geni. Helt freahhhking gryyym (här ville mobilen skriva grytunderlägg, men jag tycker att grym bättre beskriver känslan). 

Jag lyssnade på honom en gång till. Någon annanstans i närheten. Fortfarande bra. Himla klok man den där Jensen alltså. 

Introducerade honom för en vän som först var skeptisk, sen inte skeptisk, sen efter hans uppträdande på urkult helt sjukt såld.

Då var jag inte alls så såld längre. Tyckte att han rabblade om samma skit jämt. Eller inte skit, men det blev långrandigt så som det blir när man knarkat en människa lite för länge. Jag tyckte att han var pretto och sjöng dåligt.

Så i tisdags. Jag blev nyförälskad. Han var ute på turné med sin nya skiva i min skolstad. Jag satt på första raden och tindrade i blicken med den där vännen. 

Hans ord gick liksom första gången rakt in i mitt tonårshjärta. Jag tindrade och sprakade och efteråt gick vi fram och kramade honom och jag sa att han lyft mig. Och han log och blev glad. Och jag tror att jag ska skicka honom ett litet brev. Och pretto, jag bara älskar ordet och inser att jag nog är lite sådan by my self också.

Förresten- han sjunger till sin publik "ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er". Bara det är min favoritmening. För att inte tala om hans mellansnack. Det bästa med hela honom. 

Ni fattar. Så här nära satt jag. 

På norrlandsfestivalen spelade han på solscenen.

När emil jensen uppträder samlas ALLA människor sjukt nära varandra. Och en del sitter i träden.

Tack för att du finns.!

Vestibulit- början på något nytt.

Kanske borde jag skämmas. Förut tänkte jag att jag borde. Sånt här pratar man inte om. Men så tänkte jag på alla bloggar och nätverk som hjälpt mig, både att förstå att man inte är ensam och vad det egentligen är. Jag tänker att om man ska använda internet till något så är det till att dela sådant som kanske är svårt att prata om över lunchen, eller ens alls, men som faktiskt inte är konstigare än att folk går runt och har migrän jämt och ständigt.

För ungefär två år sedan började jag lida av en känsla av urinvägsinfektion. Efter de här åren utav olika medicineringar och läkarbesök så har det idag, äntligen fastställts en diagnos, vestibulit, vilket i mitt fall (jag inte vet än) inte betyder samlagssmärta utan är något som kommit av många års spänning i kroppen, jag har en smärta som överrensstämmer med namnet "brinnande vulva" som tillståndet också kallas. Nu står jag inför en lång behandling, som egentligen inte betyder något annat än att lära sig att slappna av. 

För jag är en kvinna. Och min viktigaste del i den här processen är att lära mig vara stolt för det. Därför ber jag er- om ni inte tål lyssna, så gör inte det, valet är ert, jag skriver för alla som är intresserade, för alla kvinnor med samma åkomma och framförallt för mig själv, för att den här historien från och med nu kommer att vara en del av mitt liv. Och ni förstår säkert att det inte är ett enkelt samtalsämne. Men jag ska försöka att ge er min version av det. 

Välkomna med tips, frågor, undringar osv. Det är viktigt att vi börjar prata! 

Vad som också är viktigt är att alla historier är sanna. Det finns inget som är rätt eller fel. Kanske blir du alldeles livrädd när du googlar ordet, för din skärm fylls med skräckhistorier, eller så tycker du att min berättelse inte alls stämmer överens med din. Det är nog klokt att tänka att vestibulit är ett slags samlingsnamn för "smärtor i vulvan", och att dessa kan te dig högst olika. 

Komplimanger, instagram och bra svar.

Ni vet, ibland säger man något som man tycker låter så himla bra.

Som idag. Någon berömde min instagram. Sa att han tyckte om den. Och jag, som verkligen har svårt att ta komplimanger (typ börjar lipa och vet inte vad jag ska svara) sa "jag försöker skapa min instagramprofil som en bild av det allra bästa i mitt liv, för när annars har man chansen liksom!?"

Himla bra svar kan jag tycka. Och vid noggrannare eftertanke så är det ju faktiskt så. Jag framställer mitt liv ur en positiv synvinkel så att jag också själv kan bli varm om hjärtat och tänka vackra tankar av att titta på bilderna. Dessutom tycker jag att undertexterna är sjukt viktiga. 

Så...det här var en liten tanke att om man läser här och känner att man skulle vilja träffa mig på en plattform där jag är duktigare på att uppdatera, så "heter" jag januariflickans på instagram. Jag följer alla som inte ser läskiga ut och som inte har oförståeliga siffror följare..

Bilder från höstiga dagar med poetisk undertext finnes.

Och så även min snygga miljöpartipimpade väska och världens grymmaste skor. 

Tja. Vad sägs om att ta en titt!? 

Kriminalvård, att vända misslyckanden.

Jag funderar över den kriminalvård som vi har i dagens Sverige. Många säger att fångarna har det för bra, får för bra mat osv. Men jag kan verkligen inte hålla med. Fångarna borde ha det bättre, så att de kan lära sig hur ett bra liv kan se ut.  

Jag tänker att ett misslyckande inte ska betyda att man är dålig för all framtid, utan att man ska se det som en chans att förändras och förbättras. Precis som man lär sig med tiden att inte cykla på den där stenen, för då trillar man och slår sig. 

Kriminalvården borde, enligt mig, värna om individens kapacitet och erbjuda ett smörgåsbord av möjligheter för den kriminelle så att hen efter avtjänat straff har möjlighet att börja om från början. Man bör utnyttja tillfället att lära människor som hamnat så snett att älska sig själva och förstå sin viktiga roll i samhället. Kanske skulle straffet till och med gå ut på att man blev frisläppt när man nått upp till de målen.

För vad är det egentligen som skapar kriminalitet? Utanförskap, att man känner sig oälskad (av andra, men i grunden även av sig själv), och utesluten från samhället. Jag tänker till exempel på alla barn som blir besvarade med skrik så fort de försöker yttra sig och hur det bara fortsätter i en ond spiral. Jag tänker på alla barn som har svårigheter men inte blir sedda i skolan. På hur människor tvingas bo i områden av en viss sorts människor och därmed hamnar i fel sociala sammanhang.

Det är så himla lätt att tänka att "det finns människor som gör fel och de bör straffas." Visst!? Visst tänker vi så? Men det är viktigt att tänka på hur de kommer dit, vad som gör att de begår brott, blir missbrukare etc. Ofta är det kanske en följd av samhället eller uppfostran man haft. 

Jag är kanske inte alls rätt person att klanka ner på kriminalvården eftersom jag inte är särdeles insatt i det. Men jag vet att ett misslyckande inte bör bestraffas utan uppmuntras och vändas till en positiv lärdom. Det borde man verkligen utnyttja på fler ställen i den här världen.

Andas.

Ta ett djupt andetag. Allt jag behöver kommer till mig. Allt jag behöver har jag. Med de orden överkommer jag allt. Med de orden finner jag mig själv göra varje stund meningsfull.

 Jag vet att jag kommer falla igen, och igen, och igen. Men varje fall är på samma sätt varken rätt eller fel, det är vad som är just nu och det är fint. Och bra. Och meningsfullt. 

Vardag igen.

Nu är lovet slut. Det försvann som i ett töcken av långa nätter, halvljumna kaffekoppar och vänskaplig kärlek. Och det förstås, milslånga promenader helt för mig själv med skogen och tankarna på livet, om livet, vad som är. Låg också (hrm..) vääldigt många timmar på sängen helt insnord i en tv-serie, målade, och kramades med familjen min. Mitt ledord var; do whatever you fucking want! (Okej, kanske inte den där svordomen, för fina flickor svär inte..men ändå-ni förstår ju!?)

Nu är jag redo för sju veckors plugg, teater, plugg, liv, kaffe, och annat som dyker upp på vägen. Vi ses! 

Kärlek i ett klädesplagg.

Ni vet när man tror sig ha hittat det där plagget som man ALLTID kommer att ha på sig?

Ja, precis då. Och oftast, oftast, bara låter man det hänga där, men om man inte gör det, utan tar det på sina axlar att ta hand om det där plagget, då kan det bara bli kärlek.

Den hängde där. Ensam. Klänningen.  Hon sa, "du får 10% på den", berättade att en kvinna beställt den, men att hon aldrig kommit för att hämta den. Och den passade perfekt på mig, och jag var kär och allt sånt. 

Så- nu bor jag i världens bästa klänning. Snygg som den är, kan piffas upp med ett skärp, och vet ni, att axelbanden är löstagbara så den kan även användas som kjol. Och bara en grej till- insidan är fylld med band som jag listat ut skall användas för att göra själva kjolen mer uppuffad. 

....och den är miljövänlig, eko reko osv...

      

Ambitösheten her self.

När man ger mig i uppgift att göra ett arbete om någonting så riskerar man att jag blir väldigt överambitiös. Jag tycker nämligen att en det är något av det roligaste som finns att djupdyka ner i ett ämne, skriva, rita, bilda.

I högstadiet höll jag på sådär hela tiden. Jag gick på en skola där man gjorde sina egna läroböcker, så jag hann göra det ena arbetet efter det andra, alla med teckningar, texter och de båda sammankopplade. Mina lärare tyckte att det var jätteroligt och uppmuntrade mig verkligen att fortsätta så. Faktum var att jag upptäckte att jag lärde mig mycket lättare när jag fick formulera själv på det sättet. 

Till exempel så fick vi i uppgift att göra en historisk tidslinje över de senaste tvåhundra åren. På varenda lektion (inte bara historian) i fyra veckor satt jag och skissade på det här trädet till tidslinje. Läraren lånade hem det och hade jag inte påmint honom hade jag säkerligen inte fått det tillbaks, han sa att han redan hade hängt upp det på sin vägg..

När jag började gymnasiet så hade jag för avsikt att fortsätta teckna, eftersom det var ett så stort hjälpmedel för mig. Men där skruvades tempot snabbt upp och jag trillade av banan. Men nu, har jag hittat tillbaka. Det började med att jag täckte väggen med teckningar och texter inför alla prov jag hade före lovet.

Och idag ambitiösgjorde jag kostymarbetet vi också har. För det är såå roligt.

...problemet är att jag bara har förmågan att djupdyka såhär i ämnen som intresserar mig, annars tänker jag, skulle jag kunna vara reklamdesigner (eller vad det nu heter?).

Gymnastikundervisning.

Jag sprang oftast fortast på gympan, ändå blev jag alltid vald sist. 

Jag har alltid varit en fisk i vattnet, ändå fick jag underkänt i skolans simundervisning.

Jag älskade att spela fotboll, var en jäkel på att takla, ändå fick jag aldrig bollen.

Förra året hade jag min sista gymnastikundervisning någonsin. Jag kämpade, gjorde verkligen allt jag kunde, hade komplett närvaro osv. och fick ändå bara strax över godkänt. Pratade med mina klasskamrater. Det visade sig att alla killar hade fått högsta betyg, även de som till och med själva erkände att de inte gjort mycket på lektionerna. Alla tjejer, utom en (som tränar nästan varje dag), fick enbart godkänt. 

Jag blir så jävla arg när jag tänker på det. För även om killarna kanske presterade bättre för att de kanske har mer kapacitet i sin kropp, så ska väl inte jag som tjej få dåligt betyg även fast jag gjort allt jag blivit tillsagd att göra. 

Någon frågade mig varför jag, som gillar att röra på mig, inte tyckte om skolans gympa. Jag hade aldrig något bra svar på det. Men nu tror jag att jag funnit det.

Vad hände sedan?

Nu är det höstlov. Hur underbart? JÄTTE! Det var som att jag andades ut när jag lämnat sista lektionen igår och satt mig på bussen. Jag fixade det. Och det- tycker jag, är värt att fira.

Förut, då när jag ångestgråtade mig var och varannan kväll hade jag ju bestämt att det där med skolan skulle vara fram till höstlovet och att det sedan skulle bli take it or leave it. 

Och hur känns det med det nu då? Jo- ibland är skolan väldigt tung, fortfarande. Men det är inte alls på samma vis. Tänker att nu blir nästa steg fram till jullovet. Då har jag ju faktiskt fixat halva gymnasiet. Men för mig är det skönt att ta det i små etapper, då vet jag att det inte varar för evigt. Och jag har ett mål- som inte är att springa ut från gymnasiet om ett och ett halvt år utan som är att må bra och trivas med tillvaron. 

Holy shit. Den nya Bibeln.

Förra veckan införskaffade jag mig "du kan hela ditt liv", jag lånade den av en kompis förut och läste två kapitel. Men nu, jag bara holy shit- det här är Bibeln! Verkligen Bibeln!

Louise L. Hay bara "att godkänna och acceptera sig själv i nuet är huvudnycklarna till positiva förändringar inom varje område av våra liv".

Och jo. Jag upplevde bland annat ett engelskprov utan panik, kallsvettning och tårar. Ett prov då jag satt lugnt och samlat och faktiskt (enligt magkänslan) lyckades bra.

Och ändå pluggade jag inte hysteriskt dagen innan, jag läste "bibeln" hela kvällen. Tjoho!

Biverkningar.

Historien som målades upp på bup idag är brokig. Mycket känslor som är inblandade på alla håll.

Det slog mig att jag verkligen inte kan minnas en endaste gång då jag utagerat ilska. Även om jag stundtals kokar inombords så har jag stängt det inom mig. Det har till och med gått så långt att jag knappt kan skrika på beställning. Det sitter fast någonstans därinne.

Det slog mig att jag under långa perioder av mitt liv, ibland år, inte gråtit. Känt tårarna klumpa sig i halsen och sedan svalt ner dem. Gång efter gång. Idag har jag extremt svårt för att gråta och när jag väl gör det så forsar tårarna ner och tusen saker kommer upp till ytan.

Det slog mig att jag är sjutton år och har nästan aldrig varit kär. Visst kanske jag varit lite småförälskad här och där, men jag har då aldrig vågat visa det. Tyckt att det varit pinsamt, att jag bara är korkad och hur kan jag få för mig att någon skulle älska mig?

Men något har hänt den senaste tiden. Visst har jag i perioder mått väldigt dåligt, men jag känner också att livet blir ljusare och ljusare.

Det mörka är förmodligen en biverkning på alla nertryckta känslor. Allt som jag förträngt ner i det omedvetna sipprar nu bit efter bit fram till medvetandet.

Det ljusa, att jag igår låg och skrek i en timme på räddningstjänstövningen, att jag numera släpper på tårtrycket lite oftare, att jag faktiskt börjat våga möta blickar och se kärleken i ögonen, att jag ofta är fylld av glädje. Allt detta är biverkningar på att jag valt att ta itu med livet, att jag valde teaterprogrammet för att våga ta plats, att jag uppsöker "professionella pratare" för att ta itu med det mörka, att jag dansar frigörande dans och att jag öppnar upp mig för världen.

Det är dags nu!

Idag var jag på samtal på bup. Tillsammans med min pappa. Att han skulle komma bestämdes hastigt och lustigt, mestadels av min kurator sist jag var på bup. Först lät det som en bra ide, sedan insåg jag att det kanske inte alls var vad jag ville. Numera har vi ju den kontakt jag vill ha och det är min tid i livet. Min främsta vilja med den här terapin är att arbeta med mig själv, med nuet, med det som komma skall.

Men visst, något får jag väl alltid ut av det, tänkte jag och gick sådär skakig i benen som jag brukar vara före ett samtal längs björkalleerna i staden.

Inne på bup mötte jag pappa och terapeuten, S. Vi slog oss ner i varsin fåtölj och gjorde tillsammans en tidslinje över  min och pappas relation. Från det att mamma och pappa träffades fram tills idag. En emellanåt inte alltför rosaglittrig historia.

Jag gjorde samma linje med mamma i våras då jag började min kontakt med bup.
Och- vilken skillnad. Hur två människor kan ha så olika uppfattning av den uppväxt deras gemensamma dotter haft.

Först började jag tänka i banor som- vem ska jag tro på? Vems historia är mest rätt? Låter mest vettig? Jag började döma det ena och det andra.
Sedan insåg jag att deras båda historier är lika sanna. För det är deras. Jag kan inte bilda mitt eget liv utifrån deras berättelser, jag kan ta åt mig det jag kan gynnas av, och jag kan förlåta, göra mig av med de delar som inte leder mig framåt. Men jag måste skapa mig mitt eget liv utifrån mina egna erfarenheter och utifrån den jag är idag.

Och det är så himla tydligt för mig nu. Om två månader fyller jag vuxen. Åtminstone på pappret.
Det är dags att börja tänka själv. Flyga på mina egna vingar. Det är dags att vara min egen gud. Det är dags och jag är redo!

Impulser.

Härom dagen gick jag från matsalen med ett gäng klasskamrater, jag såg min psykologivän gå längre bort i en helt fantastisk klänning. Jag tog mina långa ben och satte fart mot henne, kramade om och berättade hur fin hon var. Hon log, skrattade och sa att jag var fin. Jag gick tillbaks till min klass, de skrattade och sa att det såg helt knäppt ut. Jag log inombords. Det är så skönt att inte tänka, bara göra, vara knäpp rakt igenom. Och jag bestämde mig  där och då för att jag ska fortsätta. Gå på impulsen. För det är så himla värt det. 

Får man lov att vara en urusel vän och bli älskad ändå?

Jag känner mig som den absolut sämsta vännen i världen. Min närmsta vän, brevskrivaren hade anordnat en poesikväll på traktens ungdomshus. Jag skulle komma, det hade jag lovat och jag såg mycket fram emot den där kvällen, det skulle minglas, poesipratas och scenen skulle vara öppen för alla att ge sitt bidrag. 

Jag fick en plansch med datumet, skrev inte in det i kalendern för det låg då långt bort ännu och det var ju i november, visst? En torsdag? Något med sju?

Helt plötsligt ikväll blev jag osäker, undrade när det var och skulle skriva in det i kalendern. Det var ju bara det...att det inte fanns någon torsdag i november med sju och på planschen stod det oktober. I torsdags. Och jag missade hela baletten. Tänk att jag verkligen känner mig som världens sämsta människa just nu. Urk. 

Och hur gör man när man ska berätta vad man missat. För jag kan ju inte gottgöra ett enda dugg. Bara berätta sanningen, rakt upp och ner. Att jag känner mig urusel och dum och idiotisk och ändåändå så vill jag vara din vän, det fattar du väl? Går du med på det? 

(Det hör till saken att jag vanligtvis är världens bästa planerare). 

Övningskörning

Jag övningskörde för första gången på trafikskola idag, och i riktig trafik (innan har jag bara kört på grusvägar). Det första jag gjorde var att nästan köra in i en betongvägg på parkeringen, tur att handledaren hade tillgång till broms, tänker jag. Sedan körde vi rundor, det gick väl ganska bra- tänkte jag när vi efter fyrtio minuter rullade in på parkeringen igen. Jag kan ju köra, bilen rullar, jag lyder order, för att vara första gången i trafiken- riktigt skickligt tycker jag. 

Handledaren höll dock inte med mig. Han radade upp allt jag gjorde fel och sa att jag behövde ta typ trettio lektioner (tro mig, det är jätte mycket) innan jag kan köra upp. Inte ett ords berömm fick jag.

Jag gick därifrån, mot bussen. Var arg och ledsen på mig själv. Tänkte att jag lika gärna kan skita i att ta körkort, folk klarar ju sig ändå, eller hur!?

Fast sedan ångrade jag mina tankar. Tänkte att handledaren gjort ett typiskt fel. Varför rada upp allt jag gjorde fel, kunde han inte berättat allt jag gjorde rätt istället? Och så tänkte jag att jag ju faktiskt kan byta körskola. Jag valde den som hade bäst rykte, men låg längst från skolan och bussen. Idag visade det sig också att de inte hade en ledig körlektion förrän om tre veckor. Så jag tänker- den där som ligger precis bredvid skolan- kanske funkar bättre, och thing to remember- man lär sig inte genom nedklankning.  

Squash- och fetaostbiffar

Sedan jag blivit vegetarian så letar jag ständigt efter bra recept. Ett av mina favoriter är de här squash biffar som är väldigt goda att ha i frysen, plocka fram och steka upp igen. Serveras antingen bara för sig själva, med grönsaker, eller kanske matvete, ris eller korngryn till.

Riv 1 stor squash och pressa ur så mycket saft du bara kan genom ett sil. Smula ner 1 paket fetaost och blanda med 1 ägg. Krydda med lite örtsalt och eventuellt någon färsk krydda som persilja eller koriander, men det är inte alls nödvändigt (jag brukar glömma att krydda överhuvudtaget och äter med god aptit ändå). Blanda ner ströbröd tills det går att forma biffar av smeten. Vänd de i ströbröd. Värm mycket (!!) olja (helst majsolja) i en stekpanna och stek biffarna ett par minuter på varje sida. 

(jag har tappat bort receptet så det hela är högst framimproviserat, men jag lovar att det kommer bli din nya vardagsfavorit!) 

Istället för att plugga.

Egentligen så skulle jag ju plugga heeela kvällen, till det där provet imorgon, men så tänkte jag att skogen faktiskt är så himlans fin nu så jag drog på mig gummistövlar och gick ut.

Bland annat så blommade benveden sådär väldigt vackert.

Jag dinglade med benen vid ån, vid möllan. 

Tyckte att kvällens skymning var extraordinär.

Så blev jag lite hungrig, hittade ett äppelträd, pallade mig ett äpple och var så himla glad.