Något.

Jag försöker förstå vad det är jag ska förstå. Försöker inta ett ställningstagande, en aktion, en vilja att förändra på något vis. Det knyter sig i magen, för så länge det jag vill inte är för mig själv utan mot mig själv så funkar det inte. På sätt och vis är jag tacksam för den drastiska magknipen, den innebär att jag blir medveten så fort jag försöker motverka mig själv. Frågan är vart gränsen går. Jag får magknip så fort jag planerar utanför ramarna, så fort jag planerar utanför mig själv. Fast det är okej, det är verkligen det. Nu börjar jag bli medveten om ett mönster, ett tydligt mönster. Det att följa min egen väg, min egen intuition, mina egna drömmar och mitt eget hjärta. Att det är det jag verkligen behöver göra. Jag har sprungit efter andras sanningar alldeles för länge nu, det är dags att skapa mina egna.

En söndag som sådan.

Idag har jag jobbat. Alldeles väldigt många timmar. Kokat kaffe. Lagt upp pålägg på fat, dekorerat med färska örter. Försökt förgylla tillvaron för dem jag mött. Tänt ljus. Glittrat i blicken. Städat rum och badrum. Lyssnat på dålig, bra musik. 

Ätit eftermiddagsfrukost med familjen min. Skrattat. Pratat. 

Gått en runda. Krupit på marken i kantarellbacken. Hittat några guldklimpar. Samlat färgade löv. Drömt mig bort mot framtiden. Dansat på ängarna. Fnittrat åt mig själv. Sjungit. Betraktat vackra hus. 

Handlat mat. Fyllt varukorgen med vacker, grön mat. Vinkat åt någon jag känner. 

Hängt tvätt i trädgården. Glatt betraktat mina senaste fynd från röda korset. Luktat på blommorna mamma odlar. 

Skrivit. Skrivit brev. Till vännen min.

Ätit fisksoppa och äppelpaj. 

Nu mina vänner, godnatt!

Just idag mår jag bra.

Gick upp sådär tidigt som jag verkligen älskar, åkte bussen i soluppgång och lyssnade på en gammal blandlista på spotify. plötsligt ljöd ted gärdestads "oh vilken härlig dag" i mina lurar och jag bad för att dagen skulle bli just sån. Det blev den. 

Hade min första litteraturlektion, den som egentligen bara är för treor men som jag får vara med på eftersom jag "behöver uppmuntras, stimuleras". Det var verkligen roligt, spännande och jag älskar läraren.

Att det på min skola finns lappar som denna. Idag upplevde jag just det. Kramar, kärlek. Rörde min svensklärare till tårar när vi hade uppläsning av texter. Från klassisarna ljöd en hel massa applåder, komplimanger och fina kommentarer. Så mycket att jag nästan själv började gråta. Tänkte att vi kanske ändå inte pratar så olika språk. 

Om attraktionslagen. Har jag tittat in dem i en vecka, nu är de mina. Gubbskorna.  Hoppas på god vänskap.

Tacksamhet över att jag manifesterat ett liv som jag älskar.

Och det spritter i min kropp.

Om att vara sjutton.

Ikväll var jag på dans. Blev för ovanlighetens skull inte särskilt upphöjd av själva dansen, mer av stunden jag hade innan och den jag hade efter. Jag hoppade av en hållplats tidigare och gick längs havet, min för alltid bestående vän. 

Och så delade jag många liter te med vänner. Vi pratade i timmar. På något sätt inser jag att vänner är klokare än alla terapeuter i världen. Åtminstone mina.

Jag insåg att jag inte har de minsta sociala problem, som de flesta kuratorer fått det att framstå som. Jag har trott dem och kallat mig själv för socialt missfoster. Fastän jag faktiskt bara är sjutton år och säkert har minst tio pers som jag kan ha öppenhjärtiga samtal med, om vad dom känns på riktigt. Trots att jag i alla nya situationer är den som är mest framåt och får flest vänner. Jag har bara låst mig någonstans på vägen, i en febril önskan om att saker vore bättre. Att jag vore ett socialt missfoster är bara en illusion, som jag dessutom råkat övertala mina så kallade vägledare att också tro, "de ska lära mig hur jag umgås med jämnåriga". 

En kvinna i fyrtioårsåldern som jag pratade med förra veckan blev förvånad över insikter jag kommit fram till som dröjt henne fram tills hon var trettiofem innan hon insåg. 

Nej jag är inte ett socialt missfoster. Men jag är sjutton år och spelar inte alls samma spel som andra sjuttonåringar. Det kan vara nog så svårt. 

Här står jag nu.

Jag strävade efter lyckan. Så som väl de flesta gör. Jag trodde att lyckan fanns någonstans framför mig, på en annan plats, med andra människor. Att allting skulle bli bättre sen. Jag väntade på att livet skulle börja, framför nästa kulle, när jag passerat nästa gatuhörn. Gymnasiet var en sådan brytpunkt, då livet skulle få en ny dimension.

Här står jag nu, sviken av självaste livet, besviken på mig själv. Jag nådde aldrig den där lyckan som jag så frenetiskt sökte.  

Någon skrattar mig rakt upp i ansiktet, spottar på mig. Jag inser att det är jag själv.

Jag väntar fortfarande på att nästa dörr ska öppna sig, på att livet ska börja.

Hur jag planerar att bestiga den där bergstoppen och plötsligt finner mig själv nerstigen därifrån, utan att ens det minsta reflekterat över det. Var är jag någonstans, vart försvinner alla bergstoppar?

Funderade på vad det där livet i lyckan skulle handla om. Att ha människor orubbligt nära mig och egentligen ingenting annat än det. Bara nuet.

Tankarna ekar i mitt huvud. Jag är så jävla ensam. Tom. Vännen smsar mig, berättar hur glad hon är över mig, jag tänker på helgens promenad med en annan vän. Jag. Är. Så. Jävla. Ensam. Jag har aldrig på riktigt lärt mig att fylla mitt eget tomrum, alltid väntat på att något ska hända, på att någon ska möta upp mig, på att något annat ska fylla mitt tomrum.

Här står jag nu. Blickar upp mot berget som jag en gång bestigit. Vänder mig åt ett annat håll, där finns fler berg som alla kallar på min uppmärksamhet. Vilken väg ska jag välja, vilken topp ska jag bestiga, blir min första förvirrade tanke. Jag har absolut ingen aning, men vad gör väl det.

Vad vill jag fylla mitt liv med? Vad vill jag låta bli mitt förfall? Jag lyssnar noggrant på min egen uppmaning till andra, att när man ändå lever så är det lika bra att göra det på riktigt. För det finns faktiskt ingen annan utväg. Och vem vill ligga på dödsbädden och titta tillbaka på stora mörka moln och bergstoppar där man aldrig hunnit njuta av utsikten. Inte jag.

Jag minns hur frustrerad jag en gång var när en vän sa att hon aldrig varit lycklig. Jag grubblade länge över hur hon kunde leva utan lycka. Idag förstår jag dig, allra käraste vän. Lyckan är ett normalläge, men det är så lätt att hamna på ett sidospår, halka ur banan. Låt oss tillsammans leta reda på vägen tillbaka.

Livet är nu. För alltid. Det finns inga då eller sedan. Livet är alla dessa nu som staplas ovanpå varandra. Livet är bergochdalbanan som vi dagligen möter. De svindlande topparna, de bäcksvarta djupen och allt där emellan.

Här står jag nu, redo att möta livet.

En studiedag. Ett igår. En måndag.

Idag har jag varit ledig, haft studiedag. Jag gick en tretimmars, enmils promenad med skruttfluffhunden, kände hur blodet pulserade tydligare genom mina ådror.

Nu ligger jag matt på soffan. Matlusten har försvunnit, halsen knyter sig, magen säger ifrån. Allt står inte rätt till. En gräns är satt, men jag orkar verkligen inte ta mig över den där gränsen. Redan nu har det kört slut på mig, gymnasielivet. Jag vågar inte öppna nästa dörr, vågar inte möta det som komma skall. 

Förvirringen är total. Allt jag orkar tänka på är nästa timme, nästa syssla. Jag orkar inte tänka på någon sorts framtid, men inte heller leva i det som är nutid. 

Jag ligger och tänker på mina vänner. På hur jag bara vill ha dem runt mig just nu. Kramas. Möta blickar. Dricka te. Ge varandra blickar och ord in i natten.

Ni ger mig kämparglöd, får mig att fortsätta leva denna virvelvind till liv. 

Jag tänker på naturen. På hur jag blommar upp varje gång jag rör mig där, som att träden och vindarna viskar milda sånger till mig. Berättar att jag inte behöver vara handlingskraftig nu. Allt som händer och sker har sin storm att rida ut. 

Om att överkomma

Jag svämmar över.

 För igår fick jag sitta i en soffa och mata en tremånadersbebis. Vi skrattade, jag sjöng och vi mötte varandras blickar. Så fantastiskt. Och däremellan bar jag också några kartonger, för det var ju faktiskt därför jag var där. För att flytthjälpa. Och lagade mat och åt med ett gäng fina människor.

Och på eftermiddagen lämnade jag flytten och traskade till busshållsplatsen och mötte upp min vän. Vi traskade på backarna, plockade kantareller, pratade om livet, njöt av skogen, tackade för varandra, kommenterade alla vackra hus vi gick förbi, snackade politik och planerade löst en resa nästa sommar. Kramade hårt om varandra, för vi förstår varandra som få. 

Och jag åt middag med min kära mamma. Som vet så innerligt att det jag gör är det bästa för mig.

Gick hem till de som flyttat. Vi satt bland kartonger, tände ljus, åt björnbärspaj och snick snackade om allt mellan himmel och jord. Sara och jag diskuterade skolan, livet om att man faktiskt inte kan plåga sig själv i all evighet. Ibland kan man behöva uthärda, men man måste också inse att det finns en gräns för hur mycket.

Promenerade hem i den stjärnklara kvällen, tänkte att dagen givit mig lugn, och att förvirringen nu känns överkomlig. Och det var ju det jag bad om den här helgen- att överkomma. 

Att prata, att gråta.

I eftermiddags pratade jag med syon. Hon tycker som de flesta andra jag pratar med att jag inte ska byta, men att det viktigaste av allt är att jag mår bra och att jag ska kunna minnas gymnasiet med värdighet. Nu kommer jag förmodligen att få gå en litteraturkurs ledd av skolans bästa lärare, med start redan imorgon. "För att ha något att se fram emot, en guldklimp". Kursen är utöver mitt vanliga schema så hon skulle bara kolla upp om det fungerar. 

Sedan hade jag utvecklingssamtal. Jag började gråta någonstans när min mentor frågade hur jag trivs, sedan snorade jag och snörvlade jag mig genom hela samtalet. Hon gav mig många plåster på såren. Sa att hon alltid upplevt mig som mycket äldre än mina klasskamrater, och tyckte att det var onödigt att jag la min energi på att försöka passa in i "det tramsiga" klimatet i klassen som jag växt ifrån för så länge sedan. Du har det väl rätt bra även utan dem? Och jo, det är ju bara det...eh, nej det är bara "alla andras" krav som spökar i mitt huvud. Vänd dig emot ljuset-det som är bra! 

Hon undrade vad jag ville bli och innan jag hunnit svara så svarade hon med psykolog. Jag sa att jag alltid tyckt att jag hade för dåliga betyg för det. Hon visade mig mina betyg- högsta betyg i nästan alla ämnen. 

Påväg till bussen smakade jag på det. Psykolog- ja det är väl klart att det är det jag ska bli!

Och jag suckar lite, att berätta vad man känner är nog det bästa man kan göra, och det är så himla onödigt att stänga saker inom sig. Att gråta är frigörande- aldrig har jag upplevt staden och andra människor så starkt som idag. Mitt rödgråtna ansikte gjorde det möjligt för mig att möta människor och känna att det de just nu såg var jag och absolut inget annat.

Kyrkovalet

Sedan kom jag ju på att det var kyrkoval och var bara tvungen att gå dit. I en hel vecka har jag försökt övertala min familj att följa med, för det är viktigt att göra sin röst hörd, att förändra. Om inte annat så för att hålla homofober och rasister borta från makten. 

Jag blev ännu mer övertygad när jag läste om de olika val man kunde göra, ett parti önskade använda missionsbefallningen att göra folk till lärjungar. Ett annat ville att kyrkan ska vara som förr och att kristendomen ska ha en särställning i förhållande till andra religioner. Någon ville förbjuda enköniga vigslar. Jag blev uppskakad och tänkte att så här kan vi inte ha det, jag måste göra skillnad. 

Det var ju faktiskt första gången jag får rösta så jag var lite nervös när jag kom till vallokalen. Plockade åt mig lappar och tjuvkikade på vad mannen bredvid mig tog för lappar. Partiet som önskar sig kristendomen upphöjd över andra, Sverigedemokraterna. Jag blev upprörd, arg, trodde inte att de fanns på riktigt, ville slå till honom och be honom använda sin yttrandefrihet och valfrihet på bättre sätt. 

Som tur var kom en konstnärsfamilj jag känner in just som jag bet mig som hårdast i läppen för att undvika skada. De är bra. Röstar bra. Jag fyllde glatt i mitt gröna, medmänskliga val och kryssade för unga studenter i personvalet. 

(Ursäkta om jag skakar upp någon som röstar på något av partierna jag klankat ner på. Men eftersom vi alla har yttrandefrihet föreslår jag att du hittar på ett par anledningar till varför du röstar som du gör isåfall.)

Tack helgen!

Jag vaknade upp. Tittade på klockan. Halv sju. HALV SJU!? På kvällen?

Jag gick yrvaket upp, när senast sov jag fyra timmar en vanlig eftermiddag? Jag fortsatte ut på en promenad med skruttfluffhunden, andades, traskade stilla genom byn och log- för anledningen till min trötthet har goda skäl.

Igår satt jag på en teater mitt på den skånska landsbygden. Lyssnade på min vackra vän när han läste upp sitt bidrag till en skrivartävling. Höll handen. Solade näsan, lyssnade på livemusik, pratade på gårdsplanen. Sedan applåderade jag när han tog emot förstapriset. Ni vet den där oändliga lyckan man kan känna över sina vänner, den sprudlade inombords.

På kvällen åkte jag till Lund med familjen. Pratade med kusinen. Stod på första parkett och lyssnade på Daniel Norgren. Live. Om han var bra? Herregud, jag har sällan skådat en sådan fabulöst bra konsert. Varenda ton, vartenda ord gick rakt in i hjärtat på mig. 

Innan vi kom hem hann klockan bli två på natten, och jag var hög på musikupplevelsen och kunde verkligen inte förmå mig att somna. Förrän jag tog till mig mammas ord "tänk att du bara ska vila". Jo, det funkade. Klockan sex ringde klockan, jag skuttade glad som en lärka upp ur sängen, serverade frukost och lunch till ett hurtigt löparläger. 

Så jo. Jag ler och konstaterar att jag haft den bästa helgen på länge och att det är okej om jag gäspar litegrann. 

Dessa barn.

Ibland sitter jag på altanen och tjuvlyssnar på barnen som leker på lekplatsen på andra sidan häcken. Ikväll bygger ett par killar ett bostadsområde i sandlådan. En hel värld faktiskt! 

Jag minns mig tillbaka till alla timmar jag tillbringat i den sandlådan, byggt världar med min kusin. Levt mig in i leken så till den grad att jag aldrig velat sluta.

Jag plågas lite när en av mammorna ropar åt barnet att komma hem och äta kvällsmat. När han tvekar och frågar "kan jag inte få komma tillbaka efter maten." 

Mamman svarar "men vi skulle ju se på film ikväll". I den stunden lovar jag mig själv att aldrig störa ett barn som leker, för att leka är en värld utan tid och rum. 

Tillslut får mammorna ändå hem sina barn till de dukade borden. Och barnen lovar varandra att den här världen alltid ska finnas kvar. 

"Men tänk när regnet kommer då!?" Säger den ene. "Då är det bara att bygga upp det igen." Svarar en annan. Och jag ler, för barn är banne mig det klokaste folket som finns! 

Det stora är inte att misslyckas utan att resa sig varje gång man faller

Igår föll jag ihop. Kraschade. Började gråta. Skolan är piss, nästan bara piss. Jag har försökt hålla ribban uppe med ett leende på läpparna och en positiv attityd. Det funkade. Ett tag. Jag hade ju bestämt mig för att stanna, för att inte sluta. Nu är jag tveksam. Min klass är tråkig. Jag lär mig inte särskilt mycket. Jag mår dåligt av att vara i skolan. Kanske hänger det ihop med min oförmåga att passa in i det gängse. Eller också kanske det är just inställningen som gör det. Jag vet inte. Men jag vet att jag måste göra något åt saken.

Igår tröstade familjen mig, vi satt på altanen långt framåt kvällen under månljus och stearinbloss. Genast började jag läka. Mamma sa- ge skolan fram till höstlovet och ja, sedan blir det take it or leave it! Och i helgen ska jag träffa en vän, som annars bara syns på brevväg. Det ska bli fint, det gör mig starkare!

Lyckorus

Hela kroppen vibrerar av lyckorus. Dansen är sannerligen det vackraste redskapet världen skänkt mig. Tack universum! Tack alla ni!

Meningen.

Enligt dukanheladittliv-boken så har vi människor valt våra föräldrar för det som vi vill lära oss här på jorden. Just för tillfället tar jag en paus från boken för att reflektera över dess budskap (och hrm, beta av högen med påbörjade böcker). 

Jag tror inte att det bara är våra föräldrar som vi valt, utan att alla situationer vi hamnar i är valda utifrån något vi behöver lära oss i livet. Ingenting är fel, alltså. Inte heller går det att fly ifrån situationer som vi inte trivs i/gillar för runt nästa hörn kommer ändå samma utmaning utformad på ett annat vis. 

Ungefär så tänker jag med gymnasiebeslutet just nu. Att jag uppenbarligen behöver lära mig något och att det kanske skulle sett likadant ut vart jag mig i världen vände, för att jag helt enkelt behöver ta mig igenom det här. 

Tro på det om ni vill. Men jag känner mig åtminstone både lugnare och tryggare av att veta att ingenting någonsin är fel. 

Du vare med dig

Fick ett sådant infall idag. Jag ville säga "Gud vare med dig" till vännen som ska åka iväg på vandring i en månad. Visst kunde jag väl sagt  så- men eftersom det hon mest av allt behöver just nu är att vara med sig själv, älska sig själv så fick det bli "du vare med dig".

Och jag tror verkligen till hundra procent att det viktigaste av allt är att jag är med mig, du är med dig. För i alla lägen så är vi vår egen gud, alla kan bestämma hur världen ser, men ingen kan göra det åt dig. 

Ikväll var jag på filmvisning i miljöpartiets regi. En otroligt vacker, spännande, poetisk och i viss mån även oroväckande film, enligt mig. När vi sedan skulle diskutera var de enda rösterna som hördes dem om hur värdelöst hela bestämmandeapparaten i världen är. Jo visst, kanske är det så- men jag ville bara skrika åt dem att ändra sin egen syn på det. Allt börjar inifrån. Och jag väljer att se världen som en vacker, spännande, poetisk och i viss mån även oroväckande plats att leva på, det blir ju liksom lite trevligare då. 

DU VARE MED DIG! 

Styrketräning!?

Var på styrketräning på den där lokala gymnastikföreningen. Tillsammans med ungefär resten av byns tanter. 

Förr gick jag dit ofta, varje vecka, var hurtig, stark, vältränad. Hela jag. Endorfinerna sprutade och jag mådde verkligen bra efter träning.

Sedan slutade jag. Hann inte med. Skolan, livet hamnade emellan. Kanske mest livet. Jag gick på yoga. Började dansa. Sprang. 

Och ändå kan det inte hjälpas att jag idag kände mig extremt anti styrketräningen. Som om min kropp liksom stagnerar för varje hantel jag lyfter. Om man jämför med alla de timmar jag spenderat i S yogasal så har de gjort mig smidig och stark inte bara på utsidan också på insidan. Springturerna i skogen släppte iväg alla onödiga tankar och övade upp konditionen på samma gång. Och dansen plockade upp alla viktiga egenskaper i livet och framförallt- gjorde mig lyckligast i världen! 

Tur för mig då att man kan välja allt. Både sur styrketräning och glad dans. Och idag tänker jag testa stadens simbassäng. Och som med all träning- man kan inte tvinga sig själv till den, viljan måste komma inifrån! 

Min egen sanning.

Det jag säger är min sanning. Ingen kan ändra på det.

När jag tänker efter så har jag nog sällan trott på mig själv. Alltid följt andras sanningar. Även om jag på samma gång varit barnet som traskat på sin egen lilla stig utan att ens veta om det. 

Ibland får jag en väldigt tydlig intention. Jag bestämmer mig för att tro på mig själv och gå in med inställningen "det här är rätt". Då går allting vägen. Som den där pojken. Det var en revolution i mitt liv. Jag visste från första gången jag såg honom att det var rätt och jag fick gnistrande blickar tillbaka. Och på samma sätt uppenbarar sig saker för mig hela tiden, att bara göra det, skita i konsekvenserna, bara följa känslan inombords. 

Jag tänker att det kommer hända så mycket magiskt i mitt liv när jag till fullo kan lita på kraften inombords. För jag är född sån precis som vi alla på denna jord. Allting handlar om att berätta för sig själv vad sanningen är. 

Varför går jag till exempel på en skola som jag nästan räknar veckorna till studenten på? Eh- jo för att jag bestämt mig för att såhär ska det vara, det hade lika gärna kunnat vara hur bra som helst. 

Men som sagt:

Jag står för alltid fast i tron om att det som sker i mitt liv är meningen, det jag behöver kommer till mig.