Hänt på sistone.

Det var sommarvarmt redan tidigt i maj och jag förälskade mig i en prickig klänning. 

Jag jobbade en himla massa i det gula huset och tänkte att det väl är något av det bästa som finns. 

Jag hade ont i hjärtat och bar vilsenheten i min kropp. Så jag promenerade till kyrkogården och grät medan orden formade små historier. Somnade tillslut vid en vallmokulle och fick massor utav myggbett. 

Spelade teater i en fånigt fin retroklänningar och var arg och nervig och frustrerad men det mesta slutade bra. 

Så satt jag uppe en hel natt för att bli klar med skolan. Sedan var det sommarlov och de flesta var lyckliga. 

Blev publicerad i en asball tidskrift och kände mig väldans stolt över det. 

Gick på feministisk festival och secondhandfrossade i den stora staden. 

Cyklade till skogen och åt lasange och dansade tills skymningen kom. 

Fick en ny tröja och brände mig på solen. 

Syster kom hem och vi badade i havet och kramades och på natten låg jag vaken och lyssnade på hennes andetag. 

Uppfyllde min trettonåriga dröm. Att pierca näsan. Svimmade nästan men det kändes ändå fint. Som ett bevis. 

Lärde mig allt om bilar och vägar och asfalt. 

Pratade klokheter med klokheten och kände mig så väldans tacksam. 

Om orden under stjärnorna.

Om friheten och drömmarna. Om orden under stjärnorna. Om ett hjärta som liksom sprack en stund och sedan lagades och blev någorlunda helt igen. Det löser sig. Du hinner. Ge dig själv tid. Hennes ord blir till sockervadd i blodådrorna. Ger luft. Tar ett djupt andetag. Visst är det så. Jag behöver inte springa. Jag hinner med tids nog. Jag behöver inte förställa mig. Jag är och det får man. Bara vara. Läser körkortsteori och begravs i självömkan. Grävs upp igen av hennes förmaningar. Aldrig är de vad man vill höra men ändå alltid precis vad man behöver höra. Som om målade hon mig kartor utan mål. Bara vägvisare. Målet är mig själv. Och var mig själv är det vet man liksom aldrig riktigt. Jag lagar mat men inser att jag inte är hungrig. Kör bil förbi äppelodlingar och frodiga ängar. Sommaridyller. Går på tretimmarsteater i en lada under stjärnorna i en liten havsby. Sitter som fastklistrad. I pausen luktar jag på flädern och spanar mot himlen. Betraktar pojken med glasögonen och baskern. Vemodet, hoppet. Finner orden där i djupet. Hänförs återigen av scenkonsten. Som ingen annan uppskattar men jag liksom överväldigas av. Kör hem i det skånska sommarmörkret. Leende inombords. Dricker pepparmyntste och äter leverpastejsmacka och lyssnar på toner från högtalarna. Lever och det får man. 

 

Från en midsommarflicka.

Och tårarna som rinner och kroppen som stretar och flickan som har PMS och är trött och inte orkar vara snäll. Hon tänker på sådant som gör det lättare att andas. På en stad i norr. På vänner hon saknar. På stjärnhimlar. Hon äter jordgubbstårta med släktingar. De som alltid tycker att hon är så tyst av sig. Inte säger så många ord. Mest betraktar. Försvinner bort. Hon är liksom lite svår att förstå sig på, och inte konstigt det, hon förstår ju inte riktigt sig på sig själv heller. Och hon cyklar till katterna som hon passar. Somnar en stund i sängen hon förälskat sig i. Cyklar hem igen till hemmet som är fyllt utav folk. Hon är där. Men ändå inte. Äter sill som smakar sommar och funderar på det märkliga i att skåla för lyckan. Hon promenerar i mörkret och funderar på sommaren. Att kanske fara till den där festivalen och vandra i de där fjällen. Hälsa på i den där staden och bada i de där vattenfallen. Träffa de där vännerna och ligga en hel dag, eller kanske flera i den där sängen. Sådant tänker hon på. Och sådant säger de henne. Att livet är nu och inte sen. Låtas dansas med. Så somnar hon och hon tänker på vikten av att leva. 

Guldmedaljen.

Har terminens sista engelsklektion. Sitter i en soffa och väntar på att få veta resultatet från nationella provet. Förväntar mig inte ens godkänt. Jag är ju trots allt F-varnad. Så blir det min tur. Och hon, läraren visar resultaten. Mer än godkänt i nästan alla delar. Tillochmed den skriftliga som var den hon tvivlat mest på. Hon kramar om mig, säger att hon är stolt, att jag gjort stora framsteg de här åren. Från att knappt ha kunnat någon engelska till att ha D. Ja, hon säger faktiskt det. Att jag kommer få D i slutbetyg. För mig känns det som en guldmedalj. Alla dessa timmar jag lagt ner på att skriva uppsatser, traggla tråkiga grammatikhäften, högläsa texter, böcker, ord för att lära mig uttalet. Alla dessa sovmorgnar jag hoppat över för att gå på läxhjälp. De där sommarveckorna jag offrade. All skit jag fått ta. Allt. Känns plötsligt värt det. Jag går ut till soffan igen. Kan inte sluta le. De där vännerna undrar hur det gått. Jag berättar. De blir glada. Säger att jag gjort ett bra jobb. Jag ringer till mamma. Kan nästan inte prata. Orden bubblar liksom ur mig. För stunden är jag kung över världen. På hemvägen köper jag jordgubbar och på kvällen firar vi. För det här är stort och bra. Nu ska jag plugga engelska för mig själv enbart. Inte för en lärare som inte tror på mina prestationer. Åka till nån plats där jag måste prata. Läsa böcker, se på filmer. Jag ska bli bra på engelska. Jag lovar mig själv det.