Älska yogan!

Igår på Bup pratade vi om vad jag kan göra för att fortsätta må bra. Kuratorn sa flera gånger, gör solhälsningen, tre om dagen. Åtminstone. 

Jag har tänkt på det länge, att ha en stadig rutin för yogan. Så imorse hade jag satt klockan tio minuter tidigare än vanligt, rullade ut yogamattan framför spegeln och gjorde solhälsning och annan yoga. 

Så himla fint! Tacksamheten över kroppen som sakta infinner sig. Och kraften att ta tag i en ny dag. Sedan klädde jag på mig utan de senaste veckornas ångest tryckande över bröstet, blev nöjd på en gång. Och jag måste då säga att den där yogan är ren och skär magi. Och jag är innerligt tacksam för att den finns som ett redskap i mitt liv. 

Hurra! Jag är frisk och fri och kära nån så glad.

När man fyllt arton så är man för gammal för barn och ungdoms psykiatrin, bup. Så idag hade jag mitt avslutande samtal där. Jag fick gå ifrån mitt i teaterlektionen och promenera dit. Och så pratade vi, tände ljus och skrattade en hel del. Jag har väl tänkt lite buttert att samtalen där inte varit till speciellt stor hjälp, men så insåg jag väl någon gång under samtalets gång att det visst hjälpt. 

Hur jag nu vet varför jag mår dåligt och kan begränsa mig i det. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, och att acceptera mig själv, vilket i sin tur gör mig friare. Jag inser att det inte är värt det, mådåligheten. Men att man lär sig något genom allt. 

Vi sa adjö, vi ses igen, jag och kuratorn (för vi råkar har skrämmande lika intressen). Jag promenerade förbi väntrummet, sa adjö åt fiskarna i akvariet och varmchokladmaskinen. Log lite rart åt de nedstämda ungdomarna vid ingången. Tog ett djupt andetag och tänkte att nu, nu är jag fri, frisk. Och så satte jag på musik i lurarna och traskade tillbaks till teaterlektionen. När jag gick in genom dörren på teatern möttes jag av så mycket kärlek. Någon som promt ville att jag skulle vara i deras grupp, applåder och skratt när jag (utan panik!) deltog i improvisationer, kramar av han som jag tycker så vansinnigt mycket om. Och så gick jag ut på staden. Fyndade blommiga klänningar och var glad i hjärtat. 

Söthetsdöden.

Tomas Sjödins sommarprat, som jag nämnde tidigare, var fullsmockat med vackra och tänkvärda budskap. Bland annat citerade han klas klättermus och jag ville liksom dö söthetsdöden, såhär;

"Det är konstigt med dig klas", säger Mårten skogsmus "du uträttar aldrig något arbete som vi andra, du plockar inte nötter och kottar, du tänker aldrig på morgondagen och ändå är du alltid lika glad." 

"Jag spelar och sjunger jag" säger klas. "Men det kan man väl inte leva av!?" tycker Mårten. "Man kan väl inte dö av det heller" svarar klas. 

Foto; www.johannasfotografier.se

Idag.

Vad jag tänker på idag. 

In love!

Vissa särskilda dagar älskar jag verkligen min klass. Som idag. När vi hade sexualkunskap och diskuterade vad som är normalt och inte. Om vikt och normer. Och alla sa att det viktigaste är att älska sig själv. Ni vet, jag, ba' kär i dem! Och sedan var det någon som sa att hon inte brydde sig om sin vikt för mat är så gott. En annan höjde sin röst för det tråkiga i att disskuttera att man måste banta efter helgens frosseri. Så. Today i'm in love! 

Heja tantmodet!

Jag köpte ett par svarta jeans härom dagen. I förhoppning att modernisera min garderob. Inte vara sådär himla tantig hela tiden. Så på födelsedagen bar jag dem, men kände mig bara rakt igenom obekväm, rusade rundor på staden för att hitta tröjor att bära ihop med jeansen (because tanten har inte haft modernt byxmode på hundra år). Men allt var fult. Verkligen skitfult och föll inte alls i min smak.

Jag var påväg att falla igen. Men så ändrades mina tankar, på något magiskt vis. Jag är tant och är baskemej stolt över det. Varför ändra på mig själv, när det inte ens finns någon bra anledning till det. 

Så idag drog jag på mig klänning och strumpbyxor igen. Gick inom Åhléns och köpte fleecefodrade strumpbyxor och en hemstickad kofta på röda korset. Mormor kommenterade koftan med "sådana där är ju moderna nu". Jag log, jovisst i tanttidningar kanske, eller på hipsters och mormor har faktiskt nästan jämt så fina kläder (när hon inte försöker vara modern). Men shit the same. I love it, tantmodet! 

Att tänka vuxet.

Det skulle vara öppet hus på skolan ikväll. Lärarna hade bara sagt till vår klass från hela teaterinriktningen. Ingen ville komma. Men jag och Victor sa ja, fast att ingen av oss egentligen ville. En annan klasskamrat sa "du måste sluta vara så himla snäll hela tiden, lär dig att säga nej". Jag blev lite stött. Tänkte att hon väl inte hade med det att göra.

Så åkte jag hem. Funderade över vad jag skulle göra med kvällen, kom med dåliga argument för varför jag skulle kunna åka. Sakta började orden som min klasskamrat sagt uppenbara sig, säga nej, inte vara snäll bara för att andra ska bli nöjda. Gäspade. Lade mig i sängen med en kopp te, framför en tv-serie. Insåg att om jag nu ska kallas vuxen så får jag väl bete mig som en sådan också, ta ansvar för mig själv. 

Så jag smsade Victor, skrev att jag inte kunde komma. Han hittade på en historia om halsont och jag en om dåligt väglag och lång resväg (vilket visserligen är sant men..) och så ringade vi och sa att vi inte kunde komma.

Jag gick till affären med mormor istället. Hjälpte till att bära, hämta, prata osv. Och nu ligger jag på soffan och tänker att det är skönt att vara vuxen. 

Också detta. Att man inte behöver ta så allvarligt på saker. Viktigare än någonsin i mitt liv. 

arton år på denna jord, om smärtan inombords

Jag har komplex över min kropp. För visst är det väl så man kallar det, att inte trivas i sin kropp. Jag tycker att det är pinsamt. Att det är fånigt med alla som klagar på sina kroppar. Har lust att skrika skärp er. Fastän jag själv är likadan. Inombords. Jag vågar inte ens erkänna det hos min kurator.

Ful, fulare, fulast. Jag spelar också det där spelet. Kan inte låta mig själv fyllas av skönheten. Det gör ont. Så jävla ont. Jag begraver känslosvallet i huvudkudden. Springer iväg från verkligheten. Tror att jag blir lyckligare om jag blir vackrare, om jag har en annan klänning, om jag springer några extra kilometer. 

Ikväll, inatt, går det inte att stoppa tårarna, jag har gått vilse i mig själv. Om några timmar firar jag arton år på denna jord. Stort! Vackert! Jobbigt! Jag blir vuxen, ska ta ansvar. Jag ska ta ansvar för mig själv. För tårarna och skratten, och jag ska lära mig att älska mig själv, varenda kilo utav mig, precis för den jag är. 

Dagens budskap. Jag varde med mig.

Detta visste ni inte...

...att Dramaten, en sådan där väska som tanter har när de handlar mat står för att man drar maten...visst visste ni inte det? Visst var det en nyhet för er? Snälla. Säg att det var! För eh..jag fattade inte det förrän på mormors åttiotreårskalas härom veckan och min släkt skrattade åt mig när jag trodde att jag var världens geni...med vänliga hälsningar trögast i världen...

Katten kisen Tobias

Idag lämnade han jordelivet för en stund, han lämnade sin kattkropp och somnade in. Katten kisen Tobias. Ja han är döpt så. Efter min engelsklärare som såg ut som en struts (nej, inte pga. strutshalsen, mer som ett resultat av att jag var väldigt duktig på att drastiskt byta samtalsämne). 

Vi hade letat efter en gul katt länge, det var sensommar, turisterna hade just lämnat Österlen, och sina katter. En kvinna hittade en kattunge i vägkanten och satte upp en lapp på Ica. Han var vår. Det visste vi. Han matades med hundmat och laktosfri mjölk, bäddades ner i fåtöljen på kvällen, han var ju så liten. Men liten blir stor, jättejättestor. Fågeljägare var hans protionalitet. Men han hade smak, det skulle vara fina fåglar, gärdsmygar och rödhakar helst. Eller koltrastar. 

Egentligen var han inte så gammal ännu. Men hans liv hade blivit så komplicerat. För många flyttar, instängd i en trång lägenhet, övervikt, bristsjukdom, ingen som kunde ge honom tillräckligt med kärlek. Jag hatar att säga det, men vi var faktiskt tvugna att beröva honom livet. 

Jag fäller en liten tår. Hjärtat brister när ens vän försvinner. Vi ses en annan gång, tobbe. 

Om avslappning och akupunktur.

Igår var jag på min månadskontroll på kvinnokliniken i Malmö. Pratade smärta och instängda känslor. Och så var jag hos sjukgymnasten, igen. Hon gav mig akupunktur, satte nålar i magen, huvudet, örat och på benen. Sedan fick jag ligga där i mörkret i trettiofem minuter och lite då och då kom hon in och snurrade på nålarna. Alltså, något av det skönaste jag varit med om. Aldrig förut har jag varit så avslappnad.

Efteråt gick jag rundor på stadens alla (nåja) retrosecondhandaffärer. Kroppen var alldeles slapp, trött och jag kunde inte gå sådär snabbt som jag är van vid.

Idag är jag avslappnad. Mycket mer än vanligt. Förstår hur mycket jag spänner mig annars. Det känns toppen, tanken är att jag ska fortsätta gå på akupunktur i min egen by, och att det ska hjälpa mig att släppa på spänningarna. 

Well. Jag hoppas på det här. 

En snöig måndagseftermiddag. Vad vill livet göra med mig?

Jag promenerar på staden. Med tunga fötter. Finner ingen riktig ro. Känslorna, tankarna är insnurrade , hoptrasslade i varann. Faller på himlen likt snöflingorna. Så hoppar jag på bussen. Somnar. Andas djupt och tungt.

Vaknar och kliver av hemma, i byn där mitt hjärta bor. Promenerar ner i dalen, i skogen. Kan äntligen tänka klart. Strukturerat. Jag ber om ord att följa, svar på frågor. Snön faller in i tystnaden och ur min mun kommer "något stort inom mig som vill ut. Genom att vara här och nu." 

Jag promenerar förbi de vackra husen där mina drömmar bor, de övergivna stugorna. Tänker att jag skulle kunna slå mig till ro där. Men så minns jag orden som kom till mig tidigare, när jag lyssnade på Tomas Sjödins sommarprat "det handlar om att släppa taget och låta undret hända. Vad vill livet göra med mig?" Så tänker jag att det kommer när jag är redo, överrumplar när jag minst anar. Och jag kan vila i det. Jag är fullkomligt trygg i universums händer. Så traskar jag vidare genom snödrivorna och sjunger kärlekssånger till mig själv.

"You will find me there amongst the brave ones. The ones that I can never overcome. I want to be someone you can lay your weight upon. Someone who saves you, someone who holds you on. Daring to love. Oh, LOVE. And come alive. Alive." Ane brun. 

Secondhandfreakad.

När jag och vännenpåberget besökte storstaden förra veckan så gick vi på second hand. Nästan enbart. Och i en vänsterinriktad lp-skiv butik där jag kände mig liten och borttappad (pga. lyssnar inte på lp-skivor), visade det sig att det fanns ett hörn som passade mig- ett hörn med kläder och accessoarer i retrostajl. Och ni förstår ju. Jag blev alldeles galen. Men priserna var alldeles för höga så jag nöjde mig med att titta medan min kompanjon stod och valde mellan punkbanden. Jag hittade dock en sjal och en väska. För ingenting. På en helfreakad secondhand butik. Det är bra det.

Idag var jag och tänkarmannen på Erikshjälpens second hand i skolstaden. Ett SKIIITSTORT, skitbilligt, skitbra ställe. Jag fyndade en stol för sextiofem kronor. En tantkjol. En Poesibok för tolv kronor. En orange häftapparat. 

Båda gångerna blir jag bara mer och mer övertygad om att det där med iden om att flytta till en stad med secondhandbutiker i, not so good, för mig, det är kanske det enda sättet att få mig ruinerad. På retroprylar, poesi och tantkläder. Tur iallafall att jag valt bra grejer. (och visst är secondhand bra, billigt och miljövänligt och allt sånt, det säger vi iallafall).

Födelsedagsångest.

Mitt bästa kalas var när jag fyllde tretton. Tror jag. Då hade jag fyra tjejkompisar hemma hos mig. Fyra flickor som jag lekte med allra mest. Eller tre, det minns jag inte riktigt. Vi åt tacos vid finbordet. Och marängsviss. Spelade tjejsnack. Promenerade i mörkret och sedan övernattade de alla på mitt golv. Det var alldeles lagom fint och trevligt. Jag minns att jag var så himla lycklig.

Och nu fyller jag strax arton. Upplever att identitetskriget inom mig är i full gång. 
Hur ska man fira det? 
Samla ihop sitt tjejgäng? Det numera ganska obefintliga. 

Samla hela tjocka släkten? Den lite jobbiga släkten.

Samla ihop alla jag känner. Samtidigt? I den lillalilla tvårummaren. 
Jag veeet inte...så himla jobbigt ju. Någon som har ett förslag? För jag vill ju fira, litegranna åtminstone. På nåt enkelt, fint sätt..ÅHH!

Lizzie Velasquez- de tretton mest välspenderade minuterna!!

De senaste dagarna har en film cirkulerat i mitt facebookflöde. Med huvudbilden på en kvinna som ser ut som en extrem anorektiker. Rubriken lyder "Lizzie Velasquez redefines what it means to be beutiful". Jag scrollade förbi den många gånger om. Struntade i människors uppmaningar om att de verkigen var värt de minuterna, att hennes ord var något som vi behöver höra.
Men igår satte jag på den där filmen. Bara för att kolla vad det var. Nu önskar jag att ni alla som har möjlighet tittar, det är utan att överdriva de tretton mest välspenderade minuterna i mitt liv. Jag grät och skrattade, berördes. Och tänkte att den där kvinnan som pratade, som blivit kallad världens fulaste människa, var en av de vackraste själarna jag lyssnat på.

Secondhandkjolsfredag.

Klär mig i secondhandkjol och kängor. Bestämmer mig för att det blir en bra dag idag. Att jag ska slänga iväg gårdagens ångest, istället öva på att älska mig själv. 

Och det är ju fredag. Som gjort för att lyckas. I vilket fall kommer helgen sen. Och som jag ser fram emot den. Jag har planerat utifrån hjärtat och det sunda förnuftet. Sovmorgon. Sådan med frukost på sängen. Att plugga lite. Titta på film och äta chips med vännen min. Gå långa promenader. Gå på knytis och valplaneringsmöte med partikamrater. Så.  Det här blir fint. 

Skofrossa.

Kinaskor. De är billiga, snygga och underbara. Funderar på att införskaffa till jobbet i det gula huset. Så att jag kan springa upp och ner i trapporna med stil. Frågan är bara. För tunna? För halkiga? För pluttenuttigga? 

Kavats kängor. Typ dööör så snygga. Men lite dyra. Men säkert jättebra. Och svenska och bra rakt igenom. Visst!?

Sedan så är jag inne på kängor. Ni vet att vandra i. Vara ute i. Året om. Och lundhagskängorna har alltid varit mina favoriter rent utseendemässiga. När jag testade de här så visade det sig att de även är behagliga. Finns även i brunt.

Och så kavat igen. Jag gillar visst dem. Och ellerhur är de helt vansinnigt fina.

Sömnlösa tankar.

Det händer cirka två gånger per år att jag har svårt att sova. Ligger och vänder och vrider mig i lakanen. Okej Max fyra gånger då. Jag somnar på två sekunder annars. Sover som en stock. Vaknar pigg och glad. Men i natt. Icke att jag kunde sova. Då tänkte jag på följande. 

På de där skolarbetena som alla ska vara färdiga innan nästa fredag. Undersökningar, essäer, arbeten. Jag tänkte på hur humla roligt jag tycker att det är.

Vad jag skulle säga/skriva till människor som jag vill ska veta sanningen. Vettiga åsikter, ord som kommer rakt från hjärtat. Om vad som är värt att behålla.

På att jag önskar att kärleken drabbar mig det här året. Att det vore vackert.

På att jag älskade de där sömnlösa timmarna. För jag var inte stressad över dem och alla tankar var nyttiga och fina mot mig själv. 

Budord.

Eh. Den därade diagnosen jag har. Den som jag åker till storstaden för en gång i månaden och pratar med en barnmorska och går till sjukgymnast. Den som mer och mer får mig att fatta att jag behöver släppa taget. Det här är budorden för den diagnosen. Och hur bra är de då? Cirka jättebra. Jag plockar fram dem ibland och påminner mig själv om att jag faktiskt är fullt kvalificerad att trivas med mitt liv, men jo, jag glömmer lätt bort det där, att vara mänsklig, sluta ställa massa krav på mig själv, göra saker som jag inte själv känner för, skita i vad andra tycker. Tänker ofta att jag är så jävla tacksam över diagnosen. Även om jag just nu är inne i någon slags uppluckringsprocess då allt blir extra jobbigt så känns det bara så himla bäst att bli botad med sånt här, för en fysisk åkomma istället för att äta nåt piller. 

Inget är bättre än söndagar.

Förut avskydde jag söndagar. När jag var liten, då var de bara som en lång plåga och man var tvungen att gå och lägga sig tidigt och kunde inte somna för att man inte var trött. Och på någon vänster har den där ångesten om söndagarna suttit i. Men inte numera. Jag botade mig själv någonstans på vägen. Kanske med traditionen att alltid titta på film om söndagskvällarna, eller nåt annat. Fördelar med att bli vuxen? Man bestämmer själv. Behöver inte vara bunden till de vuxnas aktiviteter. Numera är söndagar min favoritdag. Oftast den dagen i veckan då jag bara gör sånt jag vill. Idag var en sån typiskt bra söndag. Och ändå har jag tre lediga dagar kvar innan skolan börjar. Vad sägs om att förvandla de alla till söndagar..?

Jag kom upp i tid (läs, sov inte till klockan tolv som de senaste dagarna) eftersom jag satt väckarklockan för att möta en vän. När hon försov sig hade jag en fin anledning att äta frukost på sängen och läsa ur den där tjocka romanen (ciderhusreglerna). Inte alls så illa faktiskt.

Sedan knackade hon på dörren. Hon. Flickanfrånovan. Vi söndagspromenerade i skogen. Pratade och funderade och skrek varandras namn i bokskogen. Det är alltid magiskt att träffas. 

Så pluggade jag. Skrev på den där psykologiuppsatsen som aldrig tycks bli färdig men nästan blev det idag. 

Och familjen var bortflugen så jag lagade rawfood lasange ala' lemonadfabriken. Recept finner man http://www.lemonadfabriken.se/2013/10/recept-pa-raw-lasagne-marinerade.html?m=1 <---- här!

Och så lyssnade jag på hög musik. Åt chips. Kollade film. Och drack te i soffan med familjen. Och ba' inget är bättre än söndagar! 

mer skratt åt folket!

Alltså. Ikväll har jag skrattat. Och på riktigt haft roligt. Legat dubbelvikt i skrattattacker. Jag frågar mig själv när det hände sist, en evighet känns det som. Men ändå. Shit the same liksom. För det är nu som räknas! Och jag önskar mig att ha mer roligt.