Påminner mig själv. Jag är inte fel. Åtminstone inte så himla mycket.

Ibland tänker jag att jag skulle ha varit en så himla mycket bättre människa om jag gick på en linje där man bara grottade ner sig i hur samhället är uppbyggt. Hon säger att hon håller med. Min mentor. Att min ambitionsnivå är så väldigt mycket högre än vad som krävs för att klara sig här. Jag tänker på mina klasskamrater som generellt är skoltrötta på det där sättet att de inte pluggar. Jag tänker på hur de blommar upp på teaterlektionerna. Hur jag krymper då, försvinner i något slags vakuum av prestationsångest. Jag kan hålla med i hennes resonemang. Nicka instämmande. Bli lite förundrad över att jag nog skulle kunna säga, utan att överdriva, att meningen "du passar inte in bland dina klasskamrater, du verkar så mycket äldre" förekommit på i princip alla utvecklingssamtal jag haft genom mitt liv. 

Jag har jämt  suttit där leende. Tyckt att det är väl så det är. Jag är en felplacerad tant, i en unges kropp. Och att jag har valt fel programm. Visst. Men nu börjar jag tröttna på de där orden. Så är det inte alls. Jag har inte valt fel programm. Jag är på rätt plats i livet. Kanske utsätter jag mig själv för onödigt många steniga uppförsbackar. Kanske inte. Men jag växer, jag förändras, jag lär. Varenda dag är en utmaning. Och att leverera uppsats efter uppsats och begrava sig i skolböcker hade inte varit några problem för mig. Nu pallar jag inte. För att det sociala tar så mycket kraft. Jag hade kunnat få toppbetyg. Men det är värt att kanske bara vara medelmåttig. Eftersom jag vinner högsta pris i social träning. Eller nåt. Och jag gillar att vara tant. Visst. Men det är inte det som är problemet, det är att alla jämt gjort mig gammal. Sagt att jag är så duktig, så lång, så utvecklad, det har gjort mig missanpassad. För att jag haft en så hög ribba att nå upp till. Prestera. Och jag orkar inte längre. Faktiskt. Jag är arton. Det räcker. Jag har tonårssnurr i kroppen. Jag är lite halvt deprimerad och halvt korkad. Men så är livet. Det är okej som det är. 

Nästa gång vi har samtal tänker jag säga "nej jag valde inte fel programm, jag är inte bland fel människor. Jag valde den här platsen, i ett anfall av tonårsspontanitet, i en värld full av förväntningar. Och framförallt. Jag valde den här platsen för att jag ville stå face to face med mina problem. För att jag var trött på att blunda. För att jag ville lära mig av livet, av det som verkligen sker." 

Ibland får jag påminna mig själv om det där. Att jag bara är en människa. En simpel tonåring. Jag kan inte bära hela världen på mina axlar. Men jag kan bära en liten del. Den delen att jag är fri att bara göra sådant jag vill. Och att vart jag än i världen vänder, hur fel det än känns, så finns det en mening. Något man lär sig. Någonstans det leder. 

Förr eller senare exploderar jag.

Jag tänker att jag exploderar snart. Förr eller senare. Mitt liv exploderar. Hela det som är jag. För visst måste det väl finnas någon slags gräns för vad som kan rymmas inom en. Mitt huvud, min kropp, fyllda till bristningsgränsen av tankar och känslor. Jag vill gå ut i krig, föra en revolution emot allt det som finns instängt inom mig och mot allt det som finns utestängt i världen. 

Jag fick en lapp med färgen röd och skulle göra något slags konstnärligt arbete med rött i åtanke. När jag tänker på rött förs mina tankar till hjärtat. Till det pulserande, brinnande, centrat utav känslorna. Och det känns som om det finns så mycket instängt där, inom mig. Det känns som om det kommer explodera snart. Hjärtat. Tankarna. Känslorna. Sprida sig över världen. Lite så började det här projektet. 

Jag plockade fram ett stort papper och började skissa på en kvinna. En allvarsam en. Grundtanken var en hel massa saker, intryck som flyger in och att hjärtat sedan exploderar ut vad som ryms där inuti. Och så lät jag det ligga där på skrivbordet och hänga med till skolan en gång i veckan. Åka buss, ha lektion, ha rast och promenera genom staden. Sakta, sakta växte något fram. Med de material som fanns tillgängliga i stunden och med de tankar och känslor som flög genom mig just då. I stunden. 

Det blev ett kostverk, eller kanske mest en slags skapelse som fick följa med genom livet i några månader. Som blev en skildring av mitt liv. För även om det kanske inte var tanken från början så inser jag nu, att den där kvinnan på bilden, det är jag. Att en färg, ett papper, några tidningar, några pennor och ett känslosvall till människa färgar av sig och beblandar sig och kan bli något. Det känns fint. Och det var välgörande. Som om jag fick explodera lite. 

Ord som finns kvar.

Men jag har ju något kvar. En diktbok av en av hennes favoriter, Eva ström som aldrig hann bli tillbakalämnad. Nu håller jag mig krampaktigt i de slitna raderna. Läser och tröstas. Minns hur hon gav mig den här dikten och hur den liksom för evigt etsade sig fast inom mig.

Dit skulle jag,

och jag tog mig dit,

detta lovade man mig,

mörker och kristall,

detta hörde jag, 

ljudet av en rinnande bäck.

detta visste jag,

ingen återvändo.

Bergtagen, bergtagen lever jag mitt fattiga liv,

Med iskallt vatten rinnande över mina fötter,

med klippor, mörker och sten kring mitt huvud,

och en röst som talar, talar och tystnar

som inte lockar mig längre men tystnar, tystnar och talar,

och växer in i mig,

och närmar sig mig,

som stalaktiterna närmar sig mig,

droppe för droppe.

Bergtagen hör jag sagorna gå utanför stenen,

det handlar om förryckta, det förnäma, det förtvivlade

om någonting som tog sig av daga, mjukt som ett kärr,

som gled ner i en sumpäng och löste upp sig som dimma,

men också detta: ett fossil ville hon bli, ett tecken,

som ett dött djur ville hon bo i stenen,

och vittna om trolldomen i alla tider. 

Orden som kanske inte finns. Om sorgen över någon som inte längre finns här.

Det finns människor som gör något alldeles särskilt med en. Som berör en enda in i själen. 

Som den där lilla, lilla tanten. Som promenerade på skolgården. I grå kappa, tovigt, långt, grått hår och ett rökmoln omkring sig. Länge trodde jag att hon rotade i soptunnorna efter pantburkar eller något liknande. Men så förstod jag att hon hörde till skolan. Var en del av det gymnasiet jag går på. När jag mådde som dåligast av att gå i skolan. När jag som allra mest ville fly iväg, till ett annat liv, utanför de trånga skolväggarna, så blev jag skickad till henne. Lena Malmberg. Jag fick möjlighet att gå på hennes lektioner. I litteratur. Jag var där alldeles frivilligt. Hade tre timmars håla och gick upp skittidigt om fredagarna, bara för att gå på hennes lektioner. Det var ingenting jag egentligen behövde. Men det var något som byggde mig. Som fick mig att stå ut. Hålla fast. Stanna. Och tillslut vinna kampen mot instängdheten. En hel hösttermin. Sedan bröt hon axeln, eller om det var benet, jag vet inte riktigt. Och blev sjukskriven. Det finns ingen som Lena. Ingen som kan hålla en lektion som henne. Jag tappade kraften att gå på de där lektionerna, och den där filosofin som hon skulle varit lärare i, den kommer aldrig att vara det Lena skulle ha gjort den till. Hon kom aldrig tillbaka. Även fast jag varje måndagsmorgon hoppades, längtade efter hennes gråa svall och fågeltunna lemmar. Men hon kom inte tillbaka. Hon kommer inte tillbaka. Idag dog mina förhoppningar. Idag dog en del av mig själv. Hon dog. I lördags. Och kommer aldrig mer tillbaka. Hon bar orden inom sig. Hon var orden och världen. Och ändå har jag inga ord. Det går inte. Vi hade en liten hösttermin ihop, men jag kommer för alltid bära henne inom mig. Minnet. Om kvinnan med styrkan, kärleken och visheten. Hon som såg sina elever. Och gav dem ord som var allt annat än tomma. Hon lämnade ingen oberörd. 

Idag är flaggan på halv stång. Jag vandrar i ett tungt moln. Sitter av någon halvtimme hit och någon halvtimme dit i ett minnesrum. Tittar på bilden av henne. Läser orden som är skrivna om henne. Lyssnar på tårarna som fälls för henne. Kramar om en lärare som snyftar. Vänder mig till orden. Poesin, låttexterna, och de ord som eventuellt formas av min penna. Tänker att sorg är fint. En stund. När man knyts samman i minnet av någon. Sedan. Senare. En annan gång. Ska jag gå vidare. Vända mig mot ljuset. Och låta det hon gav mig, den styrkan och den kraften, leva vidare. 

Vad jag gjort. Och för den som vill läsa det där talet.

...här är vad som bland annat uppehållit mig den senaste veckan, som fått mig att ligga på golvet och skrika ångestfyllt, krampaktigt kasta böcker omkring mig och slå på mig själv inombords...så jävla jobbigt innan jag äntligen blev klar och nöjd...men sedan vart det fredag och jag åkte till Tomelilla, drack te och åt smörgåsar tillsammans med partivänner...klockan började närma sig fem...vi gick ut på torget, pimpade med pins och stålsatta mot regnet...och det blev en fantastisk manifestation mot rasism och diskriminering...och det var som om luften gick ur mig när jag klev av den där scenen och lämnade ifrån mig mikrofonen, fick rosor och blev omfamnad av vänner, som om jag äntligen kunde återgå till mitt vanliga liv igen...

Hej alla Tomelillabor! Hej alla Svenskar! Hej alla ni, vad ni nu än har för etnisk bakgrund!

Jag har funderat mycket på hur jag skulle definiera mig själv. På vilken plats i universum som skulle vara där jag tillhör. För vad betyder det egentligen att vara en Tomelillabo? Eller Svensk, europé eller invånare på denna jord? Jag kommer på en hel massa saker som skulle få mig att låta fördomsfull.

Men så inser jag att vi alla är olika, består av olika gener, olika tankar, olika livsöden och vandrar olika vägar genom livet. Och det gör det svårt att definiera den typiske Tomelillabon eller svensken, eller vad det nu kan vara. Det enda som binder oss samman, som gör oss lika, är att vi bor på samma plats eller område här i världen. Och det är tillsammans, var och en av alla oss olika, som vi skapar ett samhälle, en plats på jorden. Och när vi möts där på vägen så knyts vi samman, eftersom vi i grund och botten är i behov av en och samma sak. Kärlek och medmänsklighet.

Därför står jag här idag. För att vi behöver påminna varandra om att vi alla har lika rätt till denna jord och att vi genom att släppa in andra i vår värld, berikar oss själva. För vad som gör Sverige till Sverige är alla vi som bor här. Inte bara Svenssonfamiljen som har villa, Volvo och vovve. Inte bara förortsungarna eller de cyklande studenterna. Inte enbart parkbänksalkisarna, problembarnen, eller mattesnillena. Inte bara vita, rika män som sitter på höga hästar. Inte bara den ensamstående trebarnsmamman, den muslimska kvinnan på Rosengård eller tonåringen som just kommit ut som homosexuell. Sverige är inte bara pensionärer, småbarn och människor i medelålderskris. Sverige är allt det där, och lite till. Sverige är landet som i världen är känt för känslan av trygghet och medmänsklighet, och så önskar jag att det alltid kommer att förbli.

Jag orkar inte bry mig. Var min spontana tanke när jag började tänka på den allt mer utbredda rasistiska diskrimineringen i världen och i min omgivning. Jag tänkte att det borde vara nog nu, att människor stått på torg och önskat sig rättigheter i tillräckligt många år. Att jag bara är en i mängden, att vi borde ha kommit längre och att det jag säger inte gör någon skillnad. Men tänk om det gör skillnad? Tänk om mina ord, här ikväll väcker en tanke inom dig, som får dig att möta någon med ett leende, eller sträcka fram en hand till främlingen som behöver din hjälp. I så fall är det värt vartenda ord.

Därför står jag här idag. För att vidta den där kampen som alltid pågått, den där kampen om en värld i öppenhet som människor tillochmed dött för. Jag står här för att jag önskar att ingen ska behöva stå här nästa år. Och för att visa att det vi gör, gör skillnad. Att det alltid lönar sig att göra sin röst hörd. Oavsett om det innebär att ställa sig på ett torg och manifestera sina rättigheter, att hjälpa en främling eller bara le mot någon på andra sidan gatan. Det gör skillnad. Och om inte du, eller jag gör det, vem ska då göra det?

Låt oss tillsammans väcka vinden av förändring!

Där stod jag. Genomblöt och genomdarrig. På de gröna lastpallarna. Och pappret med talet på blev bara trasigare och trasigare. Men det var en sådan underbar känsla. Att sluta samman mot rasism och diskriminering. 

(Tack Sara för bilderna. Så himla gulligt!) 

Att manifestera mot rasism tillsammans med rasister

Jo. Det är vad jag ska göra. Imorgon. Stå på ett torg och hylla kampen för en mer öppen värld, en värld som vi ALLA skapar tillsammans. Och alla partier i kommunen är inbjudna  för att tala. Så även Sverigedemokraterna. Alla partier har också tackat ja. Men det faktum att SD ska vara med är det många som blir illamående av. De tycker att det känns motsägelsefullt, att vi i MP genom att tillåta SD tala normaliserar deras politik och om de ska stå på samma torg som rasister så är det som motdemonstranter. 

Det är med skakig hand jag skriver det här. För debatten på det där facebookeventet har verkligen spårat. Somliga hotar tillochmed med situationer som Kärrtorp-demon och knivhuggningarna i Malmö. Ja, jag blir lite rädd, men egentligen mest upprörd och arg. För jag tycker verkligen inte att man vinner något på att utestänga SD. Missförstå mig inte. Jag är antirasist ut i fingertopparna och tycker att SD har en förfärlig politik. Men. Om något ska hända, om vi vill motverka den alltmer utbredda rasismen så måste vi öppna för debatt och våga möta problemet, hur ska vi kunna göra det om vi inte samtidigt ger SD en chans att säga vad de tycker?

Och jag hade inte velat stå på ett torg och tala på FN-DAGEN MOT RASISM OCH DISKRIMINERING och samtidigt själv vara den som utesluter. För mig känns det väldigt motsägelsefullt. 

(Vill du vara med på manifestationen? Isåfall syns vi på torget i Tomelilla kl. 17.00 imorgon, fredag!) 

Kärligheten. Ack den där kärligheten.

I hela kroppen dansar små, spröda känslor. Bitterljuva. Bittervackra. Tänker. Drömmer. Om att gå hand i hand. Om att bosätta sig där, i fnitterleendena. Jag önskar att jag bara vågade låta fjärilarna flyga som de ville, men jag är så rädd, så jävla idiotiskt rädd. Och oviss. Ovetande. Och jag hatar mig själv för det. 

Och Emil Jensen. Denna fina, vackra man. Jag börjar tappa räkningen på hur många gånger hans musik räddat mig. 

vårig ogrässoppa

...och hon vandrade längs med ån med vindpinade kinder och solglittrigt hår...och där hade det första gröna stuckit upp ur jorden...hon plockade fickorna fulla och traskade hemåt...tänkte sig laga en soppa, men alla sopprecept hade gått ur tiden...så hon ställde sig vid spisen och improviserade...någon sa att det blev väldans gott och hon tänkte att sådant här vill hon minsann alltid leva på...

Till ca. 3 personer

1 gul lök

Smör till stekning

1 liter vatten

1 1/2 l kirskål

Knappt 5 dl ramslök

5 potatisar

3-4 morötter

Örtsalt

2 grönsaksbuljongtärningar

2 vitlöksklyftor

2 dl grädde

1 dl créme fraiche

Hacka lök, och skär rotfrukter i bitar. Grovhacka ogräset. Stek löken i smör, i en gryta i ett par minuter, tillsätt kirskål och ramslök och rör runt tills det hettats upp. Häll nu i vatten, buljong och rotfrukter, lite i taget. Puttra tills potatis och morötter blivit mjuka, plocka då fram stavmixern och mosa soppan. Sila eventuellt bort några deciliter vatten och tillsätt grädde och créme fraiche. Pressa ner vitlök och salta efter behag. Låt puttra några minuter. Avnjuts bäst som den är, kanske med en klick créme fraich och en smörgås till.  

Bildsurfar diverse känslor likt en galning.

Försöker skriva ett tal. Försöker plugga. Försöker förstå mig på vad som händer inom mig. Men det är som om orden bara stockar sig, som om de försvinner när jag som allra mest behöver dem. Blir till ett svart, oförståeligt moln. 

Drömmer om blommiga sommarängar. Gula klänningar. Brunbrända ben. Fräkniga armar. Fågelkvitter. Och sommarkvällar som aldrig vill ta slut. 

Är förvirrad. Omtumlad. Och allt sådant där. Vet inte riktigt vad jag tänker, tycker och vill. 

Och flyger iväg med vinden. I tanken. 

Om att förändra tankar. Och om att laga mat.

Någonstans, någongång, när jag hade en av mina jobbigaste kroppskomplexperioder så bestämde jag mig för att mat och träning aldrig får förekomma med tvång och press i mitt liv. Och det är kanske ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. Jag äter vad jag är sugen på, när jag vill och är hungrig. Jag tränar, rör på mig, när jag har lust för det. Det blir så mycket roligare då. Och jag upplever att jag tycker så mycket bättre om min kropp och är mer villig att ta hand om den. 

Men. Så var det ju det där med att laga mat, det gör jag alldeles för sällan, kanske just därför. Förut var det ett av mina största fritidsintressen men det har liksom halkat åt sidan, glömts bort och det är ju himla synd tycker jag. Så för att bli mer motiverad har jag sagt till min familj att jag ska laga middag en gång i veckan. Något nytt och framför allt något vegetariskt varje gång. Och jag älskar det, det ger mig verkligen massor utav inspiration. Så jag tänkte att jag ju kunde blogga lite om det också. Lägga upp något recept, prata om vegetarianismen och sprida tankar om mat och om att må bra på alla plan. 

Så vi ses alltså. Snart igen. Därute i cybervärlden. 

Den smärtsamma förvirringen.

Promenerar med hon där vännen över backarna, hon som är som en syster. Håller handen, pratar, är tysta, dinglar med fötterna på en ranglig bro, plockar ogräs. Dricker te, hon stannar kvar, håller mig sällskap i min smärta. Läser en bok medan jag målar med ord. Vi lyssnar på emil jensen. Han som alltid skapar stigar i tankarna. Som jag jämt finner där mitt i förvirringen. Bland kroppskomplex, förtvivlad längtan, ovisshet, smärtan inombords och den där oändliga förvirringen. Hon stannar och lagar ogrässoppa, äter, pratar, håller sällskap, även fast jag kanske är den mest tråkiga vännen man kan ha. Just idag åtminstone. Hon finns där ändå. Bara finns. Och är. Mitt i den där smärtsamma förvirringen. Vem är jag. Vem är du. Vem är vi. Vem är hon. Vem är han, hen, det. Vem är ni. Vem är de. Vem är världen. 

Jag blir maktlös. Oförmögen att styra över min egen kropp och mina egna känslor. Det är som om det inte är jag som är i mig själv. Det är läskigt, för jag vill inte kastas tillbaka till det där stadiet när jag måste skrika efter hjälp igen. Jag vill vara sådär stark som jag ju blivit. Stå på mina egna fötter och ta ansvar för mig själv, för mitt mående. Jag orkar inte igen. Får väl börja med det allra simplaste jag lärt mig, att ta en dag i taget. Så jag går till det där jobbet, ler mot gästerna, serverar de underbar frukost, städar lite, går hem, går och lägger mig, sover ett par timmar, försöker summera en del ord till talet, åker kanske, om jag orkar, på partimöte, annars bara -en film, kyrkogårdshäng, sömn. Och påminna mig själv om att andas, om att det är okej, allt som än är, och så att lyssna på hjärtat, som alltid leder mig på de rätta vägarna. 

fett djup torsdag

tänk om jag ångrar mig

och sedan ångrar mig igen

tänk om jag faller

och sedan klättrar upp igen

som en vilseledande cermoni

för de som tror på en slags gud

saker förändras

det tror man inte

sengångare blir gengångare

mörkret faller över ljusdal

inget blir sig mera likt

tänk om jag drömmer

och sedan inte hittar hem igen

Lyssnar på musik med snygga skivomslag. Målar. Skriver poesi. Försöker förneka solen utanför fönstret. Lovar att kanske promenera. Lovar att kanske äta. Lovar att kanske kunna somna. Men mest, viskar till fjärilarna som flaxar, rädslorna som bultar, i kroppen min, att de ska vara lite snälla.

Det är dags att släppa taget.

Försökte tämja fjärilarna som gör mig vild. Var arg, ledsen, taskig mot mig själv. Så jävla rädd för att släppa taget, låta saker ske av sig själva. Som ett brev på posten kommer den. Smärtan. Vestibuliten. Som jag ju håller på att bli fri ifrån. Varje gång blir jag lika förvånad. För det är så himla tydligt att det är som en tillsägelse, kroppen, jaget står inte ut längre. Med att bli intryckt i ett hörn, förbisett och nedklankat. Det får vara nog nu. Jag blir arg och kanske mest egentligen ledsen för att det gör så djävulskt ont, för att jag inte fungerar normalt och för att det väcker en massa undantryckta känslor. Men jag blir också glad och tacksam, för att jag förstår sambanden, för att jag får rätt vård och för att min kropp visar när jag behandlar den orättvist. För att jag har möjlighet att reparera. 

Någon sa idag. "Jag ska vara jag ett helt liv. Så det är bäst jag vänjer mig". Jag tänker mycket på det. Och på att det är dags att släppa taget. 

Firar internationella kvinnodagen som människa.

Idag är det internationella kvinnodagen. Och jag älskar det, på ett sätt. Ordet låter så pampigt, stolt och vackert. Och jag tror att jag hade tyckt om att gå och ställa mig på ett torg en sådan här dag och skrika ut mina rättigheter. Som människa. Och just det, där i ligger problemet. Jag vill inte skrika ut mina rättigheter som kvinna, jag vill vara människa och det vill jag vara 365 dagar om året. 

Den här dagen har funnits i ungefär hundra år och var till en början en kamp för kvinnors rösträtt. Idag är det en helgdag i många länder runt om i världen och i Kina får kvinnorna en ledig eftermiddag. 

Men i Sverige då? Jag minns att mamma sa, att kvinnor borde få betald ledighet på sin dag. Jag tänker att på ett sätt, ja! Men på ett annat, nej! Ge oss lön på lika villkor året om istället och låt oss vara människor, allihop tillsammans, jämt! 

Och det är en dag som hamnat i skymundan, med diffust innehåll. Den finns en gång om året, sedan glöms den liksom av och det kan jag tycka är förargligt. 

Jag tänker börja den här kvinnodagen med att yoga och öva på att vara stolt över min kropp. Sedan ska jag skriva på ett tal, som jag ska hålla på ett torg om någon vecka, för världen och kamplusten. Och så ska jag äta semlor och basta och bada i havet med underbara vänner. Som människa, hela dagen. 

Om att trilla ner mot bottnen.

Och så faller jag ner i det bäcksvarta djupet. Svartare än något annat djup jag besökt. Ett djup jag inte vet hur man hanterar. Som inte går att bota med att förändra tankebanorna eller med att göra måbrasaker. Vi har haft filosofi. Sätter oss i skolans cafeteria i väntan på hela lunchgänget. Hennes kompis kommer och frågar henne "har du frågat?" Och mitt hjärta flippar ur, fullständigt. "Nej", svarar hon och så vänder blicken mot mig "det är så, att vi har en teori om att du är kär, med tanke på dina kärleksdikter på instagram och så". Och jag, röd som en tomat. "Eh, jo". Och alla vänder sina blickar mot mig och jag tänker att herregud det här får de bara inte fråga och är inte det jättetydligt. "Vem är det?" frågar ALLA. "Ja, eh, hm" från min mun kommer bara ett sammelsurium av konstiga stavelser. "Är det någon vi känner?" Jag bara "kanske" men jag kan ju inte säga det, det går ju inte, hon sitter ju där framför mig i blommig tröja och skitsnygg och söt och fin. "Du måste inte säga" överslätar hon snabbt.

Nej. Okej. Men de kommande timmarna är en mardröm. Jag blir stum och konstig. Sluter mig. Skyller på att deras tv-series snack är sjukt uttråkande för någon som är helt utesluten ur den där världen. Men egentligen är det inte sant. Jag brukar älska att sitta där och lyssna på dem och inte förstå ett skit men fnittra åt dem. Idag. Inte riktigt så. 

Hon sitter där i andra änden av samtalet. Till en början fullt med i tv-seriesnacket. Sedan nedsjunken i andra tankar. Stirrandes ner i tallriken. Jag petar i maten. Utsvulten, men allt blir bara gröt i munnen. Vi lämnar matsalen och ska åt varsitt håll, de olika gängen. Och då kramas vi åtminstone och hon stannar där med sin hand i min, som det brukas. Tittar på mig med fnitter i blicken. Men jag kan inte besvara blickarna. Alldeles krossad inombords. Och förvirrad. Tröttheten överrumplar mig. Tårarna tränger i ögonvrån. Allt jag vill är att fly hem, landa i famnen på min familj, storgråta och aldrigaldrig visa mig igen.

Antingen. Hon är inte det minsta intresserad av mig. Vår vänskapsrelation har bara blivit väldans intim och fnittrig. Kanske inget konstigt. 

Men. Alla blickar jag får från hennes klasskamrater. Alla blickar, komigen kommentarer de ger henne när hon pratar med mig. Hennes nervöshet och rodnande kinder när hon frågade mig. Helgens eviga instagramfnitterkommentarer. Måndagens pinsamma tystnad, inte alls som vanligt, hon också. Allt. Men kanske inbillar jag mig bara.

Alltså. Jag är så jävla dålig på sådant här. Och överanalyserar alldeles för mycket. Snälla någon, kan jag inte få ha dig sittande på min axel, viskandes, förståendes, hur världen fungerar. 

Måndag. Bortflugen.

Måndagen som alltid kommer. Fortare än anat. Efter en helg i en helt annan värld. Borta. Magknip, sömnsvårigheter, sväljamatsvårigheter. Koncentrationssvårigheter och tankesvårigheter. Helt i kärleksvärlden. Förälskad. Spretiga ord och flirtiga kommentarer på ett socialt nätverk. Kommer till skolan, med ett flygande hjärta, mamma fick i mig några smulor gröt till frukost och jag har ben som spaghettie. Tar mig till filosofilektionen. Lyssnar uppmärksamt på tanten som ifrågasätter verkligheten. Läser om urtida filosofer och livsåskådningsfrågor. Men allt går bara rakt igenom. Det fastnar inte. Det är svårt att få ord på ifrågasättandet. När läraren frågar varför svarar jag "därför, en hel massa orsaker". Men egentligen är det mest den att hon sitter där på stolen bredvid. I rödrandig kjol och välsminkat ansikte. Lika borta i en annan värld hon. Vi kan knappt prata, eller ens möta varandras blick, det känns så jävla konstigt. Lektionen avrundas. Vi ska åt samma håll. Går tysta bredvid varann. Pinsam tystnad. Allt jag vill är att hålla om henne, för evigt. Så möter vi resten av gänget, hennes vänner. Tystnaden bryts. Vi vågar kramas åtminstone. Nämner något om den där tekoppsfikan som hela helgens konversation handlat om. Hon säger något, som definitivt bevisar att hon inte är motvillig, vi fnittrar och ler och jag inser att det här nog är ganska självklart. Vi kramas igen. Fnittrar och ler. Vinkar adjö. Jag möter min klass, får bekräftat om att få göra den där roliga teaterscenen med den där braiga klasskamraten, möts av fina kommentarer, såklart förstår de. Pratar engelska i en hel timme med blondinen. Bra så. Lyckas peta i mig ett helt äpple. Somnar nästan i soffan. Men nej förresten, det är svårt det, att förneka fjärilsflocken. Tänker att idag ska jag jobba på att finna mod att fråga om dag. Ja det är vad jag önskar mig. Kraft och mod att bjuda henne på promenad över backarna och en tefika.

Promenerade genom natten. Hela helgen. Försökte bota åkomman i min kropp. Ganska så himla förgäves. 

6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är...

...det här är en del i onekligens blogglista om feminism, du hittar länk till hennes blogg där till höger, häng på du också vetja...

Att jag kan tycka att det är jobbigt att behöva kalla mig feminist för att folk ska veta att jag brinner för allas lika rätt. Skulle jag inte kalla mig feminist skulle människor som är feminister se ner på mig och kallar jag mig feminist ser människor som inte är feminister ner på mig. Jag önskar att jag inte behövde vara feminist. Såklart. 

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är...

...det är är del nummer fem i Onekligens blogglista om feminism, häng på du också vetja, länk finnes till höger i profilen...

Åh. Så svårt. För egentligen så stöter jag sällan på motargument, det är som om man är lite rädd för att argumentera emot mig. Däremot kan folk bli förvånade "va!? är du feminist?", då blir jag förvånad tillbaka och undrar varför de inte är feminister. Jag tror att de flesta förvånade kommentarerna är fördomar, från dem som egentligen inte riktigt vet vad feminism är för något. 

4. Det här tänkte jag om feminism innan jag insåg att jag nog själv var endel av den..

...det här är del fyra av tio i onekligens blogglista om feminism, häng på vetja! Länk till henne finns till höger i profilen...

Ingenting faktiskt. Eller jo kanske hade jag sett någon kvinna med orakade armhålor som stod på barrikaderna och skrek på tv någon gång. Och sedan tänkt att alla kvinnor jag mötte med orakade armhålor var sådana där feminister. Men egentligen visste jag nog inte riktigt vad det innebar förrän jag blev det och när jag visste så insåg jag på en gång att mina egna tankar om hur det borde vara stämde in under kategorin feminism.