Home is were your heart is

-Nässjö, Nässjö nästa.

Jag ler stilla, tänker på hur jag jämt älskat den meningen.

Konduktörens utrop får mig att minnas alla tågresor jag gjort med min mamma. Känslan hon lärt mig känna när man är påväg genom landet bultar igenkännande i bröstet. Lukten av svedd järnväg, människor påväg, träden som susar förbi. Jag minns kvava sommarkvällar då vi tillsammans klivit på tåget för att spendera vår ledighet någon helt annanstans än hemma. Jag minns kalla vintermorgnar då jag vaknat upp i en annan värld på ett rullande tåg. Jag ringer henne för att berätta hur otroligt fint det känns och hon förstår, hon säger "frihet" och jag förstår att det är den känslan jag letat ord för, den som bultar i mitt bröst.

Mitt hjärta blossar. Nu ska vi fara på festival i ett par dagar. Vi gick och la oss i varsitt rum i samma lägenhet igår, vaknade tidigt för att ge oss iväg. Jag gjorde frukost för att inte riktigt kan slita mig från det där jobbet, och så kom vi iväg. Drack kaffe på ett café och mötte folks blickar med total glädje. 

Hela tiden ler jag för jag känner fri och fullständig i mig själv. Och vännen säger " kanske för att du trivs med livet". Och ja, det kan man säga att jag gör!

Livet idag

Sitter på altanen. Mätt av tänkarmannens hemgjorda carbonara. Omgärdad som vanligt av vackra ord och gamla historier. Gäspar. Idag har livet flödat. Störtdyket häromkvällen känns mildvida iväg efter middagen och godnattkramen med min gudmor igår. Hon smekte mig med varma ord och satte livet i perspektiv. Idag har jag jobbat näst sista dagen innan festivalsemester. Jag fick upprättelse gentemot de jag stört mig på i evinnerlig tid. Jag förstod att mina arbetsgivare ser mig som en gåva och förstår att jag brinner för det jag gör. Så himla skönt. Jag fick massor gjort, såväl på jobbet som hemma. Uträttade ärenden, pratade med folk som behövde pratas med, städade, packade, fixade. Nu ska jag krypa ner i min nybäddade säng, drömma mig bort på livets ängar, samla kraft. Imorgon väntar nya äventyr. Och ett litet möte som jag knappt orkat tänka på, det finns så mycket att drömma om i nuet och framtiden kommer trots allt när den blivit till nutid. Vi ses!

Hej. Ska vi?

Ger upp. Tänker att vad har jag att förlora på att försöka. Minns den bubblande glädjen inombords och kan bara inte låta bli. Trots att jag hållt mina fingrar i styr från att skicka det där smset så länge nu, och tänkt att jag ska låta ödet avgöra framtiden så kunde jag bara inte hålla mig. Vad gör väl det om hundra år när allting kommer kring, tänkte jag, ryckte på axlarna och präntade ner den där enkla frågan om en ny träff. Nu inväntar jag svar, och har överhuvudtaget inga förväntningar. Jag vet att det blir som det ska bli och det känns så himla mycket skönare att se på livet ur det perspektivet. 

Religiösa minnen

Idag har jag funderat på något som min sämsta och bästa lärare genom tiderna lärde mig en gång. Hon var helt fruktansvärd, men det händer lite titt som tätt att det ploppar upp saker som jag lärt mig av henne för många år sedan. Ofta väldigt kloka och bra saker som jag verkligen har nytta av. 

Idag tänker jag på den där religionsundervisningen när vi pratade om budorden och dess djupare mening. På "du skall alltid tala sanning" så förklarade hon att om man inte talar sanning så litar man inte på att mottagaren skulle tåla höra sanningen. 

För mig blev det väldigt tydligt även i andra sammanhang, som när man gör saker bara för att man inte vågar säga att man inte vill, då litar man inte på de andras förmåga att kunna ta ett nej. 

Den teorin kan man använda i många sammanhang gentemot sina medmänniskor. Fundera över, hur hade jag velat att de skulle handla? 

Nervös!? Nej tack

Tidigare idag.

Idag ska jag träffa två av mina absolut närmsta vänner, samtidigt. De ville gärna träffa varandra och jag ville gärna träffas tillsammans med de båda. 

Jag är så nervös. Tänk om de inte alls gillar varandra? Om de blir helt tyst eller, ja då kommer jag ju på att det ju inte är så himla farligt, och som min mamma sa- de har ju ett eget ansvar, har själva varit positiva till den här träffen. 

Och det är ju faktiskt jag som har berättat om dem för dem för att jag så himelens mycket tycker om de båda, så då får de väl gilla läget. Allvarligt talat. Vad är det värsta som kan hända?

Nej nu ska jag gå ut och gå en runda med hunden och le mot världen. Och tänka att saker ordnar sig, det gör det alltid!

Senare idag.

Och vi träffades. Det var så trevligt, enkelt och fint. Vi samtalade om allt möjligt, promenerade, drack kaffe på klippkanten och tog en simtur i havet. Jag behövde inte vara nervös alls. De är mina vänner, tack för det!

Vart du än går, gå helhjärtat

I hela mitt liv har jag varit till lags, nickat, lett, gjort vad andra sagt åt mig att göra. Visserligen varit självständig men ändå "duktig flicka". Ingen har någonsin tyckt att jag har haft eller gjort fel. 

Nu står jag inför ett av mitt livs största beslut och det hänger bara på mig om det ska hända. De flesta skulle nog se mig som lite dumdristig och ingen av alla mina terapeuter rekommenderar mig att ta det här steget, å andra sidan så skulle jag inte behövt deras hjälp ifall det inte vore för att jag är just i den här vägvalssituationen.

Det känns läskigt, men också kul, för det är något som kommer att öppna nya dörrar till vad jag vill med livet.

Jag tänker att jag behöver en plan så att jag inte trillar tillbaka, fast egentligen vet jag, det handlar om att lyssna på mitt hjärta. Vad vill jag?

Att må bra.

Är lite rädd för att jag ska bli arbetsnarkoman eller kanske glad för att jag snart funnit en lösning på livet. Just nu tänker jag att bara jag får kliva upp klockan 06 för att laga frukost till österlenturister, springa upp och ner för ca. en miljon trappor och städa de där fina rummen med magnifik utsikt till sena eftermiddagen så är jag nöjd. På kvällskvisten sätter jag mig på altanen, omgärdad av varma samtal, skymningsljus och enkel sommarmat. Nu ska jag sova, fönstret står på glänt och därute hörs skratt och dämpat prat, jag tjuvlyssnar och känner hur kärleken blommar inom mig. Nu ska jag jobba tio dagar på raken med bara en paus på mitten för umgänge med fina vänner. Och det hade verkligen inte gjort mig ett dugg ifall livet kunde fortsätta såhär lite tills jag tröttnade...jobb, samtal, sömn och så om igen... 

Foto taget av min duktiga syster. www.johannasfotografier.se

Tacksamhet.

Tyngs lite av alla skoltankar. Förvirringen. Känslan av att inte veta vart jag har min plats. 

Men så får jag ett sms av min fina brevskrivarvän, vet att vi förstår varandra som ingen annan förstår. Ser en bild och läser ett blogginlägg från en annan, känner kärleken i mitt hjärta som känns när vi möter varandras blickar. Vet att i kväll ska jag träffa en efterlängtad vän, hon som jag vet alltid funnits där, utan henne hade högstadiet varit svårframkomligt. Och min familjetrio kommer hem från morgonrundan, jag tittar på dem, ser kärleken stråla mellan dem och bara vet att de är mitt allt. Och så funderar jag över Alla andra som vandrar förbi mig, varenda blick och samtal, ett privilegium.

Då vet jag så innerligt att det är här jag hör hemma. Ni ger mig livslust, kärlek och perspektiv på livet. När jag tänker på att ni kommer gå vid min sida så känns det inte alls jobbigt att ta mig igenom livet. Tack älskade ni.

Man måste inte alltid prestera

Som alltid så här mitt i sommarlovsdagar så börjar jag fundera över allt som ska hända till hösten. Över allt jag ska göra annorlunda, allt jag ska åstadkomma och prestera. 

Jag tänker att jag lagom till min artonårsdag ska ta ett bilkörkort.

Jag tänker att jag ska förvandla bokstaven F i engelskbetyg till C minst.

Jag tänker att nu ska jag ta tag i plugget, kämpa med blod, svett och tårar.

Tänker att jag kanske ska börja sjunga i kör.

Tänker att jag ska börja träna. 

Jag tänker att jag ska börja engagera mig i politiken och i andra spännande föreningar.

Jag tänker att jag ska yoga så mycket som möjligt. 

Och tankelistan tar liksom aldrig slut. Allt är prestationer. När jag tar ett djupt andetag så inser jag att jag år efter år gått in med den inställningen till nästa läsår, inser att det här är näst sista försöket att lyckas utan att falla tillbaka.  

Träffade en klasskamrat idag. Hon ska byta linje till hösten, frågade mig hur jag skulle göra. Jag sa att jag skulle stanna men fick ångest inombords. Det här vill jag ju inte egentligen. Eller? Vill jag? 

Svalkar nu mina tankar med att allt som är, är okej. Nu ska jag jobba två veckor till, gå på festival, plugga engelska och sedan kan jag ta på mig ryggsäcken, gå till skolan med öppna sinnen. Känns det fel så byter jag. Känns det okej så är det okej. Jag andas och vet att livet börjar varken då eller sen. Det är, nu och i all oändlighet. 

När jag läste det här blogginlägget/rubriken hos min vän blev jag helt matt. Det svalkade mina känslor. Så jag screenshootade och nu hittade jag den där bilden, tack!!!!

När man hittar ett stycke text i ett gammalt kollegieblock

Hittade följande text i ett gammalt kollegieblock, ibland blir man bra stolt över sitt unga jag, dessutom var det orden som jag just behövde höra: 

Jag har makten över mitt liv!

Jag bestämmer vad som ska ske och icke ske!

Jag bestämmer vem och vad som ska få lov att ta plats och energi från mig!

Min kärlek är gränslös och styrkan den kommer inifrån, jag väljer själv hur jag vill se på livet! 

Le mot livet och livet ler mot dig <3

En helt vanlig fredag.

I fredags så var jag på festival några byar bort från min egen. Jag åkte dit ensam eftersom ingen i min närhet hade tid eller lust för festivalande. Därför bestämde jag mig också för att vara kreware och hjälpa till. Himlans trevligt faktiskt.

Efter ett kort infomöte tog jag mig ner till en liten strandplätt som ekade så tom den var. Jag lade mig ner och somnade. Och inte kunde jag väl trott att det skulle simma ett par nakna killar nedanför klippan framför mig när jag vaknade. Jag låtsades helt enkelt sova en stund till (för att inte genera pojkarna, en av dem var dessutom min gamla musiklärare). När de gått tog jag mig själv en simtur och traskade sedan iväg till ett lokalt fik där jag slog mig ner i ett hörn med en temugg. Det kändes så fint att vara där helt för mig själv och vara stark i det.

När jag gick tillbaka till festivalområdet för att påbörja mitt arbetspass så funderade jag över hur bra jag faktiskt är på att göra saker själv utan att känna ensamheten som ett störande element. Bara när andra lägger sig i och tycker att jag borde omge mig av vänner så får jag tunga tankar inombords, jag hoppas på att en dag bli av med de spökena för ensamheten blir så mycket mer njutfull om man slipper våndas över den.

Såklart hade jag det väldans trevligt. Satt på en stol och lekte "tant trevlig" och hälsade och tillrättavisade alla besökare när de kom, satte upp vimplar, bar bänkar och målade några skyltar. Där emellan hann jag lyssna på skitbra musik som Cikada, äta vegetarisk lasange med ett medelålders par (ja, de är typ mina vänner, så är det när man är tant i sinnet, då har man vänner i övre medelåldern), njuta av duktiga poeter och dansa till jättebraiga Majken Tajken.
 Hela tiden så mötte jag människor som tittade på mig, har de alltid gjort det tänkte jag!?Och jag kände en sådan otrolig lust att springa fram och prata med alla de där som jag växlade blickar med. Det väckte tankar och känslor som jag helt glömt bort funnits där och det kändes helt underbart att bara vara där, mitt i dansen och glädjen. Och hela tiden kom människor fram till mig för att prata, sådana som jag känner och jag förvånades och gladdes över att min bekantskapslista är så mycket längre än vad jag själv tror. Fint.

Men jag kunde inte riktigt fokusera mina tankar. Under dagen hälsade en själ, en syster till busspojken. Ni minns kanske när jag i våras var alldeles toklycklig för att jag träffat en pojke på bussen och lade en dikt i hans knä. Han som bara fanns där helt plötsligt en dag. Vi som fastnade i varandras glimmande leenden där på bussen och jag som kände en enorm självklarhet och ett "jag har iallafall inget att förlora". Som att jag inte hade något att säga till om, det här var sanningen. Vi skrev till varandra ett tag och träffades ett par gånger. Sista gången så satt vi i fyra timmar på backarna och väntade på att någon skulle ta första steget. "tystnadsretreaten" kallar jag den. Det var en månad sedan. Ingen har hört av sig. Jag försöker släppa, tänker att slumpen får avgöra. Men att hon, systern bara hälsade sådär, det betyder ju att hon vet om mig och att han måste ha berättat. Jag vågar inte riktigt, tänker att jag inte borde. Men hur sjutton ska man kunna hålla sig. Jag är SÅ nyfiken på vart den där stigen skulle kunna leda mig. Ska jag chansa ännu en gång?

Efter ett glatt samtal med ännu en som jag tydligen känner tog jag bussen hem och gick och la mig alldeles för sent med sprängande huvudvärk och hoppande tacksamhet i kroppen.

Sommarradio

Ni vet det där radioprogrammet som brukar sändas om somrarna, sommar i P1, där olika människor får ett eget program att utforma, berätta om sitt liv osv. Jag vill tipsa om några favoriter! 

För några somrar sedan satt jag stugvärd tillsammans med min mamma, en och en halv mil från närmsta hus, mobilteckning och eluttag. Vi bodde där och tog hand om förbipasserande fjällturister i lite drygt en månad. Då lärde jag känna sommar i P1. Jag låg på överslafen på våningssängen i det lilla rummet med kamin och gasspis som vi hyste och lyssnade på alla möjliga sommarpratare. Den första som fick mig att fortsätta lyssna var Tina Jansson, en 30 årig kvinna som led av ALS en obotlig sjukdom som långsamt förstör människan och tillslut tar livet av den. Tina pratade om hur man med glädje ser på livet som dödshotad. 

Jag har fortsatt lyssna och finner hela tiden nya favoriter. Mia Skäringer är en sådan, visserligen min favorit skådis sedan länge men även hennes radioprogram var bra. Anja Persson berättade i sitt sommar att hon har ett förhållande med en kvinna och var gravid. Programmet var en enkel vädjan till svenka folket att inte göra detta till en stor grej och en vacker kärleksförklaring. Förra sommaren började jag lyssna på Björn Lindeblad, en ung finansvalp som valde att bli skogsmunk i Thailand. Hans berättande var starkt, gripande. Jag har lyssnat på hans prat minst tre gånger. Så himla bra! 

Den här sommaren inledde jag med Liv Strömquists sommarprogram. Hon pratade om mens och om kvinnor i historien. Underhållande och bra! Sarah Dawn Finer gav mig en större inblick i vem hon är och sjöng vackert. Helena af Sandeberg, en fyrtioårig skådespelerska som berättade om nära ögonblick i livet. Och så nu sist, härom dagen satte jag i lurarna för att lyssna på Kristian Gidlund, en ung man som blivit känd genom bloggen kroppen min där han skriver om hur det är att leva med ett ständigt dödshot, cancern. Hans språk, jag menar orden, formuleringarna var så gudomligt vackra och berörde på djupet. 

I stort sett så kan man väl säga att jag mest lyssnar på de som pratar om livet, om djupa filosofiska tankar och på människor som jag på ett eller annat sätt har någon slags conection med. Jag gillar när det blir personligt, intimt och nära- när de väljer bort det så väljer jag oftast bort dem. Ett tips är att lyssna på Sveriges radios hemsida (eller app), där finns även alla gamla sommarpratare som jag tipsat om som podradio (enda skillnaden är att musiken är förkortad). 

Dagen idag.

Jag verkligen älskar allt som har med att plocka saker från naturen, jag menar bär och svamp och annat ätbart. Känslan av att frysa in och plocka fram i vintermörkret är oslagbar, självförsörjning. 

Idag har jag plockat jordgubbar på ett stort fält och blåbär i en liten glänta i skogen. Jag har funderat på hur lite jag faktiskt bryr mig om att jag nällade mig konstant och att hälften av alla jordgubbar var mögliga- de var ju giftfria- värsta bästa! Jag har varit om möjligt ännu gladare för mina nyköpta (av samma modell som de gamla) gummistövlar, skulle kunna vara världshistoriens bästa uppfinning de där skorna i gummi. Jag har njutit av sällskapet av min mamma. Och kännt att livet verkligen är vad man gör det till. 

Massor utav giftfria jordgubbar blev det.

Och jag kände att jag gärna hade stannat längre där i blåbärsskogen. Tur då att morgondagen bjuder på blåbärsplockning och smörgåsätande i trollskogen. Verkligen tur.

En outsäglig kärlek och en liten längtan

Det doftar kaffe och nyläst morgontidning. Någon diskar. Vi pratar djupt, filosofiskt långt in i skymningstimma. Någon ryter irriterat till. En annan låser in sig på toaletten i en halvtimme. Kärleken, den outtröttliga kärleken genomsyrar hela hemmet. Och skruttfluffhunden drar en djup suck, lägger sig mitt i vägen, litar till hundra procent på sin familj. 

Ja, min familjetrio är hemma. Det liksom spritter lite tungt i kroppen. Det finns inget bättre än det här men samtidigt gror en liten längtan om något alldeles eget. Ett krypin för bara mig och en kanin (ja, jag vill ha en kanin). Där jag kan möblera så där fint som jag vill, dansa hela natten lång, dricka te med vännerna, bjuda vegetariskt, odla hela fönsterkarmen full med grönsaker. 

Ja, sånt där rör sig just nu i mina sjuttonåriga tankar. Ja, jag fyller ju strax (om ett litet halvår) vuxen. Men problemet, the big problemas är ju att jag är så vansinnigt förälskad i byn jag just nu bor i och det går inte att kombinera ett futtigt studiebidrag med egen lya och långpendling till skolstaden. Men kanske, kanske, skulle jag kunna förälska mig i ett litet rum i staden, skaffa mig ett sidan av jobb och helt enkelt bli en ensamlirare på heltid...kanske, när tiden känns mogen, när jag blivit tillräckligt störd på den käraste trion, då kanske jag styr min kosa några mil norröver för långa dansnätter blandat med basilikadoftande storkok...kanske...

....kanske en liten kokvrå med anor från coola retrodagar....

Det blir som det blir

Min absoluta huvudinställning till livet är "det blir som det blir". Kanske bygger den sig på att jag förr (och i viss mån även nu) var väldigt duktig på att bygga upp enorma förväntningar på andra människor och tyvärr har förväntningarna sällan gått i uppfyllelse. Jag anser det därför bättre att vara helt nollställd, på så vis är man öppen för allt som händer och sker. 

Jag hade väldigt höga förväntningar på gymnasiet, det var liksom där mitt liv skulle börja, trodde jag. Förväntningarna var förmodligen orsaken till min första kollaps på höstterminen, det var ju inte alls särskilt kul eller så fantastiskt som jag hade tänkt mig. Min kurator säger att förväntningarna var bra för de hjälpte mig att stå på benen den sista tiden i högstadiet, och det upplever jag som en bra inställning som jag så här i efterhand väljer att ta fasta på för att gjort är gjort. 

Jag inser nog nu att det är fint att med glädje se på allt som komma skall i livet, men samtidigt vara medveten om att det enda man kan förändra är sig själv, sin egen inställning. Jag tänker därför med öppet hjärta välkomna nästa termin, medveten om att det är i mig det sker och att jag inte kan förändra omgivningen med något annat än mina egna ögon att se på den. 

Igår kväll gick jag en promenad. Andades och kände mig fullkomlig i stunden. 

Having trouble telling how I feel but I can dance, dance, dance

Egentligen har jag aldrig dansat förut. Bara stått på sidan av och ursäktat mig med min dåliga koordination. Så jag var vansinnigt nervös när jag för ett par månader sedan klev av bussen för att gå på frigörande dans för första gången. Mindes mig tillbaka till alla diskon och klassfester när jag stått i hörnet, aldrig skulle jag väl kunna dansa? Men mötet med dansen blev lyckat, minst sagt.

Utanför yogasalen mötte vi Maria, en kvinna som man verkligen inte kan låta bli att stråla i närheten av. Vi gick in. Frigörande dans, det låter ju rätt bra egentligen. Och ja, jag ångrar ju inte direkt att jag lät mig hänges av den fantastiska energin som fanns där, i dansen. När vi gick till bussen igen traskade jag inte, jag skuttade, nej jag dansade av hela mig själv. Någonting djupt inne i mig höll på att förändras. Och det blev inte bara en och två utan många danspass för min del. Ja, det visade sig vara det nya sättet att finna mig själv på. Dansen blev som ett verktyg, ett väldigt viktigt verktyg för att laga. Dansen ger mig mod, styrka och energi som strålar enda ut i fingertopparna.

 Vi började passen med trevande steg till stilla musik, sakta höjdes energin i dansen och i mitten av passet var energin i musik och människor så hög att vi liksom hoppade jämfota och skrek ut alla känslor, därefter tonades musiken långsamt ner och på slutet kunde man finna oss i vars ett hörn, ofta med ett leende på läpparna och ibland en tår på kinden. Allt med en varsam vägledning av Maria, varje gång utifrån specifika teman. Det är verkligen obeskrivligt, måndagskvällarna tillsammans med fina Maria och alla fantastiska dansare har gjort mig hel på ett alldeles särskilt fladdrande vis. 

Alla bilder är från www.weheartit.se

Välkomna hem

Min lilla familj har varit bortflugna på de uppländska midsommarängarna i lite drygt en vecka. Jag har jobbat lite grann, legat på soffan, sovit länge, promenerat och gjort sånt som känts viktigt för stunden. Och faktiskt inte saknat den där trion särdeles mycket.

Men ikväll kommer de hem, supermamman, tänkarmannen och skruttfluff-hunden. Jag tänker att det ska bli skönt att ha någon som lagar ordentlig mat och ger kärlek dygnet runt. Annars trivs jag rätt bra som ensamlirare.