Gymnastikundervisning.

Jag sprang oftast fortast på gympan, ändå blev jag alltid vald sist. 

Jag har alltid varit en fisk i vattnet, ändå fick jag underkänt i skolans simundervisning.

Jag älskade att spela fotboll, var en jäkel på att takla, ändå fick jag aldrig bollen.

Förra året hade jag min sista gymnastikundervisning någonsin. Jag kämpade, gjorde verkligen allt jag kunde, hade komplett närvaro osv. och fick ändå bara strax över godkänt. Pratade med mina klasskamrater. Det visade sig att alla killar hade fått högsta betyg, även de som till och med själva erkände att de inte gjort mycket på lektionerna. Alla tjejer, utom en (som tränar nästan varje dag), fick enbart godkänt. 

Jag blir så jävla arg när jag tänker på det. För även om killarna kanske presterade bättre för att de kanske har mer kapacitet i sin kropp, så ska väl inte jag som tjej få dåligt betyg även fast jag gjort allt jag blivit tillsagd att göra. 

Någon frågade mig varför jag, som gillar att röra på mig, inte tyckte om skolans gympa. Jag hade aldrig något bra svar på det. Men nu tror jag att jag funnit det.

Vad hände sedan?

Nu är det höstlov. Hur underbart? JÄTTE! Det var som att jag andades ut när jag lämnat sista lektionen igår och satt mig på bussen. Jag fixade det. Och det- tycker jag, är värt att fira.

Förut, då när jag ångestgråtade mig var och varannan kväll hade jag ju bestämt att det där med skolan skulle vara fram till höstlovet och att det sedan skulle bli take it or leave it. 

Och hur känns det med det nu då? Jo- ibland är skolan väldigt tung, fortfarande. Men det är inte alls på samma vis. Tänker att nu blir nästa steg fram till jullovet. Då har jag ju faktiskt fixat halva gymnasiet. Men för mig är det skönt att ta det i små etapper, då vet jag att det inte varar för evigt. Och jag har ett mål- som inte är att springa ut från gymnasiet om ett och ett halvt år utan som är att må bra och trivas med tillvaron. 

Holy shit. Den nya Bibeln.

Förra veckan införskaffade jag mig "du kan hela ditt liv", jag lånade den av en kompis förut och läste två kapitel. Men nu, jag bara holy shit- det här är Bibeln! Verkligen Bibeln!

Louise L. Hay bara "att godkänna och acceptera sig själv i nuet är huvudnycklarna till positiva förändringar inom varje område av våra liv".

Och jo. Jag upplevde bland annat ett engelskprov utan panik, kallsvettning och tårar. Ett prov då jag satt lugnt och samlat och faktiskt (enligt magkänslan) lyckades bra.

Och ändå pluggade jag inte hysteriskt dagen innan, jag läste "bibeln" hela kvällen. Tjoho!

Biverkningar.

Historien som målades upp på bup idag är brokig. Mycket känslor som är inblandade på alla håll.

Det slog mig att jag verkligen inte kan minnas en endaste gång då jag utagerat ilska. Även om jag stundtals kokar inombords så har jag stängt det inom mig. Det har till och med gått så långt att jag knappt kan skrika på beställning. Det sitter fast någonstans därinne.

Det slog mig att jag under långa perioder av mitt liv, ibland år, inte gråtit. Känt tårarna klumpa sig i halsen och sedan svalt ner dem. Gång efter gång. Idag har jag extremt svårt för att gråta och när jag väl gör det så forsar tårarna ner och tusen saker kommer upp till ytan.

Det slog mig att jag är sjutton år och har nästan aldrig varit kär. Visst kanske jag varit lite småförälskad här och där, men jag har då aldrig vågat visa det. Tyckt att det varit pinsamt, att jag bara är korkad och hur kan jag få för mig att någon skulle älska mig?

Men något har hänt den senaste tiden. Visst har jag i perioder mått väldigt dåligt, men jag känner också att livet blir ljusare och ljusare.

Det mörka är förmodligen en biverkning på alla nertryckta känslor. Allt som jag förträngt ner i det omedvetna sipprar nu bit efter bit fram till medvetandet.

Det ljusa, att jag igår låg och skrek i en timme på räddningstjänstövningen, att jag numera släpper på tårtrycket lite oftare, att jag faktiskt börjat våga möta blickar och se kärleken i ögonen, att jag ofta är fylld av glädje. Allt detta är biverkningar på att jag valt att ta itu med livet, att jag valde teaterprogrammet för att våga ta plats, att jag uppsöker "professionella pratare" för att ta itu med det mörka, att jag dansar frigörande dans och att jag öppnar upp mig för världen.

Det är dags nu!

Idag var jag på samtal på bup. Tillsammans med min pappa. Att han skulle komma bestämdes hastigt och lustigt, mestadels av min kurator sist jag var på bup. Först lät det som en bra ide, sedan insåg jag att det kanske inte alls var vad jag ville. Numera har vi ju den kontakt jag vill ha och det är min tid i livet. Min främsta vilja med den här terapin är att arbeta med mig själv, med nuet, med det som komma skall.

Men visst, något får jag väl alltid ut av det, tänkte jag och gick sådär skakig i benen som jag brukar vara före ett samtal längs björkalleerna i staden.

Inne på bup mötte jag pappa och terapeuten, S. Vi slog oss ner i varsin fåtölj och gjorde tillsammans en tidslinje över  min och pappas relation. Från det att mamma och pappa träffades fram tills idag. En emellanåt inte alltför rosaglittrig historia.

Jag gjorde samma linje med mamma i våras då jag började min kontakt med bup.
Och- vilken skillnad. Hur två människor kan ha så olika uppfattning av den uppväxt deras gemensamma dotter haft.

Först började jag tänka i banor som- vem ska jag tro på? Vems historia är mest rätt? Låter mest vettig? Jag började döma det ena och det andra.
Sedan insåg jag att deras båda historier är lika sanna. För det är deras. Jag kan inte bilda mitt eget liv utifrån deras berättelser, jag kan ta åt mig det jag kan gynnas av, och jag kan förlåta, göra mig av med de delar som inte leder mig framåt. Men jag måste skapa mig mitt eget liv utifrån mina egna erfarenheter och utifrån den jag är idag.

Och det är så himla tydligt för mig nu. Om två månader fyller jag vuxen. Åtminstone på pappret.
Det är dags att börja tänka själv. Flyga på mina egna vingar. Det är dags att vara min egen gud. Det är dags och jag är redo!

Impulser.

Härom dagen gick jag från matsalen med ett gäng klasskamrater, jag såg min psykologivän gå längre bort i en helt fantastisk klänning. Jag tog mina långa ben och satte fart mot henne, kramade om och berättade hur fin hon var. Hon log, skrattade och sa att jag var fin. Jag gick tillbaks till min klass, de skrattade och sa att det såg helt knäppt ut. Jag log inombords. Det är så skönt att inte tänka, bara göra, vara knäpp rakt igenom. Och jag bestämde mig  där och då för att jag ska fortsätta. Gå på impulsen. För det är så himla värt det. 

Får man lov att vara en urusel vän och bli älskad ändå?

Jag känner mig som den absolut sämsta vännen i världen. Min närmsta vän, brevskrivaren hade anordnat en poesikväll på traktens ungdomshus. Jag skulle komma, det hade jag lovat och jag såg mycket fram emot den där kvällen, det skulle minglas, poesipratas och scenen skulle vara öppen för alla att ge sitt bidrag. 

Jag fick en plansch med datumet, skrev inte in det i kalendern för det låg då långt bort ännu och det var ju i november, visst? En torsdag? Något med sju?

Helt plötsligt ikväll blev jag osäker, undrade när det var och skulle skriva in det i kalendern. Det var ju bara det...att det inte fanns någon torsdag i november med sju och på planschen stod det oktober. I torsdags. Och jag missade hela baletten. Tänk att jag verkligen känner mig som världens sämsta människa just nu. Urk. 

Och hur gör man när man ska berätta vad man missat. För jag kan ju inte gottgöra ett enda dugg. Bara berätta sanningen, rakt upp och ner. Att jag känner mig urusel och dum och idiotisk och ändåändå så vill jag vara din vän, det fattar du väl? Går du med på det? 

(Det hör till saken att jag vanligtvis är världens bästa planerare). 

Övningskörning

Jag övningskörde för första gången på trafikskola idag, och i riktig trafik (innan har jag bara kört på grusvägar). Det första jag gjorde var att nästan köra in i en betongvägg på parkeringen, tur att handledaren hade tillgång till broms, tänker jag. Sedan körde vi rundor, det gick väl ganska bra- tänkte jag när vi efter fyrtio minuter rullade in på parkeringen igen. Jag kan ju köra, bilen rullar, jag lyder order, för att vara första gången i trafiken- riktigt skickligt tycker jag. 

Handledaren höll dock inte med mig. Han radade upp allt jag gjorde fel och sa att jag behövde ta typ trettio lektioner (tro mig, det är jätte mycket) innan jag kan köra upp. Inte ett ords berömm fick jag.

Jag gick därifrån, mot bussen. Var arg och ledsen på mig själv. Tänkte att jag lika gärna kan skita i att ta körkort, folk klarar ju sig ändå, eller hur!?

Fast sedan ångrade jag mina tankar. Tänkte att handledaren gjort ett typiskt fel. Varför rada upp allt jag gjorde fel, kunde han inte berättat allt jag gjorde rätt istället? Och så tänkte jag att jag ju faktiskt kan byta körskola. Jag valde den som hade bäst rykte, men låg längst från skolan och bussen. Idag visade det sig också att de inte hade en ledig körlektion förrän om tre veckor. Så jag tänker- den där som ligger precis bredvid skolan- kanske funkar bättre, och thing to remember- man lär sig inte genom nedklankning.  

Squash- och fetaostbiffar

Sedan jag blivit vegetarian så letar jag ständigt efter bra recept. Ett av mina favoriter är de här squash biffar som är väldigt goda att ha i frysen, plocka fram och steka upp igen. Serveras antingen bara för sig själva, med grönsaker, eller kanske matvete, ris eller korngryn till.

Riv 1 stor squash och pressa ur så mycket saft du bara kan genom ett sil. Smula ner 1 paket fetaost och blanda med 1 ägg. Krydda med lite örtsalt och eventuellt någon färsk krydda som persilja eller koriander, men det är inte alls nödvändigt (jag brukar glömma att krydda överhuvudtaget och äter med god aptit ändå). Blanda ner ströbröd tills det går att forma biffar av smeten. Vänd de i ströbröd. Värm mycket (!!) olja (helst majsolja) i en stekpanna och stek biffarna ett par minuter på varje sida. 

(jag har tappat bort receptet så det hela är högst framimproviserat, men jag lovar att det kommer bli din nya vardagsfavorit!) 

Istället för att plugga.

Egentligen så skulle jag ju plugga heeela kvällen, till det där provet imorgon, men så tänkte jag att skogen faktiskt är så himlans fin nu så jag drog på mig gummistövlar och gick ut.

Bland annat så blommade benveden sådär väldigt vackert.

Jag dinglade med benen vid ån, vid möllan. 

Tyckte att kvällens skymning var extraordinär.

Så blev jag lite hungrig, hittade ett äppelträd, pallade mig ett äpple och var så himla glad.

Leedig!

Då har jag jobbat mitt sista pass för det här året. Bra jobbat, värt många applåder tycker jag. Nu ska jag plugga, umgås med vänner, familj och framförallt sooova när det är helg, och så ska jag ta körkort. Eh, och just det om två veckor kanske det blir lite jobb igen, men bara liiite. Jag lovar.

Den här "semestern" är efterlängtad må jag säga. 

Igår firade jag sista arbetspasset före vintervilan med städning, pluggning, skogspromenad med mamman och läsning i den där fåtöljen, den allra bästa.

En fredag med vännen min

Åkte till sillastan fastän jag egentligen var hemma och sjukade mig. Det är så vackert där, och vemodigt på samma gång. Mötte upp min högstadievän som kom med tåget från skolan. Vi traskade längs kullerstensgatorna. Gick målmedvetet till det där fiket som det senaste året rymt alla våra samtal. Beställde varsin kopp te och kladdkaka. Hon valde som vanligt earl grey och jag chai. Så satt vi där och pratade om gamla och nya tider. Om plugg och om livet i all enkelhet.

Jag funderade över hur tiden skiljt oss åt. En gång var vi allt för varandra, umgicks varenda rast, pratade om vad som fanns i livet. Tänkte att vi båda är andra människor nu. Så mycket har hänt. Hur hon numera är mattegeni och jag flummig estet. Och ändå, ändå är vi för alltid de där oskiljaktiga. 

Vi gick på stan. Det som en gång var stora stan. Gick in på den där klädbutiken som är den enda där i sillastan, där i en låda för reavaror hittade jag pantalongerna som jag letat febrilt efter i flera veckor. Som verkat vara slut överallt. Här fanns ett par i precis rätt storlek. Jag förstod att de var mina från och med nu.

Vi åkte bussen hemåt, kramades och skiljdes åt med glädje i blicken. Jag åkte vidare förbi höstbeklädda äppelodlingar och fredagströtta mammor. 

Tacksamheten sjunger i mitt bröst. 

Sjukstuga.

Imorse vaknade jag komplett bombad. Bacillerna har erövrat mig. Förkylningen har tagit över varenda litet skrymsle av min kropp. Ett hånskratt. Vad som händer med ens kropp när man fyller sina dagar med aktiviteter från morgon till kväll och inte ens minns när senast man hade sovmorgon. En tillsägning.

Men jag var tvungen att gå till skolan, febrig panna, rinnig näsa och värkande kropp till trots. För vi hade barnteaterrepitition och där behövs jag, där blir det tomt och svårt utan mig. Kan ju berätta att kroppen känns som ett vandrande element just nu och att den där citronglassen i frysen känns som det enda lockande. Jag har bestämt mig för att stanna hemma på sängen imorgon. Trots att det känns svårt. För det var flera år sedan jag vilade mig frisk. Bacillerna brukar allt som oftast fly i ren panik när de inser att jag snarast kommer mörda dem med femtioelva kilo ingefära och sedan fort som tusan springa ifrån dem. 

Så nu- dusch, pyjamas, mannagrynsgröt, säng, lost (kanske äntligen kan komma igång med den därade tv-serien), glass, trevlig bok, sömn enda tills jag kliver upp i ren panik och andas en nypa höstluft, sedan kör vi om processen tills bacillerna dör av utmattning "vi orkar inte vara sjuka längre" kommer de säga och sedan lämna jordelivet. Så. Let the sickness börja. 

Kraften i positiva ord och insikter.

Kom till bup idag. Fylld på tankar och känslor som behövde förmedla. Istället fick jag ett skrivblock, en penna och en uppmaning om att skriva om allt som varit positivt sedan sist. Eftersom de senaste veckorna varit några av de värsta i mitt liv rent psykiskt så tog det en stund innan jag kom igång. När jag väl gjorde det så flödade pennan som aldrig förr, jag insåg att det på samma sätt varit några av de bästa veckorna i mitt liv. Kuratorn läste upp orden i du-form, alltså till mig. Jag började nästan gråta när hon läste. Det var så vackert. Mitt liv, puss på dig!

Jag kom bland annat fram till tre huvudpunkter som jag behöver för att må bra.

Familjen. Som värmer, tröstar, bara finns där. Det är min trygghet, min famn att falla tillbaka i. Inser att jag behöver bo hemma en stund till, hur självständig jag än är.

Meningsfulla aktiviteter/evenemang/sammanhang utanför skolan. För det ger mig kraft och livsglädje. 

Mina vänner, de viktigaste av allt. 

Jag älskar dig.

Jag satt på café tills tiden försvann. Med en pappa, en fader. Vi drack kaffe, åt kanelbullar. Förstod att jag trots stort kroppsligt avstånd ärvt en hel massa egenskaper. Som att svettas som en gris, vara bredaxlad och alltid läsa sista sidan i en bok innan man avgör om den ska läsas. Och skrivandet, de där eviga raderna. 

Det fanns en tid när vi vandrade över hedarna ner till havet, en tid då jag framåt kvällen somnade i hans famn. Det fanns en tid när våra rader hörde samman.

Det finns fortfarande en tid. Även om tomma dagar och trassliga känslor en gång skiljde oss åt. Även om vi inte vandrar sida vid sida varenda dag. Även om livet lett oss någon annanstans än planerat. Även om allt. Så är släktskapet orubbligt. Far och dotter, så ska det alltid förbli. 

Garderob

Tänker garderob. Varför man (läs jag) vissa morgnar kan vara påväg att missa bussen så många olika plagg som hinns provas, för man blir aldrig riktigt bekväm. Hur man en annan dag kan veta precis vad man vill ha på sig, klä sig i det och kasta ett leende mot sig själv i spegeln. Hur olika det där är. Hur viktigt det faktiskt på samma sätt är att trivas i sin garderob.

Klänningar, kjolar, stickat, mönstrat, strumpbyxor, naturliga färger, svart, enkelt, har jämt varit min melodi. Fast huvuddelen av min garderob består av jeans som jag av olika orsaker knappt ens kan använda. Så. Himla. Knäppt.

Luskar i banor om att trivas i min egen kropp. Välbefinnande. Jag har blivit bättre på det sedan jag kom till staden, det måste jag erkänna. Åtminstone på det yttre planet. Jag skulle aldrig ta på mig fula kläder eller strunta i att tvätta håret när det är skitigt. Numer är det inombords det värker, det är där jag behöver komma till ro. Acceptera kroppen trots de skavanker jag ser, för vem håller egentligen med andra människor när de pratar nedlåtande om sitt eget utseende? Nej just det. Ingen.