Leenden

Le mot världen och världen ler mot dig.

En sommar testade jag det på riktigt. Drog på mig ett leende enda från djupet av mig själv och strålade mot världen. Och jag fick leenden, tacksamhet och strålande blickar tillbaka. Och de som inte log tillbaka mot mig kände jag ändå en sån värme gentemot.

En kvinna kom till och med fram och tackade mig för mitt leende och då kändes det så himla bra att det var ett äkta leende jag hade givit henne.
Jag märkte också att allting blev så mycket roligare när man strålar mot världen och sig själv. Som att diska, cykla evighetsmil på min rangliga cykel, städa och framförallt att möta människor.

Sedan har jag tappat det. Jag har flugit iväg på andra vägar i livet. Mörka vägar där leenden och livskärlek inte har existerat på samma svindlande sätt.

Men nu. Idag. Så känner jag att jag ska återuppta den där sprudlande glädjen.
Jag ska le mot världen och låta världen le mot mig.

Lever

Jag lever.

Två ord som just nu känns som hela mitt liv. Känn på det liksom, jag lever!
Vilket privilegium är inte det?

Och man kan faktiskt göra lite vad man vill med de där orden.

Till exempel kasta de utför ett fönster, gräva ner de i jorden eller flyga iväg mot okänd destination med dem. Ja eller så kan man ju bara leva med dem.

Vårkänslor

Den där känslan. Känslan av återupplivning. Känslan av pånyttfödelse. Känslan av nystart. Känslan av vår.

När man är ute länge på kvällarna och aldrig riktigt vill gå och lägga sig för att det är så vackert. När koltrasten drillar så bedårande att man nästan går sönder när man väntar på bussen tidiga morgnar. När grönskan återvänder, solen reser sig högre och högre på himlen och när hoppet spirar inom en.

Idag har varit en hoppfull dag, mitt ibland de tunga dagarna så kändes en dag av stillhet och eftertänksamhet som en befrielse. Jag gick en lång promenad för mig själv tidigt på morgonen. Andades våren, lyssnade på 'sailing to Philadelphia' med Marc Knopfler och funderade på livet. Hjärtat hoppade lite i ren vårlycka.

Omvänd

Jag är rädd för att dansa. Rädd för att uttrycka min kropp. Rädd för omgivningen kritiska blickar och själens hårda ord.

Men ikväll mina vänner tog jag mig till en yoga shala (yoga sal) med utsikt över havet där det för kvällen bjöds på frigörande dans. Alla rörelser kom från djupet av människan själv och de där två timmarna kändes som de bästa hittils i mitt liv.

Jag blev omvänd. Rörde på mig med hjälp av magin som strålar inombords. Jag gick hand i hand med min vän till bussen efteråt och vi skrek lite av lycka.

Underbart! <3

Nyttiga kakor

Min mamma visade mig det här receptet härom dagen. Jag provbakade och det blev succé, så nu står nästa plåt i ugnen. Lättbakat och nyttigt-

1 dl kokosflingor
1 dl solrosfrön (torkade)
2 dl havregryn
2 st. äggvitor
2 dl russin
1 dl pumpafrön

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa alla ingredienser i matberedare till en kladdig massa. Forma massan till en fyrkant på en plåt med bakplåtspapper. Dela kakan i lagom stora bitar. Baka i ugnen 15 minuter.
((Om man vill kan man doppa de i smält choklad.))

Godnatt

Någon kastar ut frågan på facebook "hjälp mig att somna?" Och jag börjar fundera, vill vägleda och hjälpa min vän.

Jag har nästan alltid haft lätt för att somna, bara jag är trött så kan jag somna vart som helst, till vilket oljud som helst.

Men även jag har kvällar då jag oroligt rullar fram och tillbaka i sängen, vrider på benen och kan bara tänka tvära tankar.

Då brukar jag försöka hitta stigen som leder till fjällstugan, samtalet med vännen eller drömmen om framtiden. Som att räkna får fast roligare. Då njuter jag och snarkar garanterat efter bara en stund.

Jag brukar också försöka tänka att jag faktiskt inte måste sova. Att jag vilar och att det är fullt tillräckligt.

Man får helt enkelt ge upp. Rycka på axlarna och tänka det som om man får lite extra tid med sig själv.

Godnatt då och sov gott!

Att ge och att ta

Det är en mörk septemberkväll, jag har varit ensam hemma hela helgen och idag har jag stängt mina tårar inne i en kapsel djupast i hjärtat. F knackar på dörren. Vi har bara känt varandra i ett par månader. Vi går ut på ängen och slår oss ner på en sten för att betrakta månskenet. Utan att vi pratat så säger hon "du är ledsen". Och det stämmer ju. Orden och sorgen bara väller ut från mig. Hon känner, vet och hjälper mig att våga konfrontera sanningen.

Ett halvår senare. En av årets hittills varmaste dagar. April. Jag är i affären, går en extra runda utan att veta varför. Ställer mig i kön. Med öppna armar möter jag F som med ögon röda av gråt kryper in i min famn, hulkar, kvider av sorg. Vi vandrar ut på den där ängen igen. Sätter oss på den där stenen. Tårarna droppar ner från hennes kind när hon delar sin sorg.

Det handlar om att ge och ta. Vinna. inte förlora. Dela. Förstå. Vänskap.

Jämtland

Fjällen. Jämtland. Skogarna. Älvarna. Bäckarna. Tjärnarna. Sjöarna. Myrarna. Är mitt andra hem. Eller var.

Under en tid i mitt liv så besökte jag tillsammans med min mamma och ibland syster Jämtland nästan vartenda lov, minst två gånger om året.

I en liten fjällby levde vi, var i nuet, mötte dagen med ödmjukhet. Ibland själva, ibland med vänner. Min mamma jobbade frukost på ett hotel medan jag slumrade och framåt förmiddagen kom hon hem igen med nya idéer för nästa fjälltur. Vi gick och gick och gick och jag badade. I fjällbäckar med bedårande utsikt och tjärnar med vatten så rent att man kunde dricka det. Vi hoppade på myrmarkerna och tog en tupplur på fjällkanten.

Det var så vackert. Jag trivdes där. Men nu har jag inte andats fjälluft på två år och det känns också okej. Om två somrar så ska jag kanske få ta med mig en vän till paradiset, visa honom secondhand butikerna i Östersund, traska några meter på fjällstigarna och skriva poesi. Och när jag vet det så är det en fröjd att vänta.

Hur man (inte) blir förkyld

Jag är aldrig sjuk, nästan. Under läsåret som gått har jag bara varit borta två dagar och då har jag inte ens varit sjuk utan typ överkörd av stress och trötthet.
Men som min omgivning har snörvlat, hostat, spytt och fräst...men jag har bara vandrat vidare pigg och frisk.

Knepet är att äta en rejäl bit ingefära så fort man börjar känna en förkylning. Och när man hör ordet maginfluensa proppa i sig typ tio vitpepparkorn. Och alltid dricka mycket vatten!

Men! Nu när allt händer, när det är dags för alla nationella prov, när solen börjar skina, löparbenen längtar, när jag har fullbokad almanacka och livet lever så har jag förstås fått värsta dunderförkylninen.

Bästa kuren blev frukost på sängen. Ett stort glas vatten, en kopp med hemmagjort ingefärs och citron te, rostmacka med honung, apelsin och kiwi.

Hej Livet

Jag gick ut, som jag brukar göra på en liten kvällspromenad i byn. Strosade på gatorna och lyssnade på Melissa Horn i lurarna. Lät mig inspireras och konfronteras med hennes budskap och mina tankar.

Slog mig ner på en bänk, som jag brukar göra, min tänkarbänk, mitt i byn men långt ifrån världen.

Sände styrketankar till min vän som har det tufft, tittade på gubben månen och pratade med änglarna. Och så kom det "hej livet" tänkte jag och bestämde mig för att leva som jag lär, jag ska börja älska mitt liv!

Mindfulness

Igår var jag på mindfulness. Min yogalärare är mammaledig så det här var ett sätt att finna en ny återhämtningsplats.

Det är så lätt att hela tiden vara i framtiden, jag kom på mig själv härom dagen att tänka att åh, om två år tar jag studenten-då börjar livet. Sedan tänkte jag att ja men nästa år ska vi ha barnteater tänk om man kunde vara där redan nu. Men, tänkte jag sedan om några veckor är det sommarlov och jesus vad skönt det ska bli. Någonstans där vaknade jag upp från tankarna och fick slå till mig själv-jag har ju allt det där här och nu, det gäller bara att se det.

I Mindfulness lär man sig att vara närvarande i nuet, andas och ta in omgivningen med alla sinnen. Det används i vissa sammanhang i sjukvården för att främst bota stress.

Gårdagens upplevelse blev total. I en vacker yogastudio med utsikt över havet mediterade vi och hade en genomgående avslappning. Rekommenderas varmt!

Jag vill krama världen

Enough said!

Ja visst gör det ont

Det är säkerligen miljontals människor som skriker av glädje idag när våren återvänt, som känner att nu börjar livet igen. Jag råkar dock vara en sådan som har vårdepressioner. Det känns ju väldigt konstigt att må dåligt när omvärlden mår prima, men jag finner att den här dikten talar så väl för alla oss som inte känner oss hemma när knopparna brister. Mina damer och herrar- låt mig få presentera Karin Boye- en av världshistoriens bästa poeter om man frågar mig!

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Det är vår!!!

Nu har den där årstiden som ger människor hopp på livet igen, som gör allting spirande av livslust igen kommit- våren!

När jag var mindre brukade vi alltid välkomna våren med ett vårskrik, ni vet ett sånt där i Ronja Rövardotter när man springer ner för en kulle och skriker allt vad man kan.
Vi brukade också ropa "välkomna tillbaka" till de mängder av tranor som passerade. Alltså vilken välkomstkomitte våren fick av mig när jag var litet barn!

Igår hyllade jag våren med en promenad i snödroppsskogen och ikväll har jag suttit på backarna, mött mörkret med en vän och skuttat några glädjeskutt för livet.

Bilderna är tagna med min mobil under gårdagens promenader!

Tomatsås

Jag har på senare tid upptäckt att tomatsås är en underskattad maträtt, så himla gott är det. Så jag tänkte helt enkelt dela med mig mitt favorit recept på en sådan och samtidigt önska en trevlig helg!

DET HÄR BEHÖVS FÖR 5-6:
2-3 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
1 burk (a 400g) passerade tomater
1 burk (a 400g) krossade tomater
1 tsk salt
lite nymald svartpeppar
ca 1 tsk socker
1 lagerblad
1-2 msk tomatpure
Gärna 10-15 basilikablad

•skala och finhacka vitlöken. Fräs den ca 1 minut i olivolja, vitlöken ska absolut inte ta färg. Häll i burktomaterna och smaksätt med salt, svartpeppar ur kvarn, socker, tomatpure och ett helt lagerblad.
Vänd ner strimlad basilika.
Koka upp det hela och låt sedan såsen koka sakta under lock ungefär 15 minuter, rör om då och då. Smaka av såsen noga med kryddorna och servera gärna med pasta, fetaost och oliver eller varför inte använda den på pizzan!?

Recept och bild från kokboken under valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström.

Köpa jeans.

Igår och idag har jag rännt (=sprungit) runt på stan efter skolan för att hitta ett par jeans. Egentligen är jag inte alls jeanstypen utan har hellre kjol/klänning och strumpbyxor på mig.

Men ibland måste man ställa sig där i provhytten med ett par jeans och vända och vrida på sin kropp. Ganska så snart kände jag mig spyfärdig. Man ska ju inte bara hitta rätt passform och modell utan också ett par som man kan titta sig själv i spegeln och faktiskt vara nöjd i.

Till slut hittade jag ett par. Och kom på att det blir myycket roligare att prova kläder ifall man ler mot sig själv där i spegeln!

Här är resultatet:

Springa

Jag älskar att springa. Det bara är så. I perioder springer jag relativt mycket och då blir endorfinerna som en drog. En härlig känsla av lycka och harmoni sprider sig i kroppen och det känns som om inget eller ingen kan stoppa mig.

Men som alla som tränar vet så tappar man det ibland. Kanske sätter sig en sjukdom, ett prov eller tiden på tvären och direkt så faller man. Just det hände för mig.

På idrotten idag sprang jag dock massor och jag bara vill springa mer, mer, mer... Tänker att det kanske vore bra att sätta upp ett mål för framtiden!? Nåt att leva upp till!?

Fredagstankar

Jag sitter och väntar på min kompis. På en bänk. I en stad och på en skola som jag nästan aldrig varit på/i. Det är faktiskt ganska så läskigt. Tänker att man borde utsätta sig själv för nya platser oftare och att de där "läskiga" typerna förmodligen har lika lite förakt mot mig som jag har mot dem. Helst vill jag bara springa fram och krama någon för att se reaktionen, men jag får nog vänta tills min efterlängtade vän kommer.

Påsklovshäng

När jag gick ut till postlådan idag så fann jag ett brev. Alltså traskade jag då ut på backarna i vårsolen, tog på mig mina snygga Greta Garbo solglasögon och satte mig på bästa utsiksplatsen för att svara. Nu är jag nyss inkommen si sådär tre timmar senare= underbart!!

Verkligen bästa påsklovshänget. Igår gjorde jag samma sak fast med hunden som sällskap...

Kesokaka

Igår kväll gjorde jag kesokaka. Det är ungefär världens godaste och mest lättillagade mellanmål. På dagiset som jag gick på hörde det till en av de återkommande mellanmålen och nu lagar jag det gärna som en avslutning på en lätt måltid. Väl värd ett försök är den iallafall så jag präntar ner receptet och några bilder också!

500 g. färskost- keso
ca. 1/2 dl sötmandel
3 ägg
5 msk socker
1/2 dl vetemjöl
1 dl grädde +
2 dl mjölk eller
3 dl mjölk

Sätt på ugnen på 175 grader. Skålla och skala mandeln, hacka den grovt. Vispa ägg och socker. Blanda i mjöl, mjölk, grädde, Keso och mandel.
Häll smeten i en vid, smord form eller fat, rymmande ca. 1 1/2 l. Grädda i mitten av ugnen ca. 1 timme.
Servera ostkakan ljum gärna med sylt (eller bär) och grädde till.

Lycka till!! :)

The Kinks

För några veckor sedan så kom min engelsklärare till lektionen en sömnig fredagseftermiddag, men lektionen blev något helt annat än sömnig. Hon drog oss med sig till skolans egna inspelningsstudio och vi fick slå oss ner runt en monter med miljontals utav knappar. Alla fick ett låthäfte i handen och hon slog igång The Kinks "soap opera".

Upplevelsen blev total! En del låtar var otroligt bra, andra extremt dåliga och några skrattanfalls roliga.

Berättelsen som vävdes fram genom stycket var rörande och jag har funderat en hel del på den där eftermiddagen sedan dess.

En av låtarna som var helt knäpp heter "ducks on the wall" och handlade just om ankor på väggen. Lördagsmorgonen efter vaknade jag redan halv åtta med låten på huvudet och när jag på eftermiddagen gick på byns egna antikmässa med en vän så såg jag bara ankor överallt!

Man kan ju säga att engelskläraren fick sig ett gott skratt när jag berättade!

underbara barn

"så länge du vågar vara barn 

så är du det.

det handlar bara om att våga.

våga leva."

Så skrev jag om det där med att vara barn eller inte för tre år sedan. Och jag tycker fortfarande att det stämmer så himla bra. Jag tycker att barn är något av det mest fantastiska som finns. De är så rakt igenom ärliga och sig själva, det finns ingen som kan klandra ett barn.

Sedan jag var en liten flicka så har min största önskan alltid varit att bli mamma. Jag är lite väl ung ännu men den där önskan sitter i.

Då har jag ju en väldans tur som får ta hand om andras barn ibland. Som lilla M som är världens finaste unge. Eller som de tre grannbarnen som jag nyss lärt känna. Och de tre sockersöta barnen ett stenkast bort. Det känns som ett privilegium varje gång jag får frågan om att passa dem och var gång jag lyckas få dem att skratta, sluta gråta eller vara nöjda som ler jag enda från själen- det är en fantastisk syn!

Att jobba med kärlek

Att jobba är något som jag gör med kärlek och glädje, om det inte skulle vara för att jag känner den lusten inför en arbetsdag så skulle jag aldrig göra det jag gör.

När jag för ett par år sedan satt i omklädningsrummet efter ett svettigt gymnastikpass med den lokala gymnastikföreningen så hörde jag en kvinna i äldre medelåldern prata väldigt negativt om sitt jobb, om hur hon inte trivdes där och hur gärna hon inte hade velat jobba.

Jag blev vemodig av hennes ord och tänkte att så svårt ska det väl inte vara- byt jobb då för sjutton, gör vad du vill!

Självklart vet jag att det inte är så lätt det där med jobb, men jag råkar också veta att hon jobbar som sjuksköterska och för en sådan vimlar det ju av jobb. Jag har också hört de där orden tusen gånger om, den negativa synen på arbeten. Var tacksam istället tänker jag som sett arbetslösheten på nära håll och vet hur mycket ett jobb kan betyda.

Så från och med då ler jag när jag soliga som regniga sommardagar vinglar med min ålderdomliga cykel över skumpiga grusvägar ner till jordens paradis där jag har förmånen att jobba, när jag går upp hyper tidigt på morgonen för att servera frukost till hungriga och bakfulla hotellgäster eller när barnen jag passar skriker och bråkar. Och jag är så tacksam för den där kvällen i omklädningsrummet och för kvinnans ord. Jag tänker på det ibland och då förstår jag verkligen vikten i att trivas på sitt jobb.

Jobba för din egen skull och fundera gärna på varför du gör det om det är för pengarna, för att du måste eller för att du är kär i ditt jobb!?