om trygghet

Jag säger: "du får mig att känna mig trygg". Det blir tyst en stund, sen frågar han "är det ovanligt att du känner dig trygg?" Och i stunden har jag inget svar, det är natt och han säger att det är okej, att vi tar det en annan gång. Det blev aldrig någon annan gång men i mig ekar frågan fortfarande. "Är det ovanligt att du känner dig trygg?" Och det är någon slags sorg jag känner när jag två veckor senare erkänner för mig själv att ja, det är det. Det är ovanligt att jag känner mig trygg, på det viset som jag gjorde med honom, med och i relation till andra. Det är ovanligt att jag, som jag med honom kunde, släpper taget om det som händer, om sanningar och konsekvenser, om varandet eller icke varandet. Det är ovanligt att jag somnar i någons famn och känner att jag i just den stunden inte behöver någonting, jag behöver inte prestera eller vara någon eller något särskilt, jag behöver bara finnas. Det är ovanligt att någon får mig att känna mig fullkomlig och tillräcklig utan att jag behöver ge, ge, ge. Det fick han mig att känna från de första blickarna vi växlade. Sanningen sitter smärtsamt långt inne, men så är det. Så trygg som jag var med honom har jag aldrig tidigare kännt mig vara. 

Ska vi prata om vädret?

Jag förstår inte, sedan jag kom hit så pratar jag så orimligt mycket om vädret. Kanske beror det på att man, när man lever nära naturen är så oskyddad och beroende av vädrets varande eller icke varande. Men ändå, kom igen, så spännande kan det ju ändå inte vara. Really? Antingen så är det för kallt, då fryser glykolen i bilarna, liftarna stänger, människorna förfryser, bilbatterierna vägrar sammarbeta. Eller så är det för varmt, då är föret i backen dåligt, man svettas, det blir halt, snön från taken smälter. Den perfekta temperaturen är den mellan -10 och -20, då är de flesta nöjda. Men sen kan det ju hända att det snöar för mycket och blir halt på vägarna därför, och man måste sopa uppfarten och klagar på hyresvärden som inte fixat snöskyffel. Eller så snöar det helt enkelt för lite, för snö vill man ju ha. Alltså. Det finns så många vinklar på väderpratet att det nästan blir roligt. Nästan. 

romansen

Vi är som brukligt på den där måndagsklubben på den lokala krogen. Rummet är fullt av skidåkare, säsongsarbetare, öldrickande, dansade, flirtande. Jag spanar efter någon jag träffat här förra veckan, går ut och tar en cigg, vinglar in i lokalen igen- sätter mig vid baren och börjar prata med en man som jobbar som skoterguide i närheten, han utbrister "du låter som att du jobbar på p3" appropå min skånska. Jag ler. Och han känner någon som jag känner och det är otippat men fint och vi skålar över varsin öl och jag går vidare genom lokalen, tittar på människorna, pratar med någon men hamnar gång på gång där vid baren, bredvid honom. Tillslut har han lämnat sina bilnycklar till en vän och sitter i baksätet bredvid mig, påväg mot vårt hus långt upp på fjället, och värmer mina händer. Vi somnar tätt ihoptrasslade den kvällen. Och när morgonen kommit åker vi mot dalen igen, jag och hannah ska på kurs, när vi släpper av honom på en ödslig skogsväg kysser han mig innan han stänger bildörren och går. Vi skriver och skriver. En kväll hamnar jag hos honom där i skogen. Det är som ett rus, obeskrivligt, ofattbart. Somnar återigen tätt ihopslingrade. Några gånger vaknar vi och tittar varann djupt i ögonen, jag får lust att säga det hela min kropp skriker. Jag har förälskat mig i dig. Men någonting i mig gör att jag struntar i det. Kanske är det av rädsla, kanske av osäkerhet, kanske blir det bara inte- ord är otillräckliga. Några dagar och många skrivna ord senare ses vi igen, i hans hus, samma visa om igen. Vi pratar om oss själva, varandra, vilka vi är, vilka vi varit och vilka vi vill vara, vad vi tror på och vad vi känner. När jag är med honom känner jag mig fullkomligt trygg, som att ingenting i världen där utanför kan röra mig, just då. Så en dag skriver han "jag behöver vara ensam, jag klarar inte av någon annan än mig själv i mitt liv just nu" och lika handlöst som jag förut fallit i hans armar faller jag nu mot okänd mark. Skriver att jag förstår, för det gör jag ju och sen kommer tårarna, först en i taget, sen allihop på en gång. Det går några timmar, jag röker några cigg, gråter lite till, sover lite, jobbar lite. Nästa dag sitter hannah och jag på trappen. Pratar om hur det känns och hur det varit. Hon säger att jag kanske ska ta det lite lugnt nu, ta ett steg tillbaks- hämta andan. Men jag är inte längre ledsen. Tårarna har förvandlats till ett lugn i mig. Ett melankoliskt lugn som jag trivs i och med. Men ändå, jag är redo att gå vidare. Litegrann förvånar det mig, det här att jag nästan ständigt går runt och är förälskad- det är som att det inte längre hänger på dom- utan på mig. Och jag tänker på att det fanns en tid då jag trodde att kärleken aldrig skulle drabba mig, att den var något långt bortom mig, att kärleken kommer till en och är något diffust, ett ljus- enbart mellan två människor som blir till en.