Tre minuter över sju.

Klockan är tre minuter över sju. Måndagsmorgon. Promenerar till bussen. Med manchesterbyxor på benen och glitter i håret. Solen värmer trots att frosten vitmålat världen.  Huvudet värker och kroppen är trött. Jag ler från hjärtat. Tänker på helgen. Helgen då bokskogen slog ut. På allt skratt. På alla nya saker jag gjort. På vänner. Hjärtat slår en kullerbytta. Allt känns skört. Varmt men ändå kallt på ytan. Snart är rapsen helt utslagen. Fälten är gula som solar. Allt är skakigt. Overkligt. Livet tar sig ständigt nya uttryck. Väcks till liv. Tänker på indiengrannens "ni är som två nyutslagna blommor" när vi gungade enda tills fötterna nådde himlen på lördagsmorgonen. Att så mycket är det nu. Nyutslaget. Nytt. Redo för liv. Jag tänker på alla ögonblick. Stunder. Som helgen innehållit. Njutning. Gapskratt. Lugn. Vildhet. Hur jag varit totalt närvarande hela tiden. Kännt varenda känsla. Upplevt varenda ord. Lagrat i kroppen. Allt. Som små bitar att plocka fram. Klockan är tre minuter över sju. Jag börjar springa. Snart går bussen till staden. Tredagars skolvecka. Ett prov. Två uppsatser. Kunskap in. Kunskap ut. Jag ler. Varenda cell är som blomknoppar som just slagit ut. Vill bara vara här. Och där. Hos någon. 

Precis vad jag orkar men också allt jag behöver.

Bäddar sängen för första gången på en vecka. Lägger jeansen och t-shirtarna i tvätten. Plockar fram strumpbyxor och klänning. Tvättar håret för första gången på en halv evighet. Äter ordentlig frukost och lovar mig själv att fortsätta så. Småpratar med tänkarmannen. Får plötsligt bråttom. Så som det brukas. Slänger ner några böcker i en väska. Borstar tänderna. Knyter de nyfyndade skorna och springer hela vägen till busshållplatsen. Hoppar på bussen. Alla bra platser långt fram är upptagna så jag tvingas sätta mig långt bak. Solen skiner över vidderna. Jag har vemod i bröstet. Och den lånade spellistan i lurarna. Låtar som jag nyss förälskat mig i. Låtar jag ännu inte hört. Snart slår de gula rapsfälten ut och bokskogen skimrar av knoppar som brister. Det är inte lång tid till långlediga helger och sommarlov. Det ligger ett nationellt prov, några uppsatser och en teaterföreställning fram i tiden. Ganska så överskådligt. Bestämmer mig att ta vara på den här tiden som jag så mycket gillar. I mellanlandet av semestrar och vardagar. Vara ute. Gå långa promenader. Andas stjärnklar himmel. Sitta på kyrkogården och filosofera. Skriva. Långa mejl. Den där teaterföreställningen. Poesi. Texter. Fokusera. Tänker kanske ta det där körkortet i början av sommarlovet. Så att jag slipper det sen. Så att jag kan vara fri resten utav sommaren. Fokus på att jobba. Tjäna pengar. För att kunna åka lite varstans. På festival till exempel. I norrlandsskogarna. Bussen passerar byarna. Skolungdomar kliver på. Pensionärer kliver på. Jag betraktar dem. Undrar vart de är påväg. Vad deras drömmar är. Allt är grönt. Sprängfullt av liv. Jag får lite klaustrofobi av tanken på skolan. Att bli instängd. När jag helst vill skriva bara. Tänker på mina klasskamrater. På hur bra de var precis före lovet. Tog hand om mig när jag var trött och ledsen och hade kaos inombords. Som kråkan som pickar flugor från hästryggen. Irriterande men hjälpande. Tänker att i skolan är det skola, utanför skolan är det annat. Fylls återigen av den vackra musiken. Av allt som blommar och knoppar. Tar ett djupt andetag och viskar tack. Till allt jag har just här och nu. 'Precis vad jag orkar men också allt jag behöver.' 

Hemma igen. Och om livet som återvänder.

Jo. Jag är ju hemma ifrån storstadens brus och det trånga studentrummet. Landade i skåneland igår eftermiddag. Traskade genom byn och vinkade på nästan alla jag mötte. Det kändes overkligt. Men också fint. Att jag liksom har en plats att kalla hemma där jag känner mig så djupt rotad. Där jag känner varenda kotte, bokstavligt och bildligt talat. Kramade om familjen. Alla var hemma igen. Allt kändes overkligt men också som om det där miljöombytet var bra. Jag fick perspektiv. Bröt mönster. Och kom hem lite klarsyntare. Lite mindre förvirrad. Lite mindre kraftlös. Och kände det som om att det var dags att börja på ny kula. På nytt. Jag sprang en runda. Åt med familjen. Fikade och pratade. Sedan skrev jag mejl. Till jättesent. Och började nästan gråta av vackerheten i att bli förstådd. Idag träffade jag min efterlängtade högstadievän. Vi gjorde picknick och gick ut på backarna och satte oss. Pratade framtid och baktid över en kopp te. Solen strålade som om vore det sommar. Jag lämnade av henne vid bussen och sprang en runda i dunket av musiken. Satt hela kvällen hos S och pratade om kärlek och relationer. Promenerade hem under stjärnklar himmel. Skrev mejl igen. Till klockan slog kvart i två. Och imorgon ska jag äta påskfrukost på bygdens gästgivaregård tillsammans med tänkarmannen och konstnärsgrannen. Jag kommer gäspa mycket. Men det gör liksom inget. För jag är alldeles upprymd. Och glad. Och känner att livet börjar komma tillbaka. Att den oändliga tonårsförvirringen slätas ut något. Att kraften och energin återvänder.  

När benen styr.

Benen. Huvudet. Kroppen. Tankarna. Känslorna. Varenda liten fingerspets. Längtar ut. Efter att röra på sig. Det går liksom inte att hålla emot då. Det brukar bli så. Att jag får fly ut på beordrande av kroppen. Så jag lyssnar. Går ut. Tar en väg. Tar nästa. Benen bara går och går. I hundranittio. Och det är de som styr inte jag. Efter en stund hamnar jag i en skog. Med frisk luft, som är enkel att andas. Med knoppar nära bristningsgränsen. Med vitsippor. Och fågelkvitter så frenetiskt att jag måste stänga av musiken. Går in där, bland de tusentals stigarna. Hittar en bänk. Och vet plötsligt att det är en bänk jag letat efter hela tiden. Sätter mig ner. Har tusen ord inom mig som vill komma ut. Som vill formuleras. Men allt som kommer ut är gråt. Kroppen börjar skaka. Tårarna rinner nerför kinden. Jag fortsätter gå för att inte få allt för många joggares blickar på mig. Undrar vad det egentligen är jag känner. Förvirring. Ensamhet. Inte ensam som i själv. Utan ensam inombords. Att jag är oförmögen att fylla mitt eget tomrum. Att inte veta vem man är. Att helt plötsligt vara en helt annan än den man trott sig vara. Att skrika av längtan. Knopparna som brister. De väcker jämt sorgen inom mig. Undran. Längtan. Ovisshet. Skogen gör något alldeles särskilt med mig. Väcker det som gömmer sig. Det som jag försöker tränga undan. Ilskan. Sorgen. Glädjen. Sanningen. Med andra ord. Och alla människor jag möter. Blir som historier inom mig. Plötsligt vill jag bara springa. Och göra situps. Precis som människorna i skogen. Få utlopp. Det brukade ju fungera förut. Att använda träningen som terapi. Så jag springer. Trots att jag inte alls är klädd för det. Jag springer tills astman gör sig påmind. Men det gör inget. Berör mig inte. Plötsligt vet jag att jag måste släppa taget. Alltså verkligen. På riktigt. Sluta hitta på orsaker till allt. Bara låta det vara som det är. Säga som det är. Låta världen veta. Jag bestämmer mig för att börja springa igen. Lyssna till de rytmiska stegen. Så fort jag kommer hem till löparskorna så börjar jag. Nu är det på riktigt. Jag känner redan pulsen höjas. Musiken och fåglarna som ackompanjerar. Jag går tillbaks till studentrummet. Betydligt bättre till mods. Kroppen lugn. Inte skrikande. Tacksam. Inte ångestgråtade. Nu ska jag sova. Och kan jag inte det så ska jag lyssna på syrrans andetag tills jag flyger iväg i tanken. Det är okej att inte veta jag är. Det reder ut sig såsmåningom. Klumpen i bröstet kommer förvandlas. Jag tror det. Verkligen. Jag tror att allt blir bra bara jag lyssnar till mig själv. Till kroppen. Till benen. För de vet alltför väl vad som är den rätta vägen. 

Som en ocean. Men nu ett skitstort hurrarop för påsklov.

De veckorna sedan det var sportlov. De typ sju-åtta veckorna. Halleda. Herregud. Som en ocean. Flirt. Fjärilar. Hålla andan. Våga ta steget och kanske falla. Möte. Trevande ord. Känslor som kanske inte räckte till eller om det var rädslan som ställde till det. Sömnlöshet. Av många olika anledningar.  Förlusten. Döden. Sorgen. Att krampaktigt hålla fast i det som ändå finns kvar. Sjukdom. Nära döden upplevelser. Nära, släktingar, andra som blivit svaga i kroppen. Att hålla sig i livet. Så smärtsamt medveten om dess förgänglighet. Skolan. Den ständigt fasta punkten. Hundramiljontals avgörande uppgifter. Läxor. Prov. Inlämningar. Som jag egentligen inte haft ork till. Men tillslut fått gjorda ändå. Jobbet. Som så smått börjat för säsongen. Att glömma allt annat. Kanske en önskan om något mer spännande. Men ändå en tacksamhet över rutiner. Att kunna. Att veta vilket steg jag ska ta näst. När resten av världen står i brand. Politiken. Ett torg. En manifestation. Ett tal. Prestationsångesten och berömmet. Och vännerna. De fantastiska. Jag blir liksom tårögd av att tänka på dem. På hur de omfamnar. Lyssnar. Pratar. Finns. Födelsedagskalas och kladdkaksfika för mi. Och mina känslosvall var tillåtna. Grillpartyt som slutade i skratt och tårar. Prat som aldrig vill ta slut. Nostalgisk träff med min bästa grundskolevän. Promenad. Gunga. Vegetarisk lunch. Alfapet. Kvällar. Med kvällsmat, godis och film. Med hon där som känns som en syster. Mötet på staden. I sorg. Men ändå så fint. Tefika. Prat. Kramar. Upptäckter. Kirskålslasangen, stjärnskådningen, chips, dans, övernattningen. Prat långt in på natten. Och hur jag sedan kände det som om jag jämt var i behov av henne, systerflickan. Fikan. Glassen. Med hon som pratar. Planer. Om att gilla kvinnor. Så himla välbehövligt. Hopp. Kraft. Styrka. Mamman och jag som fick en vecka för oss själva. Så som det brukade vara. Tystnad. Var och en på sitt håll. Ändå möte. I samförstånd. Alltså jag älskar henne tonvis. Och nu är jag påväg till Göteborg. Till syrran. Ska snarka henne i örat tills hon tycker att jag ska återvända till Skåne igen. För det är ju påsklov. Kanske världens mest underbara. Jag drar en lättnaden suck. Tycker att jag nog tog ett av de bästa besluten någonsin när jag bokade buss med fåtöljsäten som har rumpvärme och benstöd. Somnar nästan på fläcken. Matar mig själv med syntetiska jordgubbar och färgglada påskägg. För att hålla mig vaken. Titta lite på solen i horisonten. Reflektera. Satt uppe halva natten för att bli klar med en uppsats. Lämnade in imorse. Diskuterade miljö och politik med historialäraren. Redovisade muntligt på svenskan. Återigen berömmet. Tacksamheten som tillsammans med tröttheten lägger sig som ett moln omkring mig. Förvirringen som kanske förvandlas. Blir något jag kan se och ta på. Nu ska jag slumra bort till syster sols ljuva stämma. Och önska mig en fin helg. Med sömn. Solsken. Kramar. Möten. En ny bambutandborste. Många koppar kaffe på cafe. Kanske en tur till en ö. Gärna ett par nya skor. Ett par sådana fina hipsteriga. Texter. Skriva och läsa. Systermys. I mängder. Snart. Snart. Om några timmar. Möts vi. Systern och jag. Helgen och jag. 

Helgen. Som en skör tråd.

Tänkarmannen är bortrest så jag och mamma hängde som på den gamla tiden. Mest i tystnad, lugn och på varsett håll. Morfar åkte ambulans på fredagen. Han hade så ont i sitt hjärta. Så mycket handlade om det. Att gå som i ett töcken av tankar och handlingsplaner och försök att hålla kvar livet. Ingen orkade handla mat så vi tömde kyl, frys och skåp. Tog vad som fanns. Men ingen var speciellt hungrig. Somnade alldeles för sent och vaknade alldeles för tidigt. Försökte hitta på saker att göra för att slippa tänka. Storstädade huset. Jobbade i det gula huset över nio timmar på söndagen. Serverade frukost och städade rum. Glömde helt bort att äta och att ta rast. Försökte plugga. Satt timtals men kom ändå ingen vart. Det var som om något hela tiden kom i vägen. Övningskörde för första gången på mycket länge. Det gick bra, men jag hisnar lite när jag tänker på att börja köra på körskola. Det innebär fortfarande lite för mycket press. Vi promenerade. Mestadels i tystnad. Genom natten och genom ekoparken vid slottet. Och på söndagskvällen åkte vi till sjukhuset. Drack kaffe och pratade lugnande. Med den lilla sköra människan som är min morfar. Det gjorde ont i hjärtat när han tyckte sig höra mormors röst även fast hon var förkyld och stannat hemma. Och jag kände för att börja gråta när hans skrynkliga hand fattade min. Att se en man, som varit hård och stark, bara tyna bort och inte ens minnas vem som hälsade på honom dagen före. Men jag blir också stolt och beundrad över hans envishet som fått honom att överleva många år. Vi satt där i ett par timmar. Åkte sedan hem över vidderna. Till hunden som omfamnade oss, åt utan särskild aptit. Och så insåg jag att jag behövde skriva klart några uppgifter till skolan. Somnade sedan. Helt utmattad. Några timmar för sent. Och kände att hela helgen hängt som på en skör tråd mellan liv och död. 

det fina med kraftlöshet

Känner mig som ett bombnedslag. Trött. Kraftlös. Apatisk. Trögtänkt. Och för tillfället rörelsehindrad pga. träningsvärk. Tänker att det kan vara all press och stress. Eller också. Våren, knopparna som brister. Som rubbar och tar kraft. I vilket fall känns det på något vis skönt att inte ha ork till att jäkta så himla mycket. Istället vila lite mer. Ta en sak i taget. 

Jag har jämt längtat efter framtiden. Efter det som komma skall. Liksom nästan levt på drömmar och förhoppningar. Nu är jag helt oförmögen att göra något annat än att leva nu. Är så trött och orkeslös att det enda jag pallar är att tänka på nästa steg, nästa sekund. Och det som är nu.  Tycker att det känns fint. Ändå. Avslappnande. Och tänker att jag ska hålla fast vid det, även när energin återvänder.