Vinnardagen!

Dagen, den här dagen. En kärleksakt i sig självt. 

Det var två veckor sedan sommarlovet började. Två veckor sedan jag släppte skolpressen. Och idag har jag fått mina betyg, mina livs första betyg dessutom. Året har varit tufft, gräsligt tufft. Jag har kämpat, haft slagsmål med mig själv, badat i tårar, skrikit inombords. Ibland så har jag bara kännt för att fly iväg. Mitt fokus har verkligen inte legat på skolarbetet, mitt viktigaste uppdrag har varit att få mig själv på fötter igen. Men jag fixade det tillslut, jag har fått A i fyra ämnen, B i två och godkänt i alla andra utom engelska vilken jag ska åtgärda på sommarskolan i slutet på sommaren. Och det där med att jag fått högsta betyg i teater, det kan jag inte riktigt begripa, jag som är så dålig och verkligen har mått pest på teaterlektionerna. Va? Men hujjeda mig vad stolt jag är!!!!

Och så tänker jag att jag ska bestämma mig för att stanna där jag är nu. För här är jag omgärdad av familj och vänner (hej, tack, för att ni burit mig genom berg och dalar). Här har jag min plats på jorden. Min trygga punkt. Varför rasera det som fungerar liksom? Och så tror jag att det handlar om att acceptera det som det är, att jag kanske egentligen inte är det minsta lik mina klassisar eller tycker att teatern är veckans höjdpunkt, men skit samma, om jag istället ägnar kraften som jag lagt på att längta därifrån på att göra det till ett okej ställe att vara på så kanske jag automatiskt öppnar upp dörrarna för det fina som finns där. För jag är ju egentligen rätt kär i min klass. 

Festivalpepp.

Men åh...jag dör! Om en månad så ska jag och flisan dra kosan norrut och gå på festival. Och på mitt köksbord ligger nu fullt med papper från gårdagens planering, yoga, dans, musik...åh, jag dör igen! Och så snokar jag runt bland bloggarnas värld och finner bilder på världens finaste hippiemarknad och jag blir helt mega fnittrig. Om jag ser fram emot de där dagarna? JA, självklart!!!!

Hur djuren pratar med djuren.

Jag älskar fjärilar. Den senaste tiden har de dock varit väldigt fladdrande i mitt liv. Som den där besattheten av saker med fjärilar på, och den där pojken som så tydligt har en fascination över fjärilar. Igår kväll hände något av det vackraste, en nattfjäril lade sig på sängen bredvid mig och andades sina sista andetag. 

Djuren upplever jag ofta har ett speciellt budskap när de kommer till en i livet och tänk jag skulle just skriva ett blogginlägg om att älska sig själv och så läser jag ur "djurens språk" Nattfjäril-"lyssna till ditt hjärta och fatta därefter dina beslut. Min gåva till dig är att fatta dina beslut utifrån kärlek." Jaja, jag kanske snart ska sluta förvånas över naturens vackra handlingar.

Tänker också att boken är bra att ta en titt på när man är irriterad över ett djurs framfart, som de där flugorna som nästan bodde på mig i flera dygn, tills jag var tvungen att ge efter, ändra syn "ta bort det negativa inom dig och hitta tillbaka till din egen kraft. Min gåva till dig är att vara kraftfull." Och så helt plötsligt försvann dem, ja till och med från mitt hem.

För en tid sedan så blev jag näst intill förföljd av rådjur. Varenda promenad jag gick så mötte jag ett flertal rådjur varje gång och vi stod alltid länge och tittade på varann. Här säger boken: "bejaka kärleken i ditt liv. Min gåva till dig är att få kärleken att växa."

Och tänk, bara någon månad senare stod jag där, kär och galen, så helt fel hade de inte de där rådjuren. 

Tack för hjälpen att inse, för kanske är det så att när man tror på något, då är det sanningen.

insikter från tv-soffan

De senaste dagarna så har jag för det mesta legat i soffan och för, ja jag höll på att säga första gången i mitt liv, men något liknande och iallafall första gången det här året zappat mellan diverse tv-kanaler (nå, visserligen äger vi bara fyra sådana, men ändå). Man lär sig en hel massa, som till exempel:

• Man säger inte längre att man kommer från Sverige, utan "Svedala". Ja, det är helt sant, jag trodde att halva Sveriges tv-soff-folk bosatt sig i den skånska betong-hålan Svedala, men nej serru, vi alla köttbullsätare bor numera i Svedala.
• De som jobbar som nyhets-programledare ser alltid extremt allvarliga och tråkiga ut.
• Trädgårdsprogram och inredningsprogram (typ 'sommar med Ernst') är mina favoritprogram.
• Reklamen är underskattad, ärligt talat- en del reklamer kan ju till och med vara underhållande. 
• Ja, och gällande ovanstående påstående så beror det ju förstås på vad man tittar på för tv-program. Om det är ett om amerikanska-gravida-trebarnsmammor-som-ska-adoptera-bort-barnet-i-magen så är reklamen att föredra!
• För det mesta är radio verkligen att föredra, jag har till och med upptäckt SR's app och en helt ny värld öppnar sig.
• Om man är vääldigt uttråkad och tittar på program som annars skulle få en att kräkas, typ (andas, jag måste erkänna mina synder) Allsång på Skansen, så kan man faktiskt upptäcka en eventuellt ny, favoritlåt...Men eftersom jag för tillfället lider av kroniskt-lock-för-vänster-öra så får ni lyssna åt mig, mitt omdöme är inte helt hundra. 

 

kultivering pågår

Jag måste lära mig att älska mig själv för att kunna älska omvärlden.

Att ha rädslor, skuldkänslor. Att vara egotrippad. Att tänka nedlåtande tankar om sig själv och andra.
Allt är rester från en gammal gårdag, minnen som kommer upp från svunnen tid. Allt måste rensas, gås igenom, tas omhand.

Jag vet här och nu att min tid i livet ska ge mig styrka, mod och kärlek och att jag ska ge det samma tillbaka världen. Så som jag en gång lovat mig själv att jag ska bli någon att minnas "en världsförändrare" så ska jag skina för för världen, för flickan som strålar inom mig.

17/3-13 "Jag älskar mitt liv, mina medmänniskor och världen så jävla mycket, jag är så tacksam för att ni finns. Men jag har förlorat mig själv. Det som jag verkligen älskade hos mig själv. Den sprudlande livslusten utan möjlig ände. Jag saknar mig själv."

Det finns få ord som kan beskriva den tacksamhet jag känner inför den processen jag just nu går igenom i mitt liv. Jag kultiverar människan inom mig genom varje andetag jag tar och vet ni, livslusten har segrat. Jag har vunnit tillbaka mig själv igen. Det var ett tag sedan, men nu ska jag minsann dansa en segerdans för livet, it self! Puss <3

                           

Grädden eller marsipanen?

Det där med att spara det bästa till sist och börja med det tråkiga/jobbiga/äckliga är nog en ganska så vanlig företeelse i vårt samhälle.

Jag själv börjar till exempel alltid med marsipanen på prinsesstårtan eftersom jag inte tycker om den. Min kusin däremot hade tvärt om taktik att äta det godaste (i hans fall marsipanen) på tårtan först eftersom han inte kunde veta om han skulle orka den när han ätit upp allt det andra. Smart pojke.

Jag tänker också att varför göra de där tråkiga sakerna och om man nu måste göra dem så kanske man borde fundera vad det är som gör dem tråkiga. Och måste man verkligen äta det där äckliga på tårtan? Det är ju egentligen ganska onödigt. 

När jag funderat vidare en stund så inser jag eller kommer ihåg hur mycket saker jag gått miste om i livet för att jag haft den där "spara det bästa till sist"-taktiken, för när jag ätit upp den äckliga marsipanen så har resten av tårtan varit uppäten av de andra barnen. Ja, ni fattar. Det tål att tänkas på.

Rabarbermuffins med mynta och mandel

Något av det allra finaste jag vet är att få baka på råvaror som odlats just runt knuten. Ja man kan ju säga att jag blev lite lycklig när jag hittade ett recept på saker som jag har i trädgården. 

-Visst blev de äckliga?

-Nej serru, de blev prima ballerina! 

Imorgon så ska mina danskompisar få njuta trädgårdslandskakor, mmmm...

40 små eller 15 stora muffins

2 dl mandel

Ca 300 g rabarber

200 g smör

3 dl strösocker 

4 ägg 

2 dl hackad mynta

5 dl vetemjöl

3 tsk bakpulver

2 tsk vaniljsocker

Sätt ugnen på 200 grader. Skålla och skala mandeln. Skala rabarbern om det behövs och skär den i bitar. Använder du späda stjälkar är 1 cm stora bitar lagom, men använder du tjocka stjälkar så skär 1/2 cm stora bitar. Rör smör och socker poröst i matberedaren eller med elvisp. Lägg över smörblandningen i en skål. Mixa sedan mandeln och rör ihop med smör- och sockerblandningen. Rör i äggen, ett i sänder. Rör i myntan. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker i en annan skål. Lägg i rabarbern i mjölblandningen och skaka runt. Vänd ner i smeten. Fyll muffinsformarna till ungefär 3/4. Grädda mitt i ugnen 10-15 minuter om du använder små formar, 15-20 minuter om du använder stora. 

Receptet hittade jag i Maja Söderbergs fantastiska kokbok "sju årstider i Majas kök" som levererar klimatsmart årstidsmat. 

Jag vet vad jag vill.

"Jag vill. Jag kan. Jag ska nå fram. Kan tala högt med kraftfull röst. Kan upprätt stå. På denna jord behövs mitt mod."

I fjärde klass ansåg min lärare att vi flickor behövde mer självförtroende och lärde ut den här texten. Vi skulle läsa den allihopa, i militärisk korrekthet. Kanske är det lite utflippat, men faktum är att de där orden har betytt väldigt mycket för mig genom livet. Närhelst jag behöver kraft så plockar jag fram dem ur bakhuvudet. 

Jag vet att jag vill leva mitt liv. Jag vet en massa andra saker också. Men för tillfället räcker den enkla sanningen. Leva.

Ändrade planer.

Igår hade jag en fin bild framför mig "gå längs med ån till den där gamla skruttiga äppelodlingen vid åkanten, slå mig ner där, läsa, äta kanelbulle och ta ett dopp i ån". Och jag var påväg, men vände när jag insåg att mina planer ibland kan vara allt för hurtiga- solen stekte och mammas "man måste inte alltid prestera" visdomar viskade i mina öron. Okej då.

Så jag lagade mig en god middag istället. Matvete, majs, rädisor, svamp, koriander och tonfisk. Det där med att vara vegetarian är inte helt fel.

Och lite senare så gav jag mig ut på en tur med cykeln. Och njöt av hela mig.

Till på köpet lyckades jag hitta årets första kantarell. Nu ni lär det dröja innan ni ser mig igen- jag är tokig i kantareller!

Säg hej till Barbro!

Jag har försökt flera gånger om att skriva om Barbro, men aldrig riktigt fått till det. Barbro är kvinnan som bor mitt huvud, bakom mitt skal. Hon är tankarna, drömmarna och känslorna. I morse åkte min familj på två veckors semester, jag hade tänkt springa, cykla, sova, laga mat, läsa och allt annat som Måna skulle ha gjort. Men så ändrades mina tankar och jag bestämde mig för att leva så som Barbro vill och Barbro vill skriva sin historia. Så Jag börjar helt enkelt nu. Det här är min historia. Kanske kommer ni att få läsa delar av Barbros historia nu, kanske senare. Kommentera gärna vad ni tycker och tänker om raderna, det utvecklar mitt skrivande enormt, tack på förhand!

"Mitt namn ja, Barbro. Inte skulle ni väl tro mig om jag säger att namnet tillhör en helt vanlig sjuttonåring, snarare skulle ni väl då tänka att det var en förvirrad 86-åring som skrev. Låt mig därför förklara. Åldern spelar inte särskilt stor roll, det sägs att jag är sjutton vårar gammal men vad gör väl det!? Jag lever i ett tidlöst landskap. Jag är allt mellan barndom och ålderdom och lite till. 

Mitt hår är brunt och står på snedden, det tråkigaste som finns är att hålla i en hårborste, tycker jag. Ögonen är det enda som folk brukar kommentera på mig. Mormors tantväninnor i skåne- ”oh, vicka granna euyn du har tös.” De är mörkt bruna och jättejätte stora säger de som kan sånt dära. Och förstås att jag är så lång för min ålder och mitt kön. ”du blir bara längre och längre för varje gång jag ser dig flicka lilla” (obs, lilla är ett ganska så komiskt ord i sammanhanget).  

Jag vill vara ensam. Det är nog det bästa som finns. Självvald ensamhet. Jag trivs för mig själv, sittandes under min korkek, luktandes på blommorna. Många får dåligt samvete för att de lämnar mig ensam, känner skuld och försöker ta hand om mig. Jag längtar så tills den dag de lär sig att jag själv säger till om jag behöver bli omhändertagen. För jag känner mig inte ensam tillsammans med mig själv. Bara när andra gör mig ensam."