Helgen. Alltså.

Jag hoppade på bussen hemma i paradiset. Kramade min lilla familj goodbye. Var alldeles skakig i kroppen, även om det där att resa själv för allra första gången egentligen inte var så läskigt. Bara lite. Jag bytte ett par gånger och hoppade sedan på nattåget. Kröp till kojs i en snarkande kupé och vaggade, huttrade mig själv till sömns. 

Så vaknade jag upp till huvudstadens sorl. Traskade rundor på Sveriges centralstation i kängor, sjalar och ryggsäck. Kände mig himla hemma i det på något sätt.

Sedan drog jag till Örebro. Platsen för helgens kurs. Hittade vilse i min jakt på busshållplats. Hittade rätt och var glad igen. Kastades rakt in i den där fältbiologkursen. 

Under dagen kände jag mig dålig rakt igenom. Huvudet värkte. Jag frågade mig själv varför i hela friden jag var där bland rastaflätor och underställ. Försökte berätta för mig själv att jag är så modig som ens hoppade på det där tåget dit, som ens hittade rätt efter att ha hittat vilse. Att jag är bra som jag är. 

Efter mat. Huvudvärkstablett. Lekar. En promenad. Någon som härmade fågelljud. Någon som berättade historier om klimatengagemang. Efter det och en lång natts sömn så ville jag aldrig åka hem.

Vi åkte in till stadens torg med en banderoll och flygblad. Skrek för att få politikerna att lyssna. Ett klimatskrik. Vi skildes åt med en jättekram, och på något vis känns hela den här helgen som en stor, varm kram för själen. 

Jag träffade den där brevkompisen som jag inte träffat på tio år. Vi pratade som om vi var bästisar. Drack varm choklad på ett fik. Kramades.

Nu sitter jag på tåget söderut igen. Leendet på mina läppar kommer enda från hjärtat. Jag funderar på hur jag ska fortsätta, och hur viktigt det är att göra sådant som man brinner för.

Sannerligen. Att överkomma sina demoner är bra. Väldigt bra.

En helg om att överkomma ångesten!

Jag har så jättejobbiga känslor inom mig så fort jag ska vara på nya sociala platser, känner mig som ett socialt miffo.

Det var alltså där skon klämde, det var det som gömde sig bakom ångest och tårar. Jag borde åka norrut till den där kursen tänkte jag. Komma över ångesten och för att jag tycker att det verkar jävligt roligt. 

Så jag beställde de där biljetterna. Med ångest bultande i bröstet än i skrivande stund. Just därför ska jag göra den här resan, för att överkomma. För att lämna, överge den systematiska ångesten jag hyser runt såndana här grejer, för att jag faktiskt vill kunna ge mig ut på sådana här utan massa krångel i kropp och själ. Så. Let's Go! 

Kära ångest som bor inom mig- stick och brinn! Dra åt helvete! -jag vill aldrig mer se dig i mitt liv! 

Teatern; hur det går och hur man kan vända tankarna

Vi repeterar barnteater för fulla muggar, har premiär om två veckor.

Idag blev det nästan för mycket. Jag har så svårt att hitta in till min roll och tyckte att det var orättvist att andra har så lätt för teatern och inte jag. Någon berättade för mig hur jag kunde göra för att bli bättre och jag lyssnar verkligen tacksamt på hjälpen, men ibland blir det bara för mycket. Jag satte mig bakom scenen i väntan på min entré. Blundade och tänkte "måna, varför valde du det här programmet? För att du var världsbäst på och älskade teatern? Nej, tror inte det va!? Du ville ha utmaning, utvecklas i dig själv, lära dig att hitta styrkan inom dig. Och är det inte just vad du gör nu, när du kämpar dig igenom den här rollen." Sedan gick jag ut på scenen och visade en Lucretsia som ingen förut skådat, hon hade kraft, pondus och strålade i sig själv. 

Man berömde mig. Jag kramade om en klasskamrat som hade en ledsen dag. Och så promenerade jag till bussen, glad i hjärtat och med en bestämd tanke; allt som är är bra, och det är genom de känslomässiga barrikaderna man utvecklas allra mest. Och sådana här dagar är glad att jag lyssnade på mitt hjärta när det bad mig välja teater och huvudet ropade samhälle, jag är glad att jag kämpade mig igenom ett helt sjukt jobbigt år, att jag valde att stanna när min sommar fylldes av flykttankar. För det jag upplever nu är en resa som kommer göra mig så mycket rikare. 

Beslutsångest.

Funderar på om ifall jag ska dra norrut till helgen. Ni vet, bara en sån sak, att jag inte bestämt mig än.

Jag kan välja mellan en helg då allt står på paus, en vilopaus before christmas och jäkligt mycket skola dygnet runt i nån vecka, det kan verkligen behövas. 

Eller så väljer jag en helg fylld med människor som jag inte känner, som älskar naturen på alla sätt och vis, på golvet i en svettig gymnastiksal i en stad vars enda förankring i mig är en brevkompis jag inte pratat med på ett halvår. Det kan också behövas.

För visst är det så att man kan samla energi på olika vis. Antingen så snarkar man ohyggligt länge och blir pigg av det, eller så omger man sig av sjyssta människor och blir glad och fylld med positiv energi av det. Det är bara att välja. 

Meh. Gud. Den där beslutsångesten jag lider av. Väldigt jobbig ibland! 

Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.

Jag är avundsjuk på mig själv som var på Emil Jensen konsert i tisdags. Herregud. Så er avundsjuka. Ska vi tala om den!?

För några år sedan så hade jag en svacka i livet. Emil jensen skulle komma till bygden. Mamma tvingade dit mig mot min vilja. Jag var tvungen att ge mig. Han var ett geni. Helt freahhhking gryyym (här ville mobilen skriva grytunderlägg, men jag tycker att grym bättre beskriver känslan). 

Jag lyssnade på honom en gång till. Någon annanstans i närheten. Fortfarande bra. Himla klok man den där Jensen alltså. 

Introducerade honom för en vän som först var skeptisk, sen inte skeptisk, sen efter hans uppträdande på urkult helt sjukt såld.

Då var jag inte alls så såld längre. Tyckte att han rabblade om samma skit jämt. Eller inte skit, men det blev långrandigt så som det blir när man knarkat en människa lite för länge. Jag tyckte att han var pretto och sjöng dåligt.

Så i tisdags. Jag blev nyförälskad. Han var ute på turné med sin nya skiva i min skolstad. Jag satt på första raden och tindrade i blicken med den där vännen. 

Hans ord gick liksom första gången rakt in i mitt tonårshjärta. Jag tindrade och sprakade och efteråt gick vi fram och kramade honom och jag sa att han lyft mig. Och han log och blev glad. Och jag tror att jag ska skicka honom ett litet brev. Och pretto, jag bara älskar ordet och inser att jag nog är lite sådan by my self också.

Förresten- han sjunger till sin publik "ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er". Bara det är min favoritmening. För att inte tala om hans mellansnack. Det bästa med hela honom. 

Ni fattar. Så här nära satt jag. 

På norrlandsfestivalen spelade han på solscenen.

När emil jensen uppträder samlas ALLA människor sjukt nära varandra. Och en del sitter i träden.

Tack för att du finns.!

Vestibulit- början på något nytt.

Kanske borde jag skämmas. Förut tänkte jag att jag borde. Sånt här pratar man inte om. Men så tänkte jag på alla bloggar och nätverk som hjälpt mig, både att förstå att man inte är ensam och vad det egentligen är. Jag tänker att om man ska använda internet till något så är det till att dela sådant som kanske är svårt att prata om över lunchen, eller ens alls, men som faktiskt inte är konstigare än att folk går runt och har migrän jämt och ständigt.

För ungefär två år sedan började jag lida av en känsla av urinvägsinfektion. Efter de här åren utav olika medicineringar och läkarbesök så har det idag, äntligen fastställts en diagnos, vestibulit, vilket i mitt fall (jag inte vet än) inte betyder samlagssmärta utan är något som kommit av många års spänning i kroppen, jag har en smärta som överrensstämmer med namnet "brinnande vulva" som tillståndet också kallas. Nu står jag inför en lång behandling, som egentligen inte betyder något annat än att lära sig att slappna av. 

För jag är en kvinna. Och min viktigaste del i den här processen är att lära mig vara stolt för det. Därför ber jag er- om ni inte tål lyssna, så gör inte det, valet är ert, jag skriver för alla som är intresserade, för alla kvinnor med samma åkomma och framförallt för mig själv, för att den här historien från och med nu kommer att vara en del av mitt liv. Och ni förstår säkert att det inte är ett enkelt samtalsämne. Men jag ska försöka att ge er min version av det. 

Välkomna med tips, frågor, undringar osv. Det är viktigt att vi börjar prata! 

Vad som också är viktigt är att alla historier är sanna. Det finns inget som är rätt eller fel. Kanske blir du alldeles livrädd när du googlar ordet, för din skärm fylls med skräckhistorier, eller så tycker du att min berättelse inte alls stämmer överens med din. Det är nog klokt att tänka att vestibulit är ett slags samlingsnamn för "smärtor i vulvan", och att dessa kan te dig högst olika. 

Komplimanger, instagram och bra svar.

Ni vet, ibland säger man något som man tycker låter så himla bra.

Som idag. Någon berömde min instagram. Sa att han tyckte om den. Och jag, som verkligen har svårt att ta komplimanger (typ börjar lipa och vet inte vad jag ska svara) sa "jag försöker skapa min instagramprofil som en bild av det allra bästa i mitt liv, för när annars har man chansen liksom!?"

Himla bra svar kan jag tycka. Och vid noggrannare eftertanke så är det ju faktiskt så. Jag framställer mitt liv ur en positiv synvinkel så att jag också själv kan bli varm om hjärtat och tänka vackra tankar av att titta på bilderna. Dessutom tycker jag att undertexterna är sjukt viktiga. 

Så...det här var en liten tanke att om man läser här och känner att man skulle vilja träffa mig på en plattform där jag är duktigare på att uppdatera, så "heter" jag januariflickans på instagram. Jag följer alla som inte ser läskiga ut och som inte har oförståeliga siffror följare..

Bilder från höstiga dagar med poetisk undertext finnes.

Och så även min snygga miljöpartipimpade väska och världens grymmaste skor. 

Tja. Vad sägs om att ta en titt!? 

Kriminalvård, att vända misslyckanden.

Jag funderar över den kriminalvård som vi har i dagens Sverige. Många säger att fångarna har det för bra, får för bra mat osv. Men jag kan verkligen inte hålla med. Fångarna borde ha det bättre, så att de kan lära sig hur ett bra liv kan se ut.  

Jag tänker att ett misslyckande inte ska betyda att man är dålig för all framtid, utan att man ska se det som en chans att förändras och förbättras. Precis som man lär sig med tiden att inte cykla på den där stenen, för då trillar man och slår sig. 

Kriminalvården borde, enligt mig, värna om individens kapacitet och erbjuda ett smörgåsbord av möjligheter för den kriminelle så att hen efter avtjänat straff har möjlighet att börja om från början. Man bör utnyttja tillfället att lära människor som hamnat så snett att älska sig själva och förstå sin viktiga roll i samhället. Kanske skulle straffet till och med gå ut på att man blev frisläppt när man nått upp till de målen.

För vad är det egentligen som skapar kriminalitet? Utanförskap, att man känner sig oälskad (av andra, men i grunden även av sig själv), och utesluten från samhället. Jag tänker till exempel på alla barn som blir besvarade med skrik så fort de försöker yttra sig och hur det bara fortsätter i en ond spiral. Jag tänker på alla barn som har svårigheter men inte blir sedda i skolan. På hur människor tvingas bo i områden av en viss sorts människor och därmed hamnar i fel sociala sammanhang.

Det är så himla lätt att tänka att "det finns människor som gör fel och de bör straffas." Visst!? Visst tänker vi så? Men det är viktigt att tänka på hur de kommer dit, vad som gör att de begår brott, blir missbrukare etc. Ofta är det kanske en följd av samhället eller uppfostran man haft. 

Jag är kanske inte alls rätt person att klanka ner på kriminalvården eftersom jag inte är särdeles insatt i det. Men jag vet att ett misslyckande inte bör bestraffas utan uppmuntras och vändas till en positiv lärdom. Det borde man verkligen utnyttja på fler ställen i den här världen.

Andas.

Ta ett djupt andetag. Allt jag behöver kommer till mig. Allt jag behöver har jag. Med de orden överkommer jag allt. Med de orden finner jag mig själv göra varje stund meningsfull.

 Jag vet att jag kommer falla igen, och igen, och igen. Men varje fall är på samma sätt varken rätt eller fel, det är vad som är just nu och det är fint. Och bra. Och meningsfullt. 

Vardag igen.

Nu är lovet slut. Det försvann som i ett töcken av långa nätter, halvljumna kaffekoppar och vänskaplig kärlek. Och det förstås, milslånga promenader helt för mig själv med skogen och tankarna på livet, om livet, vad som är. Låg också (hrm..) vääldigt många timmar på sängen helt insnord i en tv-serie, målade, och kramades med familjen min. Mitt ledord var; do whatever you fucking want! (Okej, kanske inte den där svordomen, för fina flickor svär inte..men ändå-ni förstår ju!?)

Nu är jag redo för sju veckors plugg, teater, plugg, liv, kaffe, och annat som dyker upp på vägen. Vi ses! 

Kärlek i ett klädesplagg.

Ni vet när man tror sig ha hittat det där plagget som man ALLTID kommer att ha på sig?

Ja, precis då. Och oftast, oftast, bara låter man det hänga där, men om man inte gör det, utan tar det på sina axlar att ta hand om det där plagget, då kan det bara bli kärlek.

Den hängde där. Ensam. Klänningen.  Hon sa, "du får 10% på den", berättade att en kvinna beställt den, men att hon aldrig kommit för att hämta den. Och den passade perfekt på mig, och jag var kär och allt sånt. 

Så- nu bor jag i världens bästa klänning. Snygg som den är, kan piffas upp med ett skärp, och vet ni, att axelbanden är löstagbara så den kan även användas som kjol. Och bara en grej till- insidan är fylld med band som jag listat ut skall användas för att göra själva kjolen mer uppuffad. 

....och den är miljövänlig, eko reko osv...

      

Ambitösheten her self.

När man ger mig i uppgift att göra ett arbete om någonting så riskerar man att jag blir väldigt överambitiös. Jag tycker nämligen att en det är något av det roligaste som finns att djupdyka ner i ett ämne, skriva, rita, bilda.

I högstadiet höll jag på sådär hela tiden. Jag gick på en skola där man gjorde sina egna läroböcker, så jag hann göra det ena arbetet efter det andra, alla med teckningar, texter och de båda sammankopplade. Mina lärare tyckte att det var jätteroligt och uppmuntrade mig verkligen att fortsätta så. Faktum var att jag upptäckte att jag lärde mig mycket lättare när jag fick formulera själv på det sättet. 

Till exempel så fick vi i uppgift att göra en historisk tidslinje över de senaste tvåhundra åren. På varenda lektion (inte bara historian) i fyra veckor satt jag och skissade på det här trädet till tidslinje. Läraren lånade hem det och hade jag inte påmint honom hade jag säkerligen inte fått det tillbaks, han sa att han redan hade hängt upp det på sin vägg..

När jag började gymnasiet så hade jag för avsikt att fortsätta teckna, eftersom det var ett så stort hjälpmedel för mig. Men där skruvades tempot snabbt upp och jag trillade av banan. Men nu, har jag hittat tillbaka. Det började med att jag täckte väggen med teckningar och texter inför alla prov jag hade före lovet.

Och idag ambitiösgjorde jag kostymarbetet vi också har. För det är såå roligt.

...problemet är att jag bara har förmågan att djupdyka såhär i ämnen som intresserar mig, annars tänker jag, skulle jag kunna vara reklamdesigner (eller vad det nu heter?).