Skörstark.

Och så åkte de. Min lilla familj. For norrut på bilsemester. Och allt blev tomt och tyst och tankarna liksom ekar. Och solen blir bara varmare och varmare och bränner oss med tunnare hud. Och jag spenderar halva dygnet springandes i trappor på jobbet drickandes litervis med nedkylt vatten. Och aptiten försvinner och jag lever på vattenmelon och apelsinjuice. Och om kvällarna spelar jag hög musik för att bota sömnlösheten. Men så kom regnet och det blev lättare att andas. Och jag matar mig med vegetarisk mat och vattnar blommorna och springer en runda och somnar utomhus där det doftar regnblöt asfalt och daggvåta blommor. Och om en stund kommer hon den där flickan från norr och i natt ska jag sova rakt under stjärnorna. Och imorgon ska jag jobba och tvätta och vila. Ta hand om mig. Ta hand om mig ännu lite till. Och njuta av den där ensamheten som ger mig ro enda ut i tånaglarna. Och vara skörstark. Gråta och skratta och leva och andas. Skriva om allt som känns och inte känns.

Här.

Är där. Mitt bland folket. Mitt bland musiken. På en hed där man hör havet slå mot klipporna. Något band som jag aldrig hört talas om spelar och jag försvinner. In i dansen. In i mig själv. Jag står där i publikhavet. Längst fram. Och alla som brukade känna mig som den försiktiga står där bakom och ser. Och hon som lyssnade på min inre smärta i ett helt år står också där bakom och hon ler när hon tittar på mig. Jag är en enighet med allt. Och som avslutning sjunger de den där låten som de började med och jag sjunger med 'vill du följa med till ett annat, annat land' och jag tänker att det vill jag och så applåderar vi och regnet har gjort mig blöt och kall men jag känner egentligen inte så mycket av det. I tältet är det poesi och där stannar vi länge. Hur de trollar med orden. Och resten av kvällen förflyttar vi oss vidare. Ut, in, musik, poesi, dans. Dricker kaffe och äter hemgjorda pomfrittes samtidigt som barnen dansar sydafrikanskt och någon kommer och sätter sig bredvid mig och är intresserad och har pigga ögon. Regnet smattrar mot tältduken och vi lyssnar på musik från världens alla hörn och hela tiden är det dans, dans, dans. Och där inuti mig händer någonting. Som en mutter som skruvar på sig och när vi åker hem i soluppgången vet jag plötsligt att jag ska ändra frisyr. Drastiskt. Bara så. Förändring. Att känna sig lite mer fri än några dagar tidigare. Att han som jag väntat flera dygn på att lyssna på inte var så bra ändå. Att det går att ändra sig. Att det går att bara flyta. Och inte släppa in det som gör ont. Hålla lagom avstånd och närhet. Jag vill fånga varenda ögonblick av helgen men det är som att ögonblicken inte vill bli fångade. De vill bli upplevda. Och det blir de. Rakt igenom. Och sådant här, folksamlingar, intryck brukar göra ont men inte nu. Jag är där istället för någon annanstans. Och på måndagen får jag feber och går gråtandes hem från jobbet. Kroppen ger mig en veckas vila och sedan är energin tillbaka. Glöden. Jobbar och gör egentligen inte så mycket annat. Och ikväll får jag besök norrifrån och snart får jag lägenheten för mig själv och då ska jag laga hirsugnspannkaka och spela hög musik. Och om några veckor ska jag åka bort. Först till en stad för att skriva och sedan vidare till norrlandet. Bo i tält och vara i naturen i en hel vecka och åh vad jag längtar men åh vad fint jag tycker det är att bara vara här just nu. Andas. Snart ska jag somna om och sedan gå upp. Leva under solen. 

Det här med att ta körkort.

Det här med att ta körkort är så otroligt intensivt men numera också så vansinnigt roligt. Huvudet fylls till bredden. Kroppen försöker fånga upp, men på kvällen orkar den inte ens stå upp längre. Jag faller och orkar inte röra en enda muskel. Men det är något med rutinerna. Med det konkreta. Med att ha ett mål. Varje morgon vaknar jag klockan åtta med en till synes outtömlig energikälla. Klär på mig som om de där kroppskomplexen aldrig existerat. Cyklar till bussen, andas in sommaren, andas in allt fint. Åker till staden som liksom känns lite mer hemtam nu. Pluggar, pluggar, pluggar. Har korta mål varje dag. Småpratar, dricker kaffe och blir känd för att äta vegetarisk lasange lite väl ofta. Kör på vägar jag inte visste fanns och bestämmer mig för att det här ska jag fanimej klara. Det bara är så. Det finns liksom inget annat alternativ. På bussen hemåt somnar jag och missar nästan hållplatsen. Cyklar genom byn oftast lite mer hoppfull än dagen innan. Det här blir bra, det känns liksom i hela kroppen.