Om att ha sommarlov.

Sitter på ett tåg mot norr. Tänker skolka de första skoldagarna. Lyssna på tystnaden, leva på knäckebröd, vandra i skogarna, spela spel med den där tanten som jag inte träffat på tre år och saknar så att det gör ont och dansa lite på en festival vid älvkanten. Tänker på sommaren. Så många fragment som ännu inte bildat en helhet. Och så många små oändligheter och ögonblick som ännu inte landat i kroppen. Jag har lärt mig att lyssna inåt. Säga jag vill. Inte jag borde. Säga jag tycker om dig fast jag inte borde. Jag har lärt mig hur man undgår att bli blöt av regnet och hur man dansar fastän hjärtat blöder. Jag har blivit en nästan fullfjädrad bilförare och rodnat av alla komplimanger jag fått för mitt jobb i gula huset. Jag har legat vaken och tittat på stjärnorna en hel natt med en stjärna och badat naken bland vågorna på en offentlig badplats på sommarens varmaste dag. Jag har förverkligat drömmar som att pierca näsan, raka av mig håret och låta resten av kroppshåret växa ut. Jag har varit i nangiala, sorterat snäckor och funnit en vänskap från norr som glittrar och är skör och stark på samma gång. Jag har haft hemmet för mig själv i två veckor och tittat på urusla tv-serier och stannat uppe alldeles för sent. Jag har nästan blivit vegan och haft poesivännen på middag. Jag har gråtit många trötthetstårar och bestämt mig för att det är dags att röra på sig. Jag har gått på personalfest och blivit vinglig och social och skämtig av alkoholen och legat vaken för att det liksom bubblade av stjärnor i magen. Jag har haft bultande ångest i bröstet och hittat tillbaks till springrundornas endorfinlycka. Och en morgon när jag inte kunde sova gick jag ut på backarna där soluppgången glittrade i gräset och jag plockade kantareller och pratade med korna. En torsdagseftermiddag var jag vilsen och blev upplockad av en vän och åkte längs vägarna och lärde mig om att vara spontan. Jag har lärt mig om mod. Att ha mod att må dåligt. Att ha mod att må bra. Jag har bott i kollektiv och kännt värme och tacksamhet. Någon lärde ut skrivtekniker och en annan gav skrivarlusten tillbaks. Jag gick på bio bara för att affischen var fin. Jag har haft sprängande huvudvärk och brännande smärta. Jag fann ett par drömkängor på en loppis och höll på att skrika för att jag inte orkade hålla distans. Jag har jobbat alldeles för många timmar och nästan glömt bort hur man gör när man vilar. Men nu ska jag vila. Somna till ljudet av tåget mot rälsen. Le åt vildvuxna drömmar och planer för hösten, året, livet. Imorgon vaknar jag någonannanstans. Andas annan luft. Blir bjuden på frukost hos världsresenären och vandrar på stigar fulla med minnen från andra dagar. Krama om den efterlängtade och få bo i den lillalilla stugan som doftar hemma. Bara andas in tystnaden och den där litenheten ibland fjäll och skog och vägar som tar slut. 

Skörstark.

Och så åkte de. Min lilla familj. For norrut på bilsemester. Och allt blev tomt och tyst och tankarna liksom ekar. Och solen blir bara varmare och varmare och bränner oss med tunnare hud. Och jag spenderar halva dygnet springandes i trappor på jobbet drickandes litervis med nedkylt vatten. Och aptiten försvinner och jag lever på vattenmelon och apelsinjuice. Och om kvällarna spelar jag hög musik för att bota sömnlösheten. Men så kom regnet och det blev lättare att andas. Och jag matar mig med vegetarisk mat och vattnar blommorna och springer en runda och somnar utomhus där det doftar regnblöt asfalt och daggvåta blommor. Och om en stund kommer hon den där flickan från norr och i natt ska jag sova rakt under stjärnorna. Och imorgon ska jag jobba och tvätta och vila. Ta hand om mig. Ta hand om mig ännu lite till. Och njuta av den där ensamheten som ger mig ro enda ut i tånaglarna. Och vara skörstark. Gråta och skratta och leva och andas. Skriva om allt som känns och inte känns.

Här.

Är där. Mitt bland folket. Mitt bland musiken. På en hed där man hör havet slå mot klipporna. Något band som jag aldrig hört talas om spelar och jag försvinner. In i dansen. In i mig själv. Jag står där i publikhavet. Längst fram. Och alla som brukade känna mig som den försiktiga står där bakom och ser. Och hon som lyssnade på min inre smärta i ett helt år står också där bakom och hon ler när hon tittar på mig. Jag är en enighet med allt. Och som avslutning sjunger de den där låten som de började med och jag sjunger med 'vill du följa med till ett annat, annat land' och jag tänker att det vill jag och så applåderar vi och regnet har gjort mig blöt och kall men jag känner egentligen inte så mycket av det. I tältet är det poesi och där stannar vi länge. Hur de trollar med orden. Och resten av kvällen förflyttar vi oss vidare. Ut, in, musik, poesi, dans. Dricker kaffe och äter hemgjorda pomfrittes samtidigt som barnen dansar sydafrikanskt och någon kommer och sätter sig bredvid mig och är intresserad och har pigga ögon. Regnet smattrar mot tältduken och vi lyssnar på musik från världens alla hörn och hela tiden är det dans, dans, dans. Och där inuti mig händer någonting. Som en mutter som skruvar på sig och när vi åker hem i soluppgången vet jag plötsligt att jag ska ändra frisyr. Drastiskt. Bara så. Förändring. Att känna sig lite mer fri än några dagar tidigare. Att han som jag väntat flera dygn på att lyssna på inte var så bra ändå. Att det går att ändra sig. Att det går att bara flyta. Och inte släppa in det som gör ont. Hålla lagom avstånd och närhet. Jag vill fånga varenda ögonblick av helgen men det är som att ögonblicken inte vill bli fångade. De vill bli upplevda. Och det blir de. Rakt igenom. Och sådant här, folksamlingar, intryck brukar göra ont men inte nu. Jag är där istället för någon annanstans. Och på måndagen får jag feber och går gråtandes hem från jobbet. Kroppen ger mig en veckas vila och sedan är energin tillbaka. Glöden. Jobbar och gör egentligen inte så mycket annat. Och ikväll får jag besök norrifrån och snart får jag lägenheten för mig själv och då ska jag laga hirsugnspannkaka och spela hög musik. Och om några veckor ska jag åka bort. Först till en stad för att skriva och sedan vidare till norrlandet. Bo i tält och vara i naturen i en hel vecka och åh vad jag längtar men åh vad fint jag tycker det är att bara vara här just nu. Andas. Snart ska jag somna om och sedan gå upp. Leva under solen. 

Det här med att ta körkort.

Det här med att ta körkort är så otroligt intensivt men numera också så vansinnigt roligt. Huvudet fylls till bredden. Kroppen försöker fånga upp, men på kvällen orkar den inte ens stå upp längre. Jag faller och orkar inte röra en enda muskel. Men det är något med rutinerna. Med det konkreta. Med att ha ett mål. Varje morgon vaknar jag klockan åtta med en till synes outtömlig energikälla. Klär på mig som om de där kroppskomplexen aldrig existerat. Cyklar till bussen, andas in sommaren, andas in allt fint. Åker till staden som liksom känns lite mer hemtam nu. Pluggar, pluggar, pluggar. Har korta mål varje dag. Småpratar, dricker kaffe och blir känd för att äta vegetarisk lasange lite väl ofta. Kör på vägar jag inte visste fanns och bestämmer mig för att det här ska jag fanimej klara. Det bara är så. Det finns liksom inget annat alternativ. På bussen hemåt somnar jag och missar nästan hållplatsen. Cyklar genom byn oftast lite mer hoppfull än dagen innan. Det här blir bra, det känns liksom i hela kroppen. 

Hänt på sistone.

Det var sommarvarmt redan tidigt i maj och jag förälskade mig i en prickig klänning. 

Jag jobbade en himla massa i det gula huset och tänkte att det väl är något av det bästa som finns. 

Jag hade ont i hjärtat och bar vilsenheten i min kropp. Så jag promenerade till kyrkogården och grät medan orden formade små historier. Somnade tillslut vid en vallmokulle och fick massor utav myggbett. 

Spelade teater i en fånigt fin retroklänningar och var arg och nervig och frustrerad men det mesta slutade bra. 

Så satt jag uppe en hel natt för att bli klar med skolan. Sedan var det sommarlov och de flesta var lyckliga. 

Blev publicerad i en asball tidskrift och kände mig väldans stolt över det. 

Gick på feministisk festival och secondhandfrossade i den stora staden. 

Cyklade till skogen och åt lasange och dansade tills skymningen kom. 

Fick en ny tröja och brände mig på solen. 

Syster kom hem och vi badade i havet och kramades och på natten låg jag vaken och lyssnade på hennes andetag. 

Uppfyllde min trettonåriga dröm. Att pierca näsan. Svimmade nästan men det kändes ändå fint. Som ett bevis. 

Lärde mig allt om bilar och vägar och asfalt. 

Pratade klokheter med klokheten och kände mig så väldans tacksam. 

Om orden under stjärnorna.

Om friheten och drömmarna. Om orden under stjärnorna. Om ett hjärta som liksom sprack en stund och sedan lagades och blev någorlunda helt igen. Det löser sig. Du hinner. Ge dig själv tid. Hennes ord blir till sockervadd i blodådrorna. Ger luft. Tar ett djupt andetag. Visst är det så. Jag behöver inte springa. Jag hinner med tids nog. Jag behöver inte förställa mig. Jag är och det får man. Bara vara. Läser körkortsteori och begravs i självömkan. Grävs upp igen av hennes förmaningar. Aldrig är de vad man vill höra men ändå alltid precis vad man behöver höra. Som om målade hon mig kartor utan mål. Bara vägvisare. Målet är mig själv. Och var mig själv är det vet man liksom aldrig riktigt. Jag lagar mat men inser att jag inte är hungrig. Kör bil förbi äppelodlingar och frodiga ängar. Sommaridyller. Går på tretimmarsteater i en lada under stjärnorna i en liten havsby. Sitter som fastklistrad. I pausen luktar jag på flädern och spanar mot himlen. Betraktar pojken med glasögonen och baskern. Vemodet, hoppet. Finner orden där i djupet. Hänförs återigen av scenkonsten. Som ingen annan uppskattar men jag liksom överväldigas av. Kör hem i det skånska sommarmörkret. Leende inombords. Dricker pepparmyntste och äter leverpastejsmacka och lyssnar på toner från högtalarna. Lever och det får man. 

 

Från en midsommarflicka.

Och tårarna som rinner och kroppen som stretar och flickan som har PMS och är trött och inte orkar vara snäll. Hon tänker på sådant som gör det lättare att andas. På en stad i norr. På vänner hon saknar. På stjärnhimlar. Hon äter jordgubbstårta med släktingar. De som alltid tycker att hon är så tyst av sig. Inte säger så många ord. Mest betraktar. Försvinner bort. Hon är liksom lite svår att förstå sig på, och inte konstigt det, hon förstår ju inte riktigt sig på sig själv heller. Och hon cyklar till katterna som hon passar. Somnar en stund i sängen hon förälskat sig i. Cyklar hem igen till hemmet som är fyllt utav folk. Hon är där. Men ändå inte. Äter sill som smakar sommar och funderar på det märkliga i att skåla för lyckan. Hon promenerar i mörkret och funderar på sommaren. Att kanske fara till den där festivalen och vandra i de där fjällen. Hälsa på i den där staden och bada i de där vattenfallen. Träffa de där vännerna och ligga en hel dag, eller kanske flera i den där sängen. Sådant tänker hon på. Och sådant säger de henne. Att livet är nu och inte sen. Låtas dansas med. Så somnar hon och hon tänker på vikten av att leva. 

Guldmedaljen.

Har terminens sista engelsklektion. Sitter i en soffa och väntar på att få veta resultatet från nationella provet. Förväntar mig inte ens godkänt. Jag är ju trots allt F-varnad. Så blir det min tur. Och hon, läraren visar resultaten. Mer än godkänt i nästan alla delar. Tillochmed den skriftliga som var den hon tvivlat mest på. Hon kramar om mig, säger att hon är stolt, att jag gjort stora framsteg de här åren. Från att knappt ha kunnat någon engelska till att ha D. Ja, hon säger faktiskt det. Att jag kommer få D i slutbetyg. För mig känns det som en guldmedalj. Alla dessa timmar jag lagt ner på att skriva uppsatser, traggla tråkiga grammatikhäften, högläsa texter, böcker, ord för att lära mig uttalet. Alla dessa sovmorgnar jag hoppat över för att gå på läxhjälp. De där sommarveckorna jag offrade. All skit jag fått ta. Allt. Känns plötsligt värt det. Jag går ut till soffan igen. Kan inte sluta le. De där vännerna undrar hur det gått. Jag berättar. De blir glada. Säger att jag gjort ett bra jobb. Jag ringer till mamma. Kan nästan inte prata. Orden bubblar liksom ur mig. För stunden är jag kung över världen. På hemvägen köper jag jordgubbar och på kvällen firar vi. För det här är stort och bra. Nu ska jag plugga engelska för mig själv enbart. Inte för en lärare som inte tror på mina prestationer. Åka till nån plats där jag måste prata. Läsa böcker, se på filmer. Jag ska bli bra på engelska. Jag lovar mig själv det. 

Livet nu.

Det är måndag. Jag har håltimme mellan dagens två lektioner. Är uttråkad, rastlös och melankolisk. Det är regndimma utanför fönstret. Vi sitter i skolbiblioteket. Hon pluggar matte och franska. Jag stirrar ut i tomma intet. Letar efter svar på gåtor. Tänker att jag borde göra historia men rycker sedan på axlarna. Tar det senare. Livet är så mycket så just nu. Som en paus. Skola. Håltimmar. Inställda lektioner. Tidig hemfärd. Tv-serier och te i sängen. En promenad. Kvällsmat. Vila. Sömn. På helgen jobb i gula huset. Ibland långa samtal med vackra vänner. Ibland någon föreställning. Många ord spridda över världen. Ibland blir jag rastlös, rädd och förtvivlad. För att lugnet känns så skrämmande. Så ovant. Att allt är stilla. Tyst. Varenda cell i kroppen avslappnad. Det konstanta tjutet i öronen lite mindre. Ibland är just det där, på samma vis, bra. Återhämtning. Eftertanke. Inte det där eviga jagandet efter något. Jag släpper taget och låter livet komma. Faller baklänges eller virvlar med vindarna. Låter livet bestämma riktning. Och det är bra så. 

Regndroppar.

Regnet faller långsamt över byn. Små, mjuka droppar. Himlen är gråare än på länge. Jag traskar genom doften av blöt asfalt. Drömmer mig långt bort. Jag står på kanten och vinglar. Mitt i det bitterljuva. Världen är uppochnervänd. Ett virrvarr. Ett sammelsurium. Själen skriker. Av djävulsk sorg och himmelsk lycka. Jag vet liksom inte riktigt vem jag är längre. Regndropparna nuddar mitt ansikte. Allt är så tydligt nu. Alla ord gräver sig in under ytan. Färgar av sig. Kroppen stretar. Ber om lugn och ro. Det enda jag vill är att sova, skriva och kramas. Helgen närmar sig. Jag tar hand om katter och lånar lägenhet i byn. Det kommer så lägligt att jag börjar gråta. Bunkrar upp med filmer och böcker. Andas. Tänker ligga under täcket och lyssna på fågelkvitter där utanför. Dricka te och äta soyaglass på altanen. Tända ljus. Koka spaghettie. Sova. Jobba en stund i det gula huset. Finna lugnet. Inte jäkta. Bara lyssna inåt. Känna försiktigt på världen. Krama om de där som jag håller kär. Känna regnet mot min hud. Drömma mig bort. Kanske långt bort. 

Smärtan, lugnet och meningen med livet.

Jag fick ont i en fot. Sådär ont att man bara vill skrika och försvinna. Blev förvisad till sängen. Gissar att det var precis vad jag behövde. Var rastlös men helt slut. Somnade när jag fått smärtstillande från en läkare på vårdcentralen. Hunden låg och vaktade mig. Jag missade ett filosofiprov och övning på teatern. Men jag kunde liksom inget annat än att lyssna på kroppens stränga order. Känner mig nu lugnare än någonsin. Firade in maj i Saras soffa. Orden tog som vanligt aldrig slut. Sov. Åt långfrukost med familjen. Promenerade i byn i sakta mak. Allting såg annorlunda ut. Jag hann se. Åt torra bullar hos mormor och morfar. Ni vet, det smakar egentligen skit men är ganska så gott bara för att det är mormors bullar. Pratade om krämpor och hus. Om livet. Gick hem och beställde en biljett till Småland. Till den där nyfunna vännen. Som jag delat tusentals ord med de senaste veckorna. Imorgon ses vi. Så himla knäppt och fint och pirrigt känns det. Lagade mat till familjen. Skrev mejl. Och foten börjar återhämta sig. Smärtstillandet börjar hjälpa. Tänker att det är viktigt att lyssna på kroppen. Inte springa ifrån den. Även fast det är lätt hänt. Känner mig rätt stolt över den där sjukilometersrundan i den stekande värmen på tisdagskvällen. Men också att det var ganska korkat. För att ha en överansträngd fot kan vara något av det mest smärtsamma jag varit med om någon gång. Nu ska jag sova. Med vetekudde om foten och pirr i magen.

Min nya bakgrundsbild. Som påminner om att låta livet hända. När som. Hur som. Släppa taget. Dansa livet. 

Tre minuter över sju.

Klockan är tre minuter över sju. Måndagsmorgon. Promenerar till bussen. Med manchesterbyxor på benen och glitter i håret. Solen värmer trots att frosten vitmålat världen.  Huvudet värker och kroppen är trött. Jag ler från hjärtat. Tänker på helgen. Helgen då bokskogen slog ut. På allt skratt. På alla nya saker jag gjort. På vänner. Hjärtat slår en kullerbytta. Allt känns skört. Varmt men ändå kallt på ytan. Snart är rapsen helt utslagen. Fälten är gula som solar. Allt är skakigt. Overkligt. Livet tar sig ständigt nya uttryck. Väcks till liv. Tänker på indiengrannens "ni är som två nyutslagna blommor" när vi gungade enda tills fötterna nådde himlen på lördagsmorgonen. Att så mycket är det nu. Nyutslaget. Nytt. Redo för liv. Jag tänker på alla ögonblick. Stunder. Som helgen innehållit. Njutning. Gapskratt. Lugn. Vildhet. Hur jag varit totalt närvarande hela tiden. Kännt varenda känsla. Upplevt varenda ord. Lagrat i kroppen. Allt. Som små bitar att plocka fram. Klockan är tre minuter över sju. Jag börjar springa. Snart går bussen till staden. Tredagars skolvecka. Ett prov. Två uppsatser. Kunskap in. Kunskap ut. Jag ler. Varenda cell är som blomknoppar som just slagit ut. Vill bara vara här. Och där. Hos någon. 

Precis vad jag orkar men också allt jag behöver.

Bäddar sängen för första gången på en vecka. Lägger jeansen och t-shirtarna i tvätten. Plockar fram strumpbyxor och klänning. Tvättar håret för första gången på en halv evighet. Äter ordentlig frukost och lovar mig själv att fortsätta så. Småpratar med tänkarmannen. Får plötsligt bråttom. Så som det brukas. Slänger ner några böcker i en väska. Borstar tänderna. Knyter de nyfyndade skorna och springer hela vägen till busshållplatsen. Hoppar på bussen. Alla bra platser långt fram är upptagna så jag tvingas sätta mig långt bak. Solen skiner över vidderna. Jag har vemod i bröstet. Och den lånade spellistan i lurarna. Låtar som jag nyss förälskat mig i. Låtar jag ännu inte hört. Snart slår de gula rapsfälten ut och bokskogen skimrar av knoppar som brister. Det är inte lång tid till långlediga helger och sommarlov. Det ligger ett nationellt prov, några uppsatser och en teaterföreställning fram i tiden. Ganska så överskådligt. Bestämmer mig att ta vara på den här tiden som jag så mycket gillar. I mellanlandet av semestrar och vardagar. Vara ute. Gå långa promenader. Andas stjärnklar himmel. Sitta på kyrkogården och filosofera. Skriva. Långa mejl. Den där teaterföreställningen. Poesi. Texter. Fokusera. Tänker kanske ta det där körkortet i början av sommarlovet. Så att jag slipper det sen. Så att jag kan vara fri resten utav sommaren. Fokus på att jobba. Tjäna pengar. För att kunna åka lite varstans. På festival till exempel. I norrlandsskogarna. Bussen passerar byarna. Skolungdomar kliver på. Pensionärer kliver på. Jag betraktar dem. Undrar vart de är påväg. Vad deras drömmar är. Allt är grönt. Sprängfullt av liv. Jag får lite klaustrofobi av tanken på skolan. Att bli instängd. När jag helst vill skriva bara. Tänker på mina klasskamrater. På hur bra de var precis före lovet. Tog hand om mig när jag var trött och ledsen och hade kaos inombords. Som kråkan som pickar flugor från hästryggen. Irriterande men hjälpande. Tänker att i skolan är det skola, utanför skolan är det annat. Fylls återigen av den vackra musiken. Av allt som blommar och knoppar. Tar ett djupt andetag och viskar tack. Till allt jag har just här och nu. 'Precis vad jag orkar men också allt jag behöver.' 

Hemma igen. Och om livet som återvänder.

Jo. Jag är ju hemma ifrån storstadens brus och det trånga studentrummet. Landade i skåneland igår eftermiddag. Traskade genom byn och vinkade på nästan alla jag mötte. Det kändes overkligt. Men också fint. Att jag liksom har en plats att kalla hemma där jag känner mig så djupt rotad. Där jag känner varenda kotte, bokstavligt och bildligt talat. Kramade om familjen. Alla var hemma igen. Allt kändes overkligt men också som om det där miljöombytet var bra. Jag fick perspektiv. Bröt mönster. Och kom hem lite klarsyntare. Lite mindre förvirrad. Lite mindre kraftlös. Och kände det som om att det var dags att börja på ny kula. På nytt. Jag sprang en runda. Åt med familjen. Fikade och pratade. Sedan skrev jag mejl. Till jättesent. Och började nästan gråta av vackerheten i att bli förstådd. Idag träffade jag min efterlängtade högstadievän. Vi gjorde picknick och gick ut på backarna och satte oss. Pratade framtid och baktid över en kopp te. Solen strålade som om vore det sommar. Jag lämnade av henne vid bussen och sprang en runda i dunket av musiken. Satt hela kvällen hos S och pratade om kärlek och relationer. Promenerade hem under stjärnklar himmel. Skrev mejl igen. Till klockan slog kvart i två. Och imorgon ska jag äta påskfrukost på bygdens gästgivaregård tillsammans med tänkarmannen och konstnärsgrannen. Jag kommer gäspa mycket. Men det gör liksom inget. För jag är alldeles upprymd. Och glad. Och känner att livet börjar komma tillbaka. Att den oändliga tonårsförvirringen slätas ut något. Att kraften och energin återvänder.  

När benen styr.

Benen. Huvudet. Kroppen. Tankarna. Känslorna. Varenda liten fingerspets. Längtar ut. Efter att röra på sig. Det går liksom inte att hålla emot då. Det brukar bli så. Att jag får fly ut på beordrande av kroppen. Så jag lyssnar. Går ut. Tar en väg. Tar nästa. Benen bara går och går. I hundranittio. Och det är de som styr inte jag. Efter en stund hamnar jag i en skog. Med frisk luft, som är enkel att andas. Med knoppar nära bristningsgränsen. Med vitsippor. Och fågelkvitter så frenetiskt att jag måste stänga av musiken. Går in där, bland de tusentals stigarna. Hittar en bänk. Och vet plötsligt att det är en bänk jag letat efter hela tiden. Sätter mig ner. Har tusen ord inom mig som vill komma ut. Som vill formuleras. Men allt som kommer ut är gråt. Kroppen börjar skaka. Tårarna rinner nerför kinden. Jag fortsätter gå för att inte få allt för många joggares blickar på mig. Undrar vad det egentligen är jag känner. Förvirring. Ensamhet. Inte ensam som i själv. Utan ensam inombords. Att jag är oförmögen att fylla mitt eget tomrum. Att inte veta vem man är. Att helt plötsligt vara en helt annan än den man trott sig vara. Att skrika av längtan. Knopparna som brister. De väcker jämt sorgen inom mig. Undran. Längtan. Ovisshet. Skogen gör något alldeles särskilt med mig. Väcker det som gömmer sig. Det som jag försöker tränga undan. Ilskan. Sorgen. Glädjen. Sanningen. Med andra ord. Och alla människor jag möter. Blir som historier inom mig. Plötsligt vill jag bara springa. Och göra situps. Precis som människorna i skogen. Få utlopp. Det brukade ju fungera förut. Att använda träningen som terapi. Så jag springer. Trots att jag inte alls är klädd för det. Jag springer tills astman gör sig påmind. Men det gör inget. Berör mig inte. Plötsligt vet jag att jag måste släppa taget. Alltså verkligen. På riktigt. Sluta hitta på orsaker till allt. Bara låta det vara som det är. Säga som det är. Låta världen veta. Jag bestämmer mig för att börja springa igen. Lyssna till de rytmiska stegen. Så fort jag kommer hem till löparskorna så börjar jag. Nu är det på riktigt. Jag känner redan pulsen höjas. Musiken och fåglarna som ackompanjerar. Jag går tillbaks till studentrummet. Betydligt bättre till mods. Kroppen lugn. Inte skrikande. Tacksam. Inte ångestgråtade. Nu ska jag sova. Och kan jag inte det så ska jag lyssna på syrrans andetag tills jag flyger iväg i tanken. Det är okej att inte veta jag är. Det reder ut sig såsmåningom. Klumpen i bröstet kommer förvandlas. Jag tror det. Verkligen. Jag tror att allt blir bra bara jag lyssnar till mig själv. Till kroppen. Till benen. För de vet alltför väl vad som är den rätta vägen. 

Som en ocean. Men nu ett skitstort hurrarop för påsklov.

De veckorna sedan det var sportlov. De typ sju-åtta veckorna. Halleda. Herregud. Som en ocean. Flirt. Fjärilar. Hålla andan. Våga ta steget och kanske falla. Möte. Trevande ord. Känslor som kanske inte räckte till eller om det var rädslan som ställde till det. Sömnlöshet. Av många olika anledningar.  Förlusten. Döden. Sorgen. Att krampaktigt hålla fast i det som ändå finns kvar. Sjukdom. Nära döden upplevelser. Nära, släktingar, andra som blivit svaga i kroppen. Att hålla sig i livet. Så smärtsamt medveten om dess förgänglighet. Skolan. Den ständigt fasta punkten. Hundramiljontals avgörande uppgifter. Läxor. Prov. Inlämningar. Som jag egentligen inte haft ork till. Men tillslut fått gjorda ändå. Jobbet. Som så smått börjat för säsongen. Att glömma allt annat. Kanske en önskan om något mer spännande. Men ändå en tacksamhet över rutiner. Att kunna. Att veta vilket steg jag ska ta näst. När resten av världen står i brand. Politiken. Ett torg. En manifestation. Ett tal. Prestationsångesten och berömmet. Och vännerna. De fantastiska. Jag blir liksom tårögd av att tänka på dem. På hur de omfamnar. Lyssnar. Pratar. Finns. Födelsedagskalas och kladdkaksfika för mi. Och mina känslosvall var tillåtna. Grillpartyt som slutade i skratt och tårar. Prat som aldrig vill ta slut. Nostalgisk träff med min bästa grundskolevän. Promenad. Gunga. Vegetarisk lunch. Alfapet. Kvällar. Med kvällsmat, godis och film. Med hon där som känns som en syster. Mötet på staden. I sorg. Men ändå så fint. Tefika. Prat. Kramar. Upptäckter. Kirskålslasangen, stjärnskådningen, chips, dans, övernattningen. Prat långt in på natten. Och hur jag sedan kände det som om jag jämt var i behov av henne, systerflickan. Fikan. Glassen. Med hon som pratar. Planer. Om att gilla kvinnor. Så himla välbehövligt. Hopp. Kraft. Styrka. Mamman och jag som fick en vecka för oss själva. Så som det brukade vara. Tystnad. Var och en på sitt håll. Ändå möte. I samförstånd. Alltså jag älskar henne tonvis. Och nu är jag påväg till Göteborg. Till syrran. Ska snarka henne i örat tills hon tycker att jag ska återvända till Skåne igen. För det är ju påsklov. Kanske världens mest underbara. Jag drar en lättnaden suck. Tycker att jag nog tog ett av de bästa besluten någonsin när jag bokade buss med fåtöljsäten som har rumpvärme och benstöd. Somnar nästan på fläcken. Matar mig själv med syntetiska jordgubbar och färgglada påskägg. För att hålla mig vaken. Titta lite på solen i horisonten. Reflektera. Satt uppe halva natten för att bli klar med en uppsats. Lämnade in imorse. Diskuterade miljö och politik med historialäraren. Redovisade muntligt på svenskan. Återigen berömmet. Tacksamheten som tillsammans med tröttheten lägger sig som ett moln omkring mig. Förvirringen som kanske förvandlas. Blir något jag kan se och ta på. Nu ska jag slumra bort till syster sols ljuva stämma. Och önska mig en fin helg. Med sömn. Solsken. Kramar. Möten. En ny bambutandborste. Många koppar kaffe på cafe. Kanske en tur till en ö. Gärna ett par nya skor. Ett par sådana fina hipsteriga. Texter. Skriva och läsa. Systermys. I mängder. Snart. Snart. Om några timmar. Möts vi. Systern och jag. Helgen och jag. 

Helgen. Som en skör tråd.

Tänkarmannen är bortrest så jag och mamma hängde som på den gamla tiden. Mest i tystnad, lugn och på varsett håll. Morfar åkte ambulans på fredagen. Han hade så ont i sitt hjärta. Så mycket handlade om det. Att gå som i ett töcken av tankar och handlingsplaner och försök att hålla kvar livet. Ingen orkade handla mat så vi tömde kyl, frys och skåp. Tog vad som fanns. Men ingen var speciellt hungrig. Somnade alldeles för sent och vaknade alldeles för tidigt. Försökte hitta på saker att göra för att slippa tänka. Storstädade huset. Jobbade i det gula huset över nio timmar på söndagen. Serverade frukost och städade rum. Glömde helt bort att äta och att ta rast. Försökte plugga. Satt timtals men kom ändå ingen vart. Det var som om något hela tiden kom i vägen. Övningskörde för första gången på mycket länge. Det gick bra, men jag hisnar lite när jag tänker på att börja köra på körskola. Det innebär fortfarande lite för mycket press. Vi promenerade. Mestadels i tystnad. Genom natten och genom ekoparken vid slottet. Och på söndagskvällen åkte vi till sjukhuset. Drack kaffe och pratade lugnande. Med den lilla sköra människan som är min morfar. Det gjorde ont i hjärtat när han tyckte sig höra mormors röst även fast hon var förkyld och stannat hemma. Och jag kände för att börja gråta när hans skrynkliga hand fattade min. Att se en man, som varit hård och stark, bara tyna bort och inte ens minnas vem som hälsade på honom dagen före. Men jag blir också stolt och beundrad över hans envishet som fått honom att överleva många år. Vi satt där i ett par timmar. Åkte sedan hem över vidderna. Till hunden som omfamnade oss, åt utan särskild aptit. Och så insåg jag att jag behövde skriva klart några uppgifter till skolan. Somnade sedan. Helt utmattad. Några timmar för sent. Och kände att hela helgen hängt som på en skör tråd mellan liv och död. 

det fina med kraftlöshet

Känner mig som ett bombnedslag. Trött. Kraftlös. Apatisk. Trögtänkt. Och för tillfället rörelsehindrad pga. träningsvärk. Tänker att det kan vara all press och stress. Eller också. Våren, knopparna som brister. Som rubbar och tar kraft. I vilket fall känns det på något vis skönt att inte ha ork till att jäkta så himla mycket. Istället vila lite mer. Ta en sak i taget. 

Jag har jämt längtat efter framtiden. Efter det som komma skall. Liksom nästan levt på drömmar och förhoppningar. Nu är jag helt oförmögen att göra något annat än att leva nu. Är så trött och orkeslös att det enda jag pallar är att tänka på nästa steg, nästa sekund. Och det som är nu.  Tycker att det känns fint. Ändå. Avslappnande. Och tänker att jag ska hålla fast vid det, även när energin återvänder.

Påminner mig själv. Jag är inte fel. Åtminstone inte så himla mycket.

Ibland tänker jag att jag skulle ha varit en så himla mycket bättre människa om jag gick på en linje där man bara grottade ner sig i hur samhället är uppbyggt. Hon säger att hon håller med. Min mentor. Att min ambitionsnivå är så väldigt mycket högre än vad som krävs för att klara sig här. Jag tänker på mina klasskamrater som generellt är skoltrötta på det där sättet att de inte pluggar. Jag tänker på hur de blommar upp på teaterlektionerna. Hur jag krymper då, försvinner i något slags vakuum av prestationsångest. Jag kan hålla med i hennes resonemang. Nicka instämmande. Bli lite förundrad över att jag nog skulle kunna säga, utan att överdriva, att meningen "du passar inte in bland dina klasskamrater, du verkar så mycket äldre" förekommit på i princip alla utvecklingssamtal jag haft genom mitt liv. 

Jag har jämt  suttit där leende. Tyckt att det är väl så det är. Jag är en felplacerad tant, i en unges kropp. Och att jag har valt fel programm. Visst. Men nu börjar jag tröttna på de där orden. Så är det inte alls. Jag har inte valt fel programm. Jag är på rätt plats i livet. Kanske utsätter jag mig själv för onödigt många steniga uppförsbackar. Kanske inte. Men jag växer, jag förändras, jag lär. Varenda dag är en utmaning. Och att leverera uppsats efter uppsats och begrava sig i skolböcker hade inte varit några problem för mig. Nu pallar jag inte. För att det sociala tar så mycket kraft. Jag hade kunnat få toppbetyg. Men det är värt att kanske bara vara medelmåttig. Eftersom jag vinner högsta pris i social träning. Eller nåt. Och jag gillar att vara tant. Visst. Men det är inte det som är problemet, det är att alla jämt gjort mig gammal. Sagt att jag är så duktig, så lång, så utvecklad, det har gjort mig missanpassad. För att jag haft en så hög ribba att nå upp till. Prestera. Och jag orkar inte längre. Faktiskt. Jag är arton. Det räcker. Jag har tonårssnurr i kroppen. Jag är lite halvt deprimerad och halvt korkad. Men så är livet. Det är okej som det är. 

Nästa gång vi har samtal tänker jag säga "nej jag valde inte fel programm, jag är inte bland fel människor. Jag valde den här platsen, i ett anfall av tonårsspontanitet, i en värld full av förväntningar. Och framförallt. Jag valde den här platsen för att jag ville stå face to face med mina problem. För att jag var trött på att blunda. För att jag ville lära mig av livet, av det som verkligen sker." 

Ibland får jag påminna mig själv om det där. Att jag bara är en människa. En simpel tonåring. Jag kan inte bära hela världen på mina axlar. Men jag kan bära en liten del. Den delen att jag är fri att bara göra sådant jag vill. Och att vart jag än i världen vänder, hur fel det än känns, så finns det en mening. Något man lär sig. Någonstans det leder. 

Förr eller senare exploderar jag.

Jag tänker att jag exploderar snart. Förr eller senare. Mitt liv exploderar. Hela det som är jag. För visst måste det väl finnas någon slags gräns för vad som kan rymmas inom en. Mitt huvud, min kropp, fyllda till bristningsgränsen av tankar och känslor. Jag vill gå ut i krig, föra en revolution emot allt det som finns instängt inom mig och mot allt det som finns utestängt i världen. 

Jag fick en lapp med färgen röd och skulle göra något slags konstnärligt arbete med rött i åtanke. När jag tänker på rött förs mina tankar till hjärtat. Till det pulserande, brinnande, centrat utav känslorna. Och det känns som om det finns så mycket instängt där, inom mig. Det känns som om det kommer explodera snart. Hjärtat. Tankarna. Känslorna. Sprida sig över världen. Lite så började det här projektet. 

Jag plockade fram ett stort papper och började skissa på en kvinna. En allvarsam en. Grundtanken var en hel massa saker, intryck som flyger in och att hjärtat sedan exploderar ut vad som ryms där inuti. Och så lät jag det ligga där på skrivbordet och hänga med till skolan en gång i veckan. Åka buss, ha lektion, ha rast och promenera genom staden. Sakta, sakta växte något fram. Med de material som fanns tillgängliga i stunden och med de tankar och känslor som flög genom mig just då. I stunden. 

Det blev ett kostverk, eller kanske mest en slags skapelse som fick följa med genom livet i några månader. Som blev en skildring av mitt liv. För även om det kanske inte var tanken från början så inser jag nu, att den där kvinnan på bilden, det är jag. Att en färg, ett papper, några tidningar, några pennor och ett känslosvall till människa färgar av sig och beblandar sig och kan bli något. Det känns fint. Och det var välgörande. Som om jag fick explodera lite. 

Ord som finns kvar.

Men jag har ju något kvar. En diktbok av en av hennes favoriter, Eva ström som aldrig hann bli tillbakalämnad. Nu håller jag mig krampaktigt i de slitna raderna. Läser och tröstas. Minns hur hon gav mig den här dikten och hur den liksom för evigt etsade sig fast inom mig.

Dit skulle jag,

och jag tog mig dit,

detta lovade man mig,

mörker och kristall,

detta hörde jag, 

ljudet av en rinnande bäck.

detta visste jag,

ingen återvändo.

Bergtagen, bergtagen lever jag mitt fattiga liv,

Med iskallt vatten rinnande över mina fötter,

med klippor, mörker och sten kring mitt huvud,

och en röst som talar, talar och tystnar

som inte lockar mig längre men tystnar, tystnar och talar,

och växer in i mig,

och närmar sig mig,

som stalaktiterna närmar sig mig,

droppe för droppe.

Bergtagen hör jag sagorna gå utanför stenen,

det handlar om förryckta, det förnäma, det förtvivlade

om någonting som tog sig av daga, mjukt som ett kärr,

som gled ner i en sumpäng och löste upp sig som dimma,

men också detta: ett fossil ville hon bli, ett tecken,

som ett dött djur ville hon bo i stenen,

och vittna om trolldomen i alla tider. 

Orden som kanske inte finns. Om sorgen över någon som inte längre finns här.

Det finns människor som gör något alldeles särskilt med en. Som berör en enda in i själen. 

Som den där lilla, lilla tanten. Som promenerade på skolgården. I grå kappa, tovigt, långt, grått hår och ett rökmoln omkring sig. Länge trodde jag att hon rotade i soptunnorna efter pantburkar eller något liknande. Men så förstod jag att hon hörde till skolan. Var en del av det gymnasiet jag går på. När jag mådde som dåligast av att gå i skolan. När jag som allra mest ville fly iväg, till ett annat liv, utanför de trånga skolväggarna, så blev jag skickad till henne. Lena Malmberg. Jag fick möjlighet att gå på hennes lektioner. I litteratur. Jag var där alldeles frivilligt. Hade tre timmars håla och gick upp skittidigt om fredagarna, bara för att gå på hennes lektioner. Det var ingenting jag egentligen behövde. Men det var något som byggde mig. Som fick mig att stå ut. Hålla fast. Stanna. Och tillslut vinna kampen mot instängdheten. En hel hösttermin. Sedan bröt hon axeln, eller om det var benet, jag vet inte riktigt. Och blev sjukskriven. Det finns ingen som Lena. Ingen som kan hålla en lektion som henne. Jag tappade kraften att gå på de där lektionerna, och den där filosofin som hon skulle varit lärare i, den kommer aldrig att vara det Lena skulle ha gjort den till. Hon kom aldrig tillbaka. Även fast jag varje måndagsmorgon hoppades, längtade efter hennes gråa svall och fågeltunna lemmar. Men hon kom inte tillbaka. Hon kommer inte tillbaka. Idag dog mina förhoppningar. Idag dog en del av mig själv. Hon dog. I lördags. Och kommer aldrig mer tillbaka. Hon bar orden inom sig. Hon var orden och världen. Och ändå har jag inga ord. Det går inte. Vi hade en liten hösttermin ihop, men jag kommer för alltid bära henne inom mig. Minnet. Om kvinnan med styrkan, kärleken och visheten. Hon som såg sina elever. Och gav dem ord som var allt annat än tomma. Hon lämnade ingen oberörd. 

Idag är flaggan på halv stång. Jag vandrar i ett tungt moln. Sitter av någon halvtimme hit och någon halvtimme dit i ett minnesrum. Tittar på bilden av henne. Läser orden som är skrivna om henne. Lyssnar på tårarna som fälls för henne. Kramar om en lärare som snyftar. Vänder mig till orden. Poesin, låttexterna, och de ord som eventuellt formas av min penna. Tänker att sorg är fint. En stund. När man knyts samman i minnet av någon. Sedan. Senare. En annan gång. Ska jag gå vidare. Vända mig mot ljuset. Och låta det hon gav mig, den styrkan och den kraften, leva vidare. 

Vad jag gjort. Och för den som vill läsa det där talet.

...här är vad som bland annat uppehållit mig den senaste veckan, som fått mig att ligga på golvet och skrika ångestfyllt, krampaktigt kasta böcker omkring mig och slå på mig själv inombords...så jävla jobbigt innan jag äntligen blev klar och nöjd...men sedan vart det fredag och jag åkte till Tomelilla, drack te och åt smörgåsar tillsammans med partivänner...klockan började närma sig fem...vi gick ut på torget, pimpade med pins och stålsatta mot regnet...och det blev en fantastisk manifestation mot rasism och diskriminering...och det var som om luften gick ur mig när jag klev av den där scenen och lämnade ifrån mig mikrofonen, fick rosor och blev omfamnad av vänner, som om jag äntligen kunde återgå till mitt vanliga liv igen...

Hej alla Tomelillabor! Hej alla Svenskar! Hej alla ni, vad ni nu än har för etnisk bakgrund!

Jag har funderat mycket på hur jag skulle definiera mig själv. På vilken plats i universum som skulle vara där jag tillhör. För vad betyder det egentligen att vara en Tomelillabo? Eller Svensk, europé eller invånare på denna jord? Jag kommer på en hel massa saker som skulle få mig att låta fördomsfull.

Men så inser jag att vi alla är olika, består av olika gener, olika tankar, olika livsöden och vandrar olika vägar genom livet. Och det gör det svårt att definiera den typiske Tomelillabon eller svensken, eller vad det nu kan vara. Det enda som binder oss samman, som gör oss lika, är att vi bor på samma plats eller område här i världen. Och det är tillsammans, var och en av alla oss olika, som vi skapar ett samhälle, en plats på jorden. Och när vi möts där på vägen så knyts vi samman, eftersom vi i grund och botten är i behov av en och samma sak. Kärlek och medmänsklighet.

Därför står jag här idag. För att vi behöver påminna varandra om att vi alla har lika rätt till denna jord och att vi genom att släppa in andra i vår värld, berikar oss själva. För vad som gör Sverige till Sverige är alla vi som bor här. Inte bara Svenssonfamiljen som har villa, Volvo och vovve. Inte bara förortsungarna eller de cyklande studenterna. Inte enbart parkbänksalkisarna, problembarnen, eller mattesnillena. Inte bara vita, rika män som sitter på höga hästar. Inte bara den ensamstående trebarnsmamman, den muslimska kvinnan på Rosengård eller tonåringen som just kommit ut som homosexuell. Sverige är inte bara pensionärer, småbarn och människor i medelålderskris. Sverige är allt det där, och lite till. Sverige är landet som i världen är känt för känslan av trygghet och medmänsklighet, och så önskar jag att det alltid kommer att förbli.

Jag orkar inte bry mig. Var min spontana tanke när jag började tänka på den allt mer utbredda rasistiska diskrimineringen i världen och i min omgivning. Jag tänkte att det borde vara nog nu, att människor stått på torg och önskat sig rättigheter i tillräckligt många år. Att jag bara är en i mängden, att vi borde ha kommit längre och att det jag säger inte gör någon skillnad. Men tänk om det gör skillnad? Tänk om mina ord, här ikväll väcker en tanke inom dig, som får dig att möta någon med ett leende, eller sträcka fram en hand till främlingen som behöver din hjälp. I så fall är det värt vartenda ord.

Därför står jag här idag. För att vidta den där kampen som alltid pågått, den där kampen om en värld i öppenhet som människor tillochmed dött för. Jag står här för att jag önskar att ingen ska behöva stå här nästa år. Och för att visa att det vi gör, gör skillnad. Att det alltid lönar sig att göra sin röst hörd. Oavsett om det innebär att ställa sig på ett torg och manifestera sina rättigheter, att hjälpa en främling eller bara le mot någon på andra sidan gatan. Det gör skillnad. Och om inte du, eller jag gör det, vem ska då göra det?

Låt oss tillsammans väcka vinden av förändring!

Där stod jag. Genomblöt och genomdarrig. På de gröna lastpallarna. Och pappret med talet på blev bara trasigare och trasigare. Men det var en sådan underbar känsla. Att sluta samman mot rasism och diskriminering. 

(Tack Sara för bilderna. Så himla gulligt!) 

Att manifestera mot rasism tillsammans med rasister

Jo. Det är vad jag ska göra. Imorgon. Stå på ett torg och hylla kampen för en mer öppen värld, en värld som vi ALLA skapar tillsammans. Och alla partier i kommunen är inbjudna  för att tala. Så även Sverigedemokraterna. Alla partier har också tackat ja. Men det faktum att SD ska vara med är det många som blir illamående av. De tycker att det känns motsägelsefullt, att vi i MP genom att tillåta SD tala normaliserar deras politik och om de ska stå på samma torg som rasister så är det som motdemonstranter. 

Det är med skakig hand jag skriver det här. För debatten på det där facebookeventet har verkligen spårat. Somliga hotar tillochmed med situationer som Kärrtorp-demon och knivhuggningarna i Malmö. Ja, jag blir lite rädd, men egentligen mest upprörd och arg. För jag tycker verkligen inte att man vinner något på att utestänga SD. Missförstå mig inte. Jag är antirasist ut i fingertopparna och tycker att SD har en förfärlig politik. Men. Om något ska hända, om vi vill motverka den alltmer utbredda rasismen så måste vi öppna för debatt och våga möta problemet, hur ska vi kunna göra det om vi inte samtidigt ger SD en chans att säga vad de tycker?

Och jag hade inte velat stå på ett torg och tala på FN-DAGEN MOT RASISM OCH DISKRIMINERING och samtidigt själv vara den som utesluter. För mig känns det väldigt motsägelsefullt. 

(Vill du vara med på manifestationen? Isåfall syns vi på torget i Tomelilla kl. 17.00 imorgon, fredag!) 

Kärligheten. Ack den där kärligheten.

I hela kroppen dansar små, spröda känslor. Bitterljuva. Bittervackra. Tänker. Drömmer. Om att gå hand i hand. Om att bosätta sig där, i fnitterleendena. Jag önskar att jag bara vågade låta fjärilarna flyga som de ville, men jag är så rädd, så jävla idiotiskt rädd. Och oviss. Ovetande. Och jag hatar mig själv för det. 

Och Emil Jensen. Denna fina, vackra man. Jag börjar tappa räkningen på hur många gånger hans musik räddat mig. 

vårig ogrässoppa

...och hon vandrade längs med ån med vindpinade kinder och solglittrigt hår...och där hade det första gröna stuckit upp ur jorden...hon plockade fickorna fulla och traskade hemåt...tänkte sig laga en soppa, men alla sopprecept hade gått ur tiden...så hon ställde sig vid spisen och improviserade...någon sa att det blev väldans gott och hon tänkte att sådant här vill hon minsann alltid leva på...

Till ca. 3 personer

1 gul lök

Smör till stekning

1 liter vatten

1 1/2 l kirskål

Knappt 5 dl ramslök

5 potatisar

3-4 morötter

Örtsalt

2 grönsaksbuljongtärningar

2 vitlöksklyftor

2 dl grädde

1 dl créme fraiche

Hacka lök, och skär rotfrukter i bitar. Grovhacka ogräset. Stek löken i smör, i en gryta i ett par minuter, tillsätt kirskål och ramslök och rör runt tills det hettats upp. Häll nu i vatten, buljong och rotfrukter, lite i taget. Puttra tills potatis och morötter blivit mjuka, plocka då fram stavmixern och mosa soppan. Sila eventuellt bort några deciliter vatten och tillsätt grädde och créme fraiche. Pressa ner vitlök och salta efter behag. Låt puttra några minuter. Avnjuts bäst som den är, kanske med en klick créme fraich och en smörgås till.  

Bildsurfar diverse känslor likt en galning.

Försöker skriva ett tal. Försöker plugga. Försöker förstå mig på vad som händer inom mig. Men det är som om orden bara stockar sig, som om de försvinner när jag som allra mest behöver dem. Blir till ett svart, oförståeligt moln. 

Drömmer om blommiga sommarängar. Gula klänningar. Brunbrända ben. Fräkniga armar. Fågelkvitter. Och sommarkvällar som aldrig vill ta slut. 

Är förvirrad. Omtumlad. Och allt sådant där. Vet inte riktigt vad jag tänker, tycker och vill. 

Och flyger iväg med vinden. I tanken. 

Om att förändra tankar. Och om att laga mat.

Någonstans, någongång, när jag hade en av mina jobbigaste kroppskomplexperioder så bestämde jag mig för att mat och träning aldrig får förekomma med tvång och press i mitt liv. Och det är kanske ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. Jag äter vad jag är sugen på, när jag vill och är hungrig. Jag tränar, rör på mig, när jag har lust för det. Det blir så mycket roligare då. Och jag upplever att jag tycker så mycket bättre om min kropp och är mer villig att ta hand om den. 

Men. Så var det ju det där med att laga mat, det gör jag alldeles för sällan, kanske just därför. Förut var det ett av mina största fritidsintressen men det har liksom halkat åt sidan, glömts bort och det är ju himla synd tycker jag. Så för att bli mer motiverad har jag sagt till min familj att jag ska laga middag en gång i veckan. Något nytt och framför allt något vegetariskt varje gång. Och jag älskar det, det ger mig verkligen massor utav inspiration. Så jag tänkte att jag ju kunde blogga lite om det också. Lägga upp något recept, prata om vegetarianismen och sprida tankar om mat och om att må bra på alla plan. 

Så vi ses alltså. Snart igen. Därute i cybervärlden. 

Den smärtsamma förvirringen.

Promenerar med hon där vännen över backarna, hon som är som en syster. Håller handen, pratar, är tysta, dinglar med fötterna på en ranglig bro, plockar ogräs. Dricker te, hon stannar kvar, håller mig sällskap i min smärta. Läser en bok medan jag målar med ord. Vi lyssnar på emil jensen. Han som alltid skapar stigar i tankarna. Som jag jämt finner där mitt i förvirringen. Bland kroppskomplex, förtvivlad längtan, ovisshet, smärtan inombords och den där oändliga förvirringen. Hon stannar och lagar ogrässoppa, äter, pratar, håller sällskap, även fast jag kanske är den mest tråkiga vännen man kan ha. Just idag åtminstone. Hon finns där ändå. Bara finns. Och är. Mitt i den där smärtsamma förvirringen. Vem är jag. Vem är du. Vem är vi. Vem är hon. Vem är han, hen, det. Vem är ni. Vem är de. Vem är världen. 

Jag blir maktlös. Oförmögen att styra över min egen kropp och mina egna känslor. Det är som om det inte är jag som är i mig själv. Det är läskigt, för jag vill inte kastas tillbaka till det där stadiet när jag måste skrika efter hjälp igen. Jag vill vara sådär stark som jag ju blivit. Stå på mina egna fötter och ta ansvar för mig själv, för mitt mående. Jag orkar inte igen. Får väl börja med det allra simplaste jag lärt mig, att ta en dag i taget. Så jag går till det där jobbet, ler mot gästerna, serverar de underbar frukost, städar lite, går hem, går och lägger mig, sover ett par timmar, försöker summera en del ord till talet, åker kanske, om jag orkar, på partimöte, annars bara -en film, kyrkogårdshäng, sömn. Och påminna mig själv om att andas, om att det är okej, allt som än är, och så att lyssna på hjärtat, som alltid leder mig på de rätta vägarna. 

fett djup torsdag

tänk om jag ångrar mig

och sedan ångrar mig igen

tänk om jag faller

och sedan klättrar upp igen

som en vilseledande cermoni

för de som tror på en slags gud

saker förändras

det tror man inte

sengångare blir gengångare

mörkret faller över ljusdal

inget blir sig mera likt

tänk om jag drömmer

och sedan inte hittar hem igen

Lyssnar på musik med snygga skivomslag. Målar. Skriver poesi. Försöker förneka solen utanför fönstret. Lovar att kanske promenera. Lovar att kanske äta. Lovar att kanske kunna somna. Men mest, viskar till fjärilarna som flaxar, rädslorna som bultar, i kroppen min, att de ska vara lite snälla.

Det är dags att släppa taget.

Försökte tämja fjärilarna som gör mig vild. Var arg, ledsen, taskig mot mig själv. Så jävla rädd för att släppa taget, låta saker ske av sig själva. Som ett brev på posten kommer den. Smärtan. Vestibuliten. Som jag ju håller på att bli fri ifrån. Varje gång blir jag lika förvånad. För det är så himla tydligt att det är som en tillsägelse, kroppen, jaget står inte ut längre. Med att bli intryckt i ett hörn, förbisett och nedklankat. Det får vara nog nu. Jag blir arg och kanske mest egentligen ledsen för att det gör så djävulskt ont, för att jag inte fungerar normalt och för att det väcker en massa undantryckta känslor. Men jag blir också glad och tacksam, för att jag förstår sambanden, för att jag får rätt vård och för att min kropp visar när jag behandlar den orättvist. För att jag har möjlighet att reparera. 

Någon sa idag. "Jag ska vara jag ett helt liv. Så det är bäst jag vänjer mig". Jag tänker mycket på det. Och på att det är dags att släppa taget. 

Firar internationella kvinnodagen som människa.

Idag är det internationella kvinnodagen. Och jag älskar det, på ett sätt. Ordet låter så pampigt, stolt och vackert. Och jag tror att jag hade tyckt om att gå och ställa mig på ett torg en sådan här dag och skrika ut mina rättigheter. Som människa. Och just det, där i ligger problemet. Jag vill inte skrika ut mina rättigheter som kvinna, jag vill vara människa och det vill jag vara 365 dagar om året. 

Den här dagen har funnits i ungefär hundra år och var till en början en kamp för kvinnors rösträtt. Idag är det en helgdag i många länder runt om i världen och i Kina får kvinnorna en ledig eftermiddag. 

Men i Sverige då? Jag minns att mamma sa, att kvinnor borde få betald ledighet på sin dag. Jag tänker att på ett sätt, ja! Men på ett annat, nej! Ge oss lön på lika villkor året om istället och låt oss vara människor, allihop tillsammans, jämt! 

Och det är en dag som hamnat i skymundan, med diffust innehåll. Den finns en gång om året, sedan glöms den liksom av och det kan jag tycka är förargligt. 

Jag tänker börja den här kvinnodagen med att yoga och öva på att vara stolt över min kropp. Sedan ska jag skriva på ett tal, som jag ska hålla på ett torg om någon vecka, för världen och kamplusten. Och så ska jag äta semlor och basta och bada i havet med underbara vänner. Som människa, hela dagen. 

Om att trilla ner mot bottnen.

Och så faller jag ner i det bäcksvarta djupet. Svartare än något annat djup jag besökt. Ett djup jag inte vet hur man hanterar. Som inte går att bota med att förändra tankebanorna eller med att göra måbrasaker. Vi har haft filosofi. Sätter oss i skolans cafeteria i väntan på hela lunchgänget. Hennes kompis kommer och frågar henne "har du frågat?" Och mitt hjärta flippar ur, fullständigt. "Nej", svarar hon och så vänder blicken mot mig "det är så, att vi har en teori om att du är kär, med tanke på dina kärleksdikter på instagram och så". Och jag, röd som en tomat. "Eh, jo". Och alla vänder sina blickar mot mig och jag tänker att herregud det här får de bara inte fråga och är inte det jättetydligt. "Vem är det?" frågar ALLA. "Ja, eh, hm" från min mun kommer bara ett sammelsurium av konstiga stavelser. "Är det någon vi känner?" Jag bara "kanske" men jag kan ju inte säga det, det går ju inte, hon sitter ju där framför mig i blommig tröja och skitsnygg och söt och fin. "Du måste inte säga" överslätar hon snabbt.

Nej. Okej. Men de kommande timmarna är en mardröm. Jag blir stum och konstig. Sluter mig. Skyller på att deras tv-series snack är sjukt uttråkande för någon som är helt utesluten ur den där världen. Men egentligen är det inte sant. Jag brukar älska att sitta där och lyssna på dem och inte förstå ett skit men fnittra åt dem. Idag. Inte riktigt så. 

Hon sitter där i andra änden av samtalet. Till en början fullt med i tv-seriesnacket. Sedan nedsjunken i andra tankar. Stirrandes ner i tallriken. Jag petar i maten. Utsvulten, men allt blir bara gröt i munnen. Vi lämnar matsalen och ska åt varsitt håll, de olika gängen. Och då kramas vi åtminstone och hon stannar där med sin hand i min, som det brukas. Tittar på mig med fnitter i blicken. Men jag kan inte besvara blickarna. Alldeles krossad inombords. Och förvirrad. Tröttheten överrumplar mig. Tårarna tränger i ögonvrån. Allt jag vill är att fly hem, landa i famnen på min familj, storgråta och aldrigaldrig visa mig igen.

Antingen. Hon är inte det minsta intresserad av mig. Vår vänskapsrelation har bara blivit väldans intim och fnittrig. Kanske inget konstigt. 

Men. Alla blickar jag får från hennes klasskamrater. Alla blickar, komigen kommentarer de ger henne när hon pratar med mig. Hennes nervöshet och rodnande kinder när hon frågade mig. Helgens eviga instagramfnitterkommentarer. Måndagens pinsamma tystnad, inte alls som vanligt, hon också. Allt. Men kanske inbillar jag mig bara.

Alltså. Jag är så jävla dålig på sådant här. Och överanalyserar alldeles för mycket. Snälla någon, kan jag inte få ha dig sittande på min axel, viskandes, förståendes, hur världen fungerar. 

Måndag. Bortflugen.

Måndagen som alltid kommer. Fortare än anat. Efter en helg i en helt annan värld. Borta. Magknip, sömnsvårigheter, sväljamatsvårigheter. Koncentrationssvårigheter och tankesvårigheter. Helt i kärleksvärlden. Förälskad. Spretiga ord och flirtiga kommentarer på ett socialt nätverk. Kommer till skolan, med ett flygande hjärta, mamma fick i mig några smulor gröt till frukost och jag har ben som spaghettie. Tar mig till filosofilektionen. Lyssnar uppmärksamt på tanten som ifrågasätter verkligheten. Läser om urtida filosofer och livsåskådningsfrågor. Men allt går bara rakt igenom. Det fastnar inte. Det är svårt att få ord på ifrågasättandet. När läraren frågar varför svarar jag "därför, en hel massa orsaker". Men egentligen är det mest den att hon sitter där på stolen bredvid. I rödrandig kjol och välsminkat ansikte. Lika borta i en annan värld hon. Vi kan knappt prata, eller ens möta varandras blick, det känns så jävla konstigt. Lektionen avrundas. Vi ska åt samma håll. Går tysta bredvid varann. Pinsam tystnad. Allt jag vill är att hålla om henne, för evigt. Så möter vi resten av gänget, hennes vänner. Tystnaden bryts. Vi vågar kramas åtminstone. Nämner något om den där tekoppsfikan som hela helgens konversation handlat om. Hon säger något, som definitivt bevisar att hon inte är motvillig, vi fnittrar och ler och jag inser att det här nog är ganska självklart. Vi kramas igen. Fnittrar och ler. Vinkar adjö. Jag möter min klass, får bekräftat om att få göra den där roliga teaterscenen med den där braiga klasskamraten, möts av fina kommentarer, såklart förstår de. Pratar engelska i en hel timme med blondinen. Bra så. Lyckas peta i mig ett helt äpple. Somnar nästan i soffan. Men nej förresten, det är svårt det, att förneka fjärilsflocken. Tänker att idag ska jag jobba på att finna mod att fråga om dag. Ja det är vad jag önskar mig. Kraft och mod att bjuda henne på promenad över backarna och en tefika.

Promenerade genom natten. Hela helgen. Försökte bota åkomman i min kropp. Ganska så himla förgäves. 

6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är...

...det här är en del i onekligens blogglista om feminism, du hittar länk till hennes blogg där till höger, häng på du också vetja...

Att jag kan tycka att det är jobbigt att behöva kalla mig feminist för att folk ska veta att jag brinner för allas lika rätt. Skulle jag inte kalla mig feminist skulle människor som är feminister se ner på mig och kallar jag mig feminist ser människor som inte är feminister ner på mig. Jag önskar att jag inte behövde vara feminist. Såklart. 

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är...

...det är är del nummer fem i Onekligens blogglista om feminism, häng på du också vetja, länk finnes till höger i profilen...

Åh. Så svårt. För egentligen så stöter jag sällan på motargument, det är som om man är lite rädd för att argumentera emot mig. Däremot kan folk bli förvånade "va!? är du feminist?", då blir jag förvånad tillbaka och undrar varför de inte är feminister. Jag tror att de flesta förvånade kommentarerna är fördomar, från dem som egentligen inte riktigt vet vad feminism är för något. 

4. Det här tänkte jag om feminism innan jag insåg att jag nog själv var endel av den..

...det här är del fyra av tio i onekligens blogglista om feminism, häng på vetja! Länk till henne finns till höger i profilen...

Ingenting faktiskt. Eller jo kanske hade jag sett någon kvinna med orakade armhålor som stod på barrikaderna och skrek på tv någon gång. Och sedan tänkt att alla kvinnor jag mötte med orakade armhålor var sådana där feminister. Men egentligen visste jag nog inte riktigt vad det innebar förrän jag blev det och när jag visste så insåg jag på en gång att mina egna tankar om hur det borde vara stämde in under kategorin feminism. 

Att komma ut ur den där himla garderoben.

Jag avskyr att bli instängd i ett hörn. Att bli klassificerad, indelad, grupperad. Tycker att världen är en, så också alla vi. Har svårt att förstå det där med att välja sida, parti. Det är väl som det är, det finns inget att göra åt det. Och jag vet heller inte vad normal är för något. Vad som då inte är normalt. Tycker att det är konstigt att man måste komma ut ur garderoben ifall man inte är som alla andra. 

Igår berättade jag för min familj att jag är kär i en tjej. Det var läskigt, för jag har förnekat det för mig själv så länge. Somliga skulle kanske kalla det för att komma ut ur garderoben, och de frågar mig nu, hur det känns, att vara flata, att vara bisexuell eller lesbisk eller whatever. Jag kontrar med "hur känns det att vara heterosexuell?" för för mig känns det inte mycket konstigare än så. Och jag har varit kär i pojkar också. Men jag vill inte kalla mig för något alls. Jag blir kär i människan och inte könet. Jag är människa, inget annat, vägrar gruppera mig. Antar att jag bäst skulle platsa i någon slags queer-kvot, men säg mig, varför har vi människor ett behov av att dela in oss? 

Annars var familjens kommentarer fina. De sa att kärleken är stor, vidunderlig och vacker, hur den än är. Att de var glada för min skull och heller inte särskilt förvånade. Ikväll hade vi mormor och morfar på middag. Och jag var så vansinnigt fnittrigt i hela kroppen min att jag knappt kunde äta eller få ur mig vettiga ord. Då bara ler de mot mig, mamman och mannen. Och säger att jag får akta mig för Putin. Kanske det kanske. Men jag tycker snarare att Putin borde akta sig för mig. 

Fjärilsflocken. Och gränsen, vart går den?

Kramarna, fnittret, hållahanden, allt det som omringar vårt umgänge. Det är liksom så himla nära men ändå så långt ifrån. För nästa steg hade kunnat vara avgörande, men också förgörande. Det är inte som sist, då jag inget hade att förlora. Nu har jag en hel vänskap att förlora, ett helt umgänge, mer än en människa. Och det känns jobbigt. Tror kanske på orden som han sa, låt det ta sin tid, låt det som ska växa fram. Men hur står man ut? För den där fjärilsflocken som bosatt sig i min kropp den verkar vara rätt så himla otämjbar.

Köra eller inte köra. Uppföljning.

Det blir en ny dag. Jag fick åtminstone några timmars sömn. Och har många varma vänner runt omkring mig. Som smsar. Som finns där. Som försöker peppa mig med det där körkortet. Beklagar mig för han. Han pratar och pratar, om att förändra sin inställning, om att det inte är så svårt. Och så pratar han om Österlen, min hemvist, dit han brukar åka. Jag tinar, blir lite lättare inombords. Tänker att det kanske är lika bra det här, att ta körkort nu på en gång. En lucka uppstår, jag får tid att gå till körskolan och prata. Receptionisten är upptagen så jag får prata med körläraren. Berättar helt ärligt som det är, hur pressad jag känner mig av det här. Hon säger allt det där som jag själv tänkt och kännt. När jag frågar om kostnaderna, hur det funkar så säger hon att jag kan komma tillbaks när jag vill, om flera år om så skulle vara och återuppta körningen. Jag drar en lättnadens suck. Vill krama om kvinnan framför mig. Det var alltså så enkelt.

Och redan några timmar senare känns det som om jag kanske kan tänka mig att ta körkort nu, och till och med tycka att det är roligt. Så, alltså, att släppa pressen är ett vinnande koncept.

Villrådighet om övningskörning.

Står mellan två beslut. Körkort nu eller körkort sen, någon annan gång. Och det där enkla lilla beslutet gör mig just nu alldeles fördärvad inombords. Ångest, tårar och huvudvärk.

För såhär. Om jag tar körkort nu så har jag det och behöver inte tänka på det sen. Jag får fler jobbmöjligheter, lättare att bosätta mig på landet och lite vartjagvill. Och nu bor jag hemma, har inga andra ekonomiska utsvävningar och människor som stöttar och kan övningsköra med mig. Dessutom har jag redan köpt ett startpaket (och vet inte om jag kan få tillbaks pengar för det). 

Och det andra är. Jag har ingen motivation till att ta körkort. Om jag bosätter mig på landet kan jag cykla (för det har mina benmuskler redan bevisat att de kan, minst sagt), och morfar bodde faktiskt en dryg mil från närmsta civilisation utan körkort tills han var femtio, mormor i hela sitt liv. Så nog kan jag. Jag vill helst inte jobba inom hemtjänst eller som postgumma. Och frågan är, jag känner mig så otroligt pressad av det där förbannade körkortet och det känns som att med den inställningen kan jag ta hur många lektioner som helst utan framgång. En annan gång, när jag fattat att jag längtar efter frihet på vägarna så kanske den där kunskapen lättare sätter sig på min hjärna. 

Åh. Alltså. Jag vet verkligen inte. Men tror att jag ska äta lite godis, vänta ut mensen (som säkerligen orsakar en del villrådighet), prata med körskolan (för de är verkligen skittrevliga), och sova. Låta allting landa. Andas. Sluta pressa mig själv. Så ordnar det sig. Det gör det jämt. 

Danssöndag. "Även en tusenmilafärd börjar med ett steg."

Sista dagen på lovet. Sista vilan. Sista kraftkällan. Jag klädde mig i vårblommig klänning, kramade om henne, flickanfrånovan, for till storstaden och dansade i tre timmar. Så himla vackert. 

Jord. Jag känner jorden under mina fötter. Hur den långsamt fylls på i hela kroppen min, hur stabiliteten ökar. Hur den blandas med fjärilarna som spritter långt därinne. Vårsolen leker i mitt hår. Inom mig ser jag en väg. En vacker sådan. Den har uppförs- och nerförsbackar. Sidostigar och steniga hålor. Det är min väg och jag ska vandra den med kärlighet i min blick. Dansen, de rytmiska stegen, ilskan som kommer från något stängt rum inombords, de lätta stegen, skratten, leendena, kontakten. Hud mot hud. Hand mot hand. Allt är som en dröm. Tre timmar som stannar där i känslornas sal, som väcker elden inom dem som var där.

Och så åkte vi hemåt igen. Betraktade med lycka i hjärtat alla små vårtecken. Snödroppar och fräknar. Vintergäck och sprittande kärlek. Allt nytt. Allt liv. Allt som komma skall. Vi pratade framtid. Om vad vi vill göra längs den där vägen. I det där livet. Om hur ens intentioner kan rymmas i samhällsinstutioner. 

Så är jag hemma. Hemma som är så himla viktigt i mitt liv just nu. Duschar. Känner hur kroppen är trött och len av svett, tårar och leenden. Äter varm soppa. Pratar politik. Lyssnar på musik. Finner inspiration, skapar, formar. Kryper snart ner i soffan, äter choklad, tittar på film och andas. Imorgon börjar skolan igen. På morgonen har vi återsamlingsmöte med drömklubben och kramkalasklubben. Hon där Kramfnitterhipsterflickan och jag. Med ler jag i sömnen i natt. 

3. Jag började kalla mig feminist när jag var..

...det här är en del av onekligens blogglista om feminism, häng på du också vetja. Hennes blogg hittar du till höger i profilen...

Jag var nog femton. Kanske sexton. Gick i nionde klass. Vi hade samhällskunskap. Gled mer och mer in på feministiska frågor. Jag blev bara mer och mer intresserad. Läste statistik, diskuterade och började inse att något i vårt samhälle inte står rätt till. Jag ringde upp Gudrun Schyman, bjöd in henne att prata jämställdhet med klassen jag gick i. Lånade en hel massa feministböcker på biblioteket. Satt uppflugen på en bänk med utsikt över de österlenska vidderna, läste de där böckerna och inom mig kokade det. Började umgås med poesivännen. Vi pratade om de där frågorna, de berörde oss båda. Och sakta vaknade feministen inom mig. När jag började gymnasiet ett halvår senare var det en självklarhet för mig att kalla mig feminist, som en del av mig.

Sista kvällen i storstan. Jag älskar mitt liv.

Sista kvällen i Göteborg. Vi äter tacos, dricker skumt hippiete och tittar på the perks of beeing a wallflower. Jag gråter en skvätt för att jag är så glad att vara jag. I natt sov jag tolv timmar. Vaknade emellanåt med kramper i magen. De har återkommit efter varje måltid med lökinnehåll det senaste dygnet. Konstaterar att min kropp säger nej till lök från och med nu. Och att jag är tacksam för tillsägningen. Jag låg i sängen halva dagen. Åt youghurt. Läste Karin Boye. Lyssnade på kärleksmusik. Sedan gick vi ut på staden. Jag åt vegoburgare. Syrran gick på föreläsning. Jag mötte upp nästa skåning på stationen. Vi drack latte och pratade och drog till beyond retro för en sista gång. Och där provade vi kläder ihop med några andra tjejer. Butiksbiträdena sprang rundor och hämtade skärp och koftor och gav peppande kommentarer. Och jag tänkte att nu räcker det med second hand för mig, men folk bara tvingade mig att köpa en grön klänning som de sa satt som en smäck på mig. Och nu ba'. Jag älskar mitt liv. För jag är nöjd med mig själv och tycker om människorna som omger mig. Jag tänker att jag kanske skulle höra av mig till klasskamraten som ska ha fest på lördag och säga att jag vill komma trots att jag sa nej för att jag är så himla feg. För jag behöver släppa kontrollen lite, leva, och, jag behöver ett tillfälle att klä upp mig så att jag kan använda alla snygga second hand klänningar. Och jag behöver mod till en kärleksförklaring. Nu. Ska jag spola på toan. Ta en dusch. Krypa ner bredvid syrran för sista kvällen på ett tag. Snarka henne i örat. Gå på en föreläsning på universitetet. Och vinka adjö till storstaden. Säga hej till den skånska stjärnhimlen och pussa ihjäl den lilla trion där hemma. För ni skulle bara veta hur mycket jag saknar dem. Puss!