Livet nu.

Det är måndag. Jag har håltimme mellan dagens två lektioner. Är uttråkad, rastlös och melankolisk. Det är regndimma utanför fönstret. Vi sitter i skolbiblioteket. Hon pluggar matte och franska. Jag stirrar ut i tomma intet. Letar efter svar på gåtor. Tänker att jag borde göra historia men rycker sedan på axlarna. Tar det senare. Livet är så mycket så just nu. Som en paus. Skola. Håltimmar. Inställda lektioner. Tidig hemfärd. Tv-serier och te i sängen. En promenad. Kvällsmat. Vila. Sömn. På helgen jobb i gula huset. Ibland långa samtal med vackra vänner. Ibland någon föreställning. Många ord spridda över världen. Ibland blir jag rastlös, rädd och förtvivlad. För att lugnet känns så skrämmande. Så ovant. Att allt är stilla. Tyst. Varenda cell i kroppen avslappnad. Det konstanta tjutet i öronen lite mindre. Ibland är just det där, på samma vis, bra. Återhämtning. Eftertanke. Inte det där eviga jagandet efter något. Jag släpper taget och låter livet komma. Faller baklänges eller virvlar med vindarna. Låter livet bestämma riktning. Och det är bra så. 

Regndroppar.

Regnet faller långsamt över byn. Små, mjuka droppar. Himlen är gråare än på länge. Jag traskar genom doften av blöt asfalt. Drömmer mig långt bort. Jag står på kanten och vinglar. Mitt i det bitterljuva. Världen är uppochnervänd. Ett virrvarr. Ett sammelsurium. Själen skriker. Av djävulsk sorg och himmelsk lycka. Jag vet liksom inte riktigt vem jag är längre. Regndropparna nuddar mitt ansikte. Allt är så tydligt nu. Alla ord gräver sig in under ytan. Färgar av sig. Kroppen stretar. Ber om lugn och ro. Det enda jag vill är att sova, skriva och kramas. Helgen närmar sig. Jag tar hand om katter och lånar lägenhet i byn. Det kommer så lägligt att jag börjar gråta. Bunkrar upp med filmer och böcker. Andas. Tänker ligga under täcket och lyssna på fågelkvitter där utanför. Dricka te och äta soyaglass på altanen. Tända ljus. Koka spaghettie. Sova. Jobba en stund i det gula huset. Finna lugnet. Inte jäkta. Bara lyssna inåt. Känna försiktigt på världen. Krama om de där som jag håller kär. Känna regnet mot min hud. Drömma mig bort. Kanske långt bort. 

Smärtan, lugnet och meningen med livet.

Jag fick ont i en fot. Sådär ont att man bara vill skrika och försvinna. Blev förvisad till sängen. Gissar att det var precis vad jag behövde. Var rastlös men helt slut. Somnade när jag fått smärtstillande från en läkare på vårdcentralen. Hunden låg och vaktade mig. Jag missade ett filosofiprov och övning på teatern. Men jag kunde liksom inget annat än att lyssna på kroppens stränga order. Känner mig nu lugnare än någonsin. Firade in maj i Saras soffa. Orden tog som vanligt aldrig slut. Sov. Åt långfrukost med familjen. Promenerade i byn i sakta mak. Allting såg annorlunda ut. Jag hann se. Åt torra bullar hos mormor och morfar. Ni vet, det smakar egentligen skit men är ganska så gott bara för att det är mormors bullar. Pratade om krämpor och hus. Om livet. Gick hem och beställde en biljett till Småland. Till den där nyfunna vännen. Som jag delat tusentals ord med de senaste veckorna. Imorgon ses vi. Så himla knäppt och fint och pirrigt känns det. Lagade mat till familjen. Skrev mejl. Och foten börjar återhämta sig. Smärtstillandet börjar hjälpa. Tänker att det är viktigt att lyssna på kroppen. Inte springa ifrån den. Även fast det är lätt hänt. Känner mig rätt stolt över den där sjukilometersrundan i den stekande värmen på tisdagskvällen. Men också att det var ganska korkat. För att ha en överansträngd fot kan vara något av det mest smärtsamma jag varit med om någon gång. Nu ska jag sova. Med vetekudde om foten och pirr i magen.

Min nya bakgrundsbild. Som påminner om att låta livet hända. När som. Hur som. Släppa taget. Dansa livet.