Att komma ut ur den där himla garderoben.

Jag avskyr att bli instängd i ett hörn. Att bli klassificerad, indelad, grupperad. Tycker att världen är en, så också alla vi. Har svårt att förstå det där med att välja sida, parti. Det är väl som det är, det finns inget att göra åt det. Och jag vet heller inte vad normal är för något. Vad som då inte är normalt. Tycker att det är konstigt att man måste komma ut ur garderoben ifall man inte är som alla andra. 

Igår berättade jag för min familj att jag är kär i en tjej. Det var läskigt, för jag har förnekat det för mig själv så länge. Somliga skulle kanske kalla det för att komma ut ur garderoben, och de frågar mig nu, hur det känns, att vara flata, att vara bisexuell eller lesbisk eller whatever. Jag kontrar med "hur känns det att vara heterosexuell?" för för mig känns det inte mycket konstigare än så. Och jag har varit kär i pojkar också. Men jag vill inte kalla mig för något alls. Jag blir kär i människan och inte könet. Jag är människa, inget annat, vägrar gruppera mig. Antar att jag bäst skulle platsa i någon slags queer-kvot, men säg mig, varför har vi människor ett behov av att dela in oss? 

Annars var familjens kommentarer fina. De sa att kärleken är stor, vidunderlig och vacker, hur den än är. Att de var glada för min skull och heller inte särskilt förvånade. Ikväll hade vi mormor och morfar på middag. Och jag var så vansinnigt fnittrigt i hela kroppen min att jag knappt kunde äta eller få ur mig vettiga ord. Då bara ler de mot mig, mamman och mannen. Och säger att jag får akta mig för Putin. Kanske det kanske. Men jag tycker snarare att Putin borde akta sig för mig. 

Fjärilsflocken. Och gränsen, vart går den?

Kramarna, fnittret, hållahanden, allt det som omringar vårt umgänge. Det är liksom så himla nära men ändå så långt ifrån. För nästa steg hade kunnat vara avgörande, men också förgörande. Det är inte som sist, då jag inget hade att förlora. Nu har jag en hel vänskap att förlora, ett helt umgänge, mer än en människa. Och det känns jobbigt. Tror kanske på orden som han sa, låt det ta sin tid, låt det som ska växa fram. Men hur står man ut? För den där fjärilsflocken som bosatt sig i min kropp den verkar vara rätt så himla otämjbar.

Köra eller inte köra. Uppföljning.

Det blir en ny dag. Jag fick åtminstone några timmars sömn. Och har många varma vänner runt omkring mig. Som smsar. Som finns där. Som försöker peppa mig med det där körkortet. Beklagar mig för han. Han pratar och pratar, om att förändra sin inställning, om att det inte är så svårt. Och så pratar han om Österlen, min hemvist, dit han brukar åka. Jag tinar, blir lite lättare inombords. Tänker att det kanske är lika bra det här, att ta körkort nu på en gång. En lucka uppstår, jag får tid att gå till körskolan och prata. Receptionisten är upptagen så jag får prata med körläraren. Berättar helt ärligt som det är, hur pressad jag känner mig av det här. Hon säger allt det där som jag själv tänkt och kännt. När jag frågar om kostnaderna, hur det funkar så säger hon att jag kan komma tillbaks när jag vill, om flera år om så skulle vara och återuppta körningen. Jag drar en lättnadens suck. Vill krama om kvinnan framför mig. Det var alltså så enkelt.

Och redan några timmar senare känns det som om jag kanske kan tänka mig att ta körkort nu, och till och med tycka att det är roligt. Så, alltså, att släppa pressen är ett vinnande koncept.

Villrådighet om övningskörning.

Står mellan två beslut. Körkort nu eller körkort sen, någon annan gång. Och det där enkla lilla beslutet gör mig just nu alldeles fördärvad inombords. Ångest, tårar och huvudvärk.

För såhär. Om jag tar körkort nu så har jag det och behöver inte tänka på det sen. Jag får fler jobbmöjligheter, lättare att bosätta mig på landet och lite vartjagvill. Och nu bor jag hemma, har inga andra ekonomiska utsvävningar och människor som stöttar och kan övningsköra med mig. Dessutom har jag redan köpt ett startpaket (och vet inte om jag kan få tillbaks pengar för det). 

Och det andra är. Jag har ingen motivation till att ta körkort. Om jag bosätter mig på landet kan jag cykla (för det har mina benmuskler redan bevisat att de kan, minst sagt), och morfar bodde faktiskt en dryg mil från närmsta civilisation utan körkort tills han var femtio, mormor i hela sitt liv. Så nog kan jag. Jag vill helst inte jobba inom hemtjänst eller som postgumma. Och frågan är, jag känner mig så otroligt pressad av det där förbannade körkortet och det känns som att med den inställningen kan jag ta hur många lektioner som helst utan framgång. En annan gång, när jag fattat att jag längtar efter frihet på vägarna så kanske den där kunskapen lättare sätter sig på min hjärna. 

Åh. Alltså. Jag vet verkligen inte. Men tror att jag ska äta lite godis, vänta ut mensen (som säkerligen orsakar en del villrådighet), prata med körskolan (för de är verkligen skittrevliga), och sova. Låta allting landa. Andas. Sluta pressa mig själv. Så ordnar det sig. Det gör det jämt. 

Danssöndag. "Även en tusenmilafärd börjar med ett steg."

Sista dagen på lovet. Sista vilan. Sista kraftkällan. Jag klädde mig i vårblommig klänning, kramade om henne, flickanfrånovan, for till storstaden och dansade i tre timmar. Så himla vackert. 

Jord. Jag känner jorden under mina fötter. Hur den långsamt fylls på i hela kroppen min, hur stabiliteten ökar. Hur den blandas med fjärilarna som spritter långt därinne. Vårsolen leker i mitt hår. Inom mig ser jag en väg. En vacker sådan. Den har uppförs- och nerförsbackar. Sidostigar och steniga hålor. Det är min väg och jag ska vandra den med kärlighet i min blick. Dansen, de rytmiska stegen, ilskan som kommer från något stängt rum inombords, de lätta stegen, skratten, leendena, kontakten. Hud mot hud. Hand mot hand. Allt är som en dröm. Tre timmar som stannar där i känslornas sal, som väcker elden inom dem som var där.

Och så åkte vi hemåt igen. Betraktade med lycka i hjärtat alla små vårtecken. Snödroppar och fräknar. Vintergäck och sprittande kärlek. Allt nytt. Allt liv. Allt som komma skall. Vi pratade framtid. Om vad vi vill göra längs den där vägen. I det där livet. Om hur ens intentioner kan rymmas i samhällsinstutioner. 

Så är jag hemma. Hemma som är så himla viktigt i mitt liv just nu. Duschar. Känner hur kroppen är trött och len av svett, tårar och leenden. Äter varm soppa. Pratar politik. Lyssnar på musik. Finner inspiration, skapar, formar. Kryper snart ner i soffan, äter choklad, tittar på film och andas. Imorgon börjar skolan igen. På morgonen har vi återsamlingsmöte med drömklubben och kramkalasklubben. Hon där Kramfnitterhipsterflickan och jag. Med ler jag i sömnen i natt. 

3. Jag började kalla mig feminist när jag var..

...det här är en del av onekligens blogglista om feminism, häng på du också vetja. Hennes blogg hittar du till höger i profilen...

Jag var nog femton. Kanske sexton. Gick i nionde klass. Vi hade samhällskunskap. Gled mer och mer in på feministiska frågor. Jag blev bara mer och mer intresserad. Läste statistik, diskuterade och började inse att något i vårt samhälle inte står rätt till. Jag ringde upp Gudrun Schyman, bjöd in henne att prata jämställdhet med klassen jag gick i. Lånade en hel massa feministböcker på biblioteket. Satt uppflugen på en bänk med utsikt över de österlenska vidderna, läste de där böckerna och inom mig kokade det. Började umgås med poesivännen. Vi pratade om de där frågorna, de berörde oss båda. Och sakta vaknade feministen inom mig. När jag började gymnasiet ett halvår senare var det en självklarhet för mig att kalla mig feminist, som en del av mig.

Sista kvällen i storstan. Jag älskar mitt liv.

Sista kvällen i Göteborg. Vi äter tacos, dricker skumt hippiete och tittar på the perks of beeing a wallflower. Jag gråter en skvätt för att jag är så glad att vara jag. I natt sov jag tolv timmar. Vaknade emellanåt med kramper i magen. De har återkommit efter varje måltid med lökinnehåll det senaste dygnet. Konstaterar att min kropp säger nej till lök från och med nu. Och att jag är tacksam för tillsägningen. Jag låg i sängen halva dagen. Åt youghurt. Läste Karin Boye. Lyssnade på kärleksmusik. Sedan gick vi ut på staden. Jag åt vegoburgare. Syrran gick på föreläsning. Jag mötte upp nästa skåning på stationen. Vi drack latte och pratade och drog till beyond retro för en sista gång. Och där provade vi kläder ihop med några andra tjejer. Butiksbiträdena sprang rundor och hämtade skärp och koftor och gav peppande kommentarer. Och jag tänkte att nu räcker det med second hand för mig, men folk bara tvingade mig att köpa en grön klänning som de sa satt som en smäck på mig. Och nu ba'. Jag älskar mitt liv. För jag är nöjd med mig själv och tycker om människorna som omger mig. Jag tänker att jag kanske skulle höra av mig till klasskamraten som ska ha fest på lördag och säga att jag vill komma trots att jag sa nej för att jag är så himla feg. För jag behöver släppa kontrollen lite, leva, och, jag behöver ett tillfälle att klä upp mig så att jag kan använda alla snygga second hand klänningar. Och jag behöver mod till en kärleksförklaring. Nu. Ska jag spola på toan. Ta en dusch. Krypa ner bredvid syrran för sista kvällen på ett tag. Snarka henne i örat. Gå på en föreläsning på universitetet. Och vinka adjö till storstaden. Säga hej till den skånska stjärnhimlen och pussa ihjäl den lilla trion där hemma. För ni skulle bara veta hur mycket jag saknar dem. Puss!

2. Det här är feminism inte för mig.

...det här är en del av onekligens blogglista om feminism, besök hennes blogg där i högerspalten vetja...

Manshat. Det är simply vad feminism inte är för mig. Och kvinnor som visar brösten på badhuset och vägrar säga könet på sitt barn. Typ Belinda Olsson, en typisk icke-feminist enligt mig. För det är verkligen inte det som det handlar om. Så. Nu har jag slått hål på alla fördomar ni eventuellt hade om feminism. Och hörni, tror ni inte alla på allas lika rätt till ett bra liv? Jo, jag tänkte väl. Så varför inte bli feminist!?

1. Det här är feminism för mig..

...det här är en del i onekligens blogglista om feminism...

Feminism för mig att ifrågasätta samhällsnormen. Att tro på jämställdhet. Att tro att jämställdhet innebär att vi alla är lika oavsett kön. Att vi alla bör ha lika rätt till ett bra liv. Punkt och slut. Det är för mig en väldigt enkel sanning. 

Om snedfördelning som vi idag har skulle varit vänd på andra hållet så skulle jag ha varit feminist ändå, för feminism innebär att tro på lika för lika. Lika oavsett vem du är. Oavsett om du har snopp eller vulva. 

Rädslan för att släppa in.

Tror att jag är kär. Men är rädd för att kliva ut i det där okända havet. Rädd för att konfrontera det som jag förträngt så himla länge nu. Känner i hjärtat att det är dags att ta nästa steg, låta fjärilarna och fnitterleendena ta överhand. Släppa loss de inre fångarna, vara wild and crazy. Skriva smörig poesi. Le från hjärtat. Och berätta sanningen för den som jag håller kär. Men. Den där jävla rädslan då? Åhhh. Vet inte vart jag ska ta vägen.

Det känns naket att öppna den där dörren. Släppa in kärligheten. Och stå där, skör och utan skydd mot känslorna. 

Nyvaket beslut.

Vaknar med ett ryck. Ur en dröm som får mig att fundera. Som får mig att må dåligt. Jag har gått och dragit mig för ett telefonsamtal ganske länge nu, det där telefonsamtalet som ska handla om hur mycket jag ska jobba i vår/sommar. Och det känns motigt. Även fast jag vet att det är där, i det gula huset, tvåhundra meter hemifrån, som jag vill vara, som är det bästa alternativet just nu. Men något säger mig att jag bara vill släppa allt, fly iväg en hel sommar. För drömmen, den gjorde mig liten och svag. Ett litet beslut börjar växa i mitt nyvakna huvud. Att helgjobb ju är en himla bra grej, och sedan har vi sommaren, helt plötsligt förstår jag att jag inte behöver jobba ihjäl mig. Jag kan faktiskt släppa taget lite. Och ta tag i alla de där drömmarna jag har, allt som jag vill göra. Vara lite fri under vingarna.

En liten vecka.

Om två dagar är det lov. Igen.

Jag ska gå på traditionsenlig fika i sillastan, med min högstadievän, det känns som en evighet sedan. Tror att vi kommer prata om det som känns, vara helt igenom ärliga mot varandra. Och som jag längtar ihjäl mig.

Och så ska jag ha finfikabesök här hemma. Av poesivännen. Det känns också underbart. Och bokcirkel med en hel massa tanter och gubbar. 

Och syster som kommer hem i helgen, sedan följer jag med henne upp till götelaborg. Lever storstadsliv och sover skavföttes. Kramats tills hon tröttnar på mig. Och Alltså! Beyond retro, jag bokar en hel dag där. Höll på att svimma när jag besökte deras hemsida, helt sjuuhhkt snygga kläder. Och så ska jag följa med på en föreläsning på universitetet och träffa en sjuk släktning. 

Sedan åker jag hem igen. På fredagen kanske. Yogar nog hela lördagen och dansar känslor inom mig på söndagen. Det känns vackert och fint. Hela den där nästa veckan. Jag njuter i stunden i bara tanken på vad som komma skall. 

Och här sitter jag på bussen. Försöker skriva, skapa, plugga. Men just nu har jag mest längt i hela kroppen min. 

Kramfnitterhipsterflickan. Om vikten av kramkalas.

Det där kramkalaset jag missade. Det kändes skitsorgligt tills jag kom till matsalen och exakt i den stund jag var påväg in var hon på väg ut. Min kramvän. Hipstervän. Och allmänt bästa fnittervän. Och låt mig se. Vi brukar ses cirka två gånger i veckan. Nu har vi inte setts på två veckor. I samma stund som vi såg varandra utbrast ett väldans glädjetjut och vi sprang sicksack mellan mattanter och byttor med pyttipanna och sedan bara; världshistoriens bästa kram. Och ikväll har vi kommenterat massa fnittriga kommentarer på varandras instagrambilder (för vi har inte varandras mobilnummer så att vi kan smsa, gissar att det skulle blivit olidligt). Jag är så himla lycklig! Och är lite i extas över allt möjligt idag visserligen, men en sak är denna kramfnitterhipsterflicka. Alldeles himla superfint!

Förut hade jag svårt för kramar och nära kontakt. Tyckte liksom att det var lite obehagligt. Men nu, kanske jag tycker att det är något av det bästa som finns. Hörde bland annat att ifall man kramas riktigt länge, i typ tjugo sekunder så frigörs endorfiner i kroppen som gör att man mår bra. 

Lyckolotten. En inställd lektion.

Kom till skolan en timme för tidigt, visade det sig. Filosofilektionen var inställd. Lite arg över sovmorgonen jag hade kunnat ha och över att kramkalaset jag och fnitterflickan planerat inte blev av gick jag och satte mig i en soffa för att vänta på nästa lektion. Plockade fram talet jag skulle hålla, tänkte läsa igenom, granska, peta. Men så kom han gående, och började prata. Han hade varit på någon slags militärövning i helgen och pratade om vikten i att gå sin egen väg, att hämta styrkan inombords, om att inte gömma sig och sina problem bakom piller utan att ta itu med dem på riktigt. Att vara närvarande.

Så himla bäst var det. Vi pratade i en hel timme. Hela tiden med ögonkontakt. Han gav mig peppande kommentarer och när soffan började fyllas med andra människor så gick han, för att sedan gå förbi mig igen och säga "vad du än gör, lova mig att aldrig låta andra människors handlingar och kommentarer bryta ner dig". Sedan var han spårlöst försvunnen. Och jag svarade lite halvdant "okej" och kände mig så otroligt lyckligt lottad. 

Sagt om tid: "jag har inte tid!"

Jag har gråtit. Jag har skrikit. Jag har slått på mig själv. Begravt mig i ångesten. Bara för att jag skulle formulera det här talet. För det gick ju inte. Tid är ett så himla diffust begrepp.  Hjärtat slog fortare och fortare. Pressen och stressen bara ökade. Jag måste skriva det där talet, jag har inte tid med något annat. – Så tänkte jag. Men så insåg jag hur dumt det var egentligen, hur jag lät mig jagas av tiden och struntade i att göra andra saker, sådant som kanske är viktigare.

”Jag har inte tid” har liksom blivit min ständiga ursäkt för något annat. Kanske en ursäkt för rädslan att möta livet och nuet, som Tomas Sjödin sa i sitt sommarprat ”man är rädd för att just nu kanske ändå bara är just nu”. Och jag tror inte att det bara är jag som skyller på klockan och tiden, för det har blivit någon slags norm, något man gör, en kultur, en samhällsgrej.

Föräldrar som säger ”jag har inte tid att leka med dig” till sina barn, för att sedan fortsätta läsa tidningen, ett ständigt återkommande tema i barnböcker. Och visst är det väl så!? Att man skyller på tiden fastän det egentligen är något annat man skyller på.

Hur vi som samhällsmedborgare säger ”jag har inte tid” när vi egentligen menar ”jag orkar inte bry mig”.

-         

Att vi väljer den billiga mjölken istället för den ekologiska

-          Att vi tar bilen till jobbet istället för bussen

-          Att vi skyndar förbi hon som gråter

-          Att vi säger nej tack istället för ja tack när någon vill ge oss information om svält i Afrika eller om ett politiskt parti

Hur vi skyndar förbi. Låtsas att vi inte ser och hör. Springer iväg från besluten och handlingarna som verkligen kan göra skillnad.

Att prioritera bort sig själv och de som man håller kär, för att man ju måste göra ditten och datten. Att springa ifrån livet för att slippa den där ångesten som infinner sig om man stannar upp en stund. Varför gör vi så? Varför låter vi det som borde vara vår allra högsta prioritet här i livet, Livet själv, försvinna i ett enda stort ”jag har inte tid”.

Tiden går så fort, den försvinner framför fötterna på oss och ingen tycks förstå sig på varför. Men jag tror kanske att jag kommit på varför. Vi begraver oss i tanken att vi inte har tid, som en ursäkt för vad vi inte vill eller vågar möta.

Jag bestämde mig där någonstans, när jag upptäckte att det egentligen bara tog fem minuter att komma på kontentan utav detta femminuterstal. Jag bestämde mig för att jag ska leva mer i stunden, i nuet. Sluta använda tiden som en ursäkt för sådant som jag inte vill, vågar eller orkar. Stryka det där intet. Istället säga ”Jag har tid!” …”men just nu vill jag hellre läsa tidningen”. Eller jag har tid att hjälpa dig men jag är rädd för vad det kommer att innebära för mig”.

Låt oss gemensamt bestämma oss för att ha lite mer tid för våra liv, att vara lite mer närvarande och att sluta se tiden som en bortförklaring för något annat. För du har tid! All tid i världen faktiskt! Om du bara skapar den!

Glad

Idag fyller tänkarmannen år. Jag ska baka kakor, äta tårta och vara glad. För ni vet det där talet jag skulle skriva. Igår efter att jag storstädat och sprungit en runda satte jag mig ner, och efter fem minuter hade jag hela ramen för talet färdigt, och nu efter lite pet och pill och meningsformulering är jag färdig! Hittar samtidigt ett sms från en vän, som tydligen trillat undan, om tid, och känner mig så otroligt tacksam och glad...kanske, kanske ifall jag vågar så får ni läsa talet här om en stund. Puss och kram!

YOGA ÄR BÄST I VÄRLDEN mvh tjattant.

Jaja. Kanske är jag tjatig. Men jag måste bara utropa, YOGA ÄR BÄST I VÄRLDEN! Nu har jag gjort yoga varje morgon i en hel vecka, efter bara några dagar kunde jag göra min hatposition hunden (gissar att det var något jobbigt känslomässigt att möta i den!?) utan minsta problem. I den där stunden då jag står där framför spegeln på min yogamatta så blir jag så urbota stolt över min kropp, som känns både smidig och muskulös och som blir arg och reagerar när jag inte behandlar den som den förtjänar. En del kvällar då jag varit gnällig inombords och haft svårt att komma till ro har jag också ställt mig där på mattan, gjort ett par solhälsningar och sedan, vips somnat på två sekunder. Alltså. Nästa vecka blir mitt projekt krigarställningarna, för de är allt kluriga dem.

What a weekend!

Att hålla ett tal om tiden. På måndag. Såndant jag ska göra. Hur många ord jag har skrivit? flera hundra tusen. Hur många komplimanger jag fått? För många för att inte bli röd om kinderna och glad i hjärtat. Hur mycket struktur, sammanhang och färdig text att hålla tal med jag lyckats göra? Eh. noll. Hur många frustrerade tårar och slagsmål jag kämpat emot pga det där talet? Massor!

Så. Här sitter jag med miljoner tankar som ingen av dem är tillräckligt bra för att platsa på ett föredrag med tema tiden. Och jag skrattar lite åt mig själv, för det är så jäkla töntigt att känna det som att livet går i spillror för en liten skoluppgift.

Men. Någon som har idéer om vad jag kan prata om? Helst något om press, stress, lönsamhet och sådär. För den här helgen känns just nu som ett evighetsprojekt. 

Men också såhär känner jag. Tack och lov för att emil jensen finns. H

En solig dag.

Igår var en hängig dag. Jag segade mig genom världen, med tårarna trängande i ögonvrån, med tyngd och sorg i kroppen. Jag bestämde mig för att det var okej att må dåligt en stund men bara en litenliten. Lovade mig själv att sedan ska jag reparera, förvandla tyngd till lätthet. Numera vet jag ju så väl vad som får mig att må bra, så det borde inte vara så himla svårt. Och när jag vaknade idag var det som om allt tydde på att det här skulle bli en vacker dag. Jag gjorde ett par solhälsningar, drog på mig byfånekläder, satte koppel på hunden, vi promenerade genom byn, genom den sovande, ljusnande byn. Den ljusa himlen, solen som steg upp, luften, klar, doftande av vår. Och jag drog på mig klänning, åt fruktgröt till frukost och promenerade med bruna lockar och leende läppar mot bussen. Åkte över åkerlandskapen, lyssnade på Kristian Gidlunds sommarprat, kanske för hundrade gången, kände närvaron, andas, kände lugnet inombords. När jag gick genom parken i staden, till teatern, med peppmusik i lurarna så var det som om världen var musikvideon och jag stjärnan. Och lite så fortsatte det hela dagen. Självförtroendet var på topp. Solen sken i världen och inom mig.

Frukosten som var gudomligt god. Trots det simpla i havregrynsgröt och lingonsylt.

Morgonpromenaden som gjorde mig ännu mera kär (om det nu går) i min by.

Eftermiddagens promenad. Vinterljuset. Glittret i snön. Gummistövlar. Och hunden som får mig att känna mig stark och älskad. 

Att bli arton. Förändringen.

För kanske första gången hitils i mitt liv så känner jag att det faktiskt känns skillnad från att vara i en ålder till en annan. Kanske för att jag gjort förändringen så tydlig för mig själv. För det var inte så att jag inte var ansvarsfull eller självständig förut, det är bara det att jag inte var det för mitt eget bästa.

Hur jag nu märker att jag är ärlig med vad jag vill och inte vill. Sätter gränser. Förklarar. Och hur jag samtidigt märker att mina relationer blir så himla mycket bättre, mer givande, kärleksfulla och ärliga. Hur jag går dit jag vill, när jag vill utan att bry mig om ifall jag gör det själv. Och hur jag är ganska nöjd i den där ensamheten. Hur jag aldrig varit så omgiven av människor som jag är nu. Hur jag märker att när jag bejakar lugnet som jag utstrålar och intar den positionen inombords så blir jag en sån himla bra människa. Så. Att bli arton var inte så dumt, ifall någon undrar. 

(eh. Allt det där är ju såklart nåt slags resultat av all terapi jag genomgått, men ändå, först nu ser jag resultat och det känns som ett ypperligt tillfälle). 

Lördagskväll, som en schlager!

Ikväll har vi besök. Och äter skogsmullemat. Eller nja, men vi äter vildsvin (tillochmed vegetarianen som hrm för tillfället känner sig som en dålig vegetarian, mvh äter kött varannan dag) som en bekant skjutit, kantareller som jag plockade på backarna i höstas och blåbärskladdkaka som jag önskar att jag kunde säga att jag plockade i skogen i somras men får erkänna är köpta (men ekologiska!). Men alltså, vilken himla dröm att äta mat som mår bra. Mmm. Och tydligen är det melodifestivalen ikväll, viskade någon, och jag känner mig som en landsförrädare, men sorry, jag sitter hellre i soffan och skrattar och leker skogsmulle med vackra människor än lyssnar på dålig schlager.