Bergochdalbanan

Som en bergochdalbana, som en tivoliattraktion utan slut, så är tillvaron just nu. Ena dagen upp, andra ner. Ena dagen fladdrande fjärilar, andra dagen ett evigt klamrande vid klippkanten. 

Det tar mycket energi, jag tänker mig att det är ungefär samma sorts trötthet som efter en evighetslång dag på tivoli. Man vet aldrig vad som väntar. Man skrattar, man skriker, man åker upp och ner. 

Men det går hela tiden att ändra, om man vill. Ingenting är skrivet i sten. 

Det vänder och går mot ljusare tider.

Jag vände och vred mig i känslan av att jag inte fick plats i gruppen, ställde mig på sidan av för jag kände att jag inte hade samma rätt att vara där som alla andra, jag ville börja gråta varenda teaterlektion för det var en sådan plåga att uttrycka mig själv så som jag ville, och genom varje ven i kroppen dunkade orden "jag är ensam, bortglömd, osynlig." 

Att jag levt sådär i ett helt år, är ur lite perspektiv helt ofattbart, men också en bra anledning till att ändra det.  

Den här hösten är klassen uppdelad i två grupper på teaterlektionerna. Förra veckan läste vi igenom manuset till barnteatern som vi ska spela upp i december. Vi skulle skriva vilka roller vi helst ville spela på varsin lapp. Jag präntade ner den manlige huvudrollen, eftersom det var den enda jag kunde identifiera mig med. 

Dagen efter kastade jag undan de ord som ljöd i klassen att i min grupp, där hade minsann de bästa hamnat. "Det angår ändå inte mig" tänkte jag och traskade vidare. Och när man pratade om vilken roll man ville spela, så vågade jag inte säga att jag önskat huvudrollen, för jag ansåg mig inte ha rätten till den. 

Under helgen så kunde jag inte släppa "du kan hela ditt liv"-boken. Jag lärde mig bland annat att om jag tänker att jag är ensam osv, så blir jag det men på samma sätt kan jag ändra det genom att för mig själv upprepa mantrat:

Kärleken finns överallt. Jag älskar och är älskad. 

På det viset har jag hittat tillbaka till mig själv. Börjar inse hur lätt det är när man tycker om sig själv. Hur fint det är att le mot sig själv och andra. Att vad jag än behöver kommer till mig. Jag fick inte huvudrollen. Men jag fick den andra största rollen, som en barsk moder. Det passar mig alldeles utmärkt, för jag är inte det minsta barsk men jag vet att det är något jag till en viss grad behöver ändra på. 

Och huvudvärken då? Jo, ni vet den försvann med vinden när jag blivit medveten om dess budskap. 

Kakao

Mitt hår var förfärligt fettigt, jag jämrade mig över det för familjen. Jag menar jag tvättade ju ändå håret i morse inte ska jag väl behöva göra det igen!?! Då sa tänkarmannen, prova kakao då. 

I min förtvivlan plockade jag med den vana bakarhanden fram tesil och kakao, pudrade hårbottnen, fluffade rundor och borstade ur håret. 

Och resultatet? Kakao i hela badrummet tänker ni? Jo visst, men också ett hår med mer volym och lyster än på länge. Tjoho för det! 

När böcker överraskar.

Jag fick låna boken "du kan hela ditt liv" av Louise L. Hay av vännen. Jag tänkte att jag fått nog av böcker som talar om vad man ska göra med livet och inte, men så låg den ju där, på sängen...och jag kunde inte låta bli att bläddra lite. Hittade under rubriken huvudvärk de här orden:  "att ogiltigförklara sig själv. Självkritik. Rädsla." 

Här har jag suttit en hel vecka med huvudvärk och elaka kommentarer till mig själv. Ironin slash sammanträffandet med det. Ska vi prata om den? 

Släppa taget

Det här är min första lediga lördag sedan någon gång för mycket, mycket länge sedan. Dessutom första lediga dagen sedan festivalsemestern. 

Jag hade planerat att göra en hel massa saker som fått ligga på hatthyllan och vänta på uppmärksamhet. Exempel på sådant är storstäda rummet, skriva färdigt brevet som väntar, planera, sortera, läsa ut två böcker...ja och så vidare. Jag inbillade mig själv att jag behövde en dag av avslappning och att ovanstående aktiviteter erbjöd det.

När jag vaknade imorse så mådde jag illa så fort jag tänkte på allt jag behövde göra. Allt kändes bara halvdant. Varenda cell märkt av de senaste veckornas stressande. 

Istället gick jag ut på backarna med vännen och huvudvärken som jag tidigare dragits med blåste bort med vinden. Vi diskuterade livet och andades sensommarvindar. 

Nu ska jag gå en sväng med skruttfluffhunden, köpa varsin halvfabrikatspizza till mig och tänkarmannen, slå på en film och låta alla prestationer flytta hemifrån.

Alltså. Så fint! 

Okej.

Så var jag tillbaka i vardagen igen. I skolan. 

Jag fullständigt älskar det monotona i att ha ett specifikt schema att följa, känna pressen från läxor och prov och att pendla sammanlagt två timmar varje dag.

 

Men ändå så är det något som har fått mig att må piss så fort jag påtalat skolan för mig själv, något som har gjort att jag fram tills för en dryg vecka sedan verkligen tänkte att nu gymnasiet, nu säger jag goodbye till dig och börjar jobba och söker till folkhögskola istället. Men jag gav mig själv en sista chans, den chansen pågår nu. 

Jag bestämde mig för att ta vara på det som jag tycker så mycket om med skolan, hittils har det funkat okej. Jag tog mig igenom uppropet, tänkte vad gör jag här? Svarade mig själv -lever, lär växer! Hade en lång skoldag idag, hittade en klasskamrat som liksom jag våndats inför varenda teaterlektion, tyckte för första gången att improvisationer var roliga och på torsdag ska vi få våra första manus. Nu kan jag väl inte hoppa av? 

Att jag kanske inte känner mig riktigt hemma i klassen känns också okej, alla är åtminstone sig själva och det är väl så det ska vara? Och varenda gång jag går förbi människor av urkultstypen dras jag med lite i flowet från dem. 

Med andra ord så är allt okej, jag lever, lär, växer! 

Nu, här.

Sommarlovet andas sina sista andetag och imorgon börjar skolan igen. Jag tänker gå dit med ett ryck på axlarna och ett leende på läpparna. Det blir inte värre än jag gör det, alltså kan jag göra det till det bästa möjliga. Det är vinsten, att ge mig själv en ärlig chans, en start som är värdig. Livet är nu. Här. Ingen annangång i ett annanstans. Nu, här. Och Det här är ingen mellanlandning. Det här är Nu, här.

 

Yes!

Jag tror inte på förbud, jag tror att man genom att tillåta och öppna dörrarna till allt vinner på alla sätt och vis.

Från en fjälltopp.

För tre år sedan så satt jag på en fjälltopp i fyra veckor med min mamma. Eller ja, åtminstone nästan. I en stuga utan el, indraget vatten, en och en halv mil från närmsta eluttag. Det var däremot nära till svindlande bad i forsen, magiska solnedgångar och tid för att tänka och känna livet. Här kommer en text som jag skrev efter de veckorna. 

På höga platser känner man hur

modet växer sig högre upp i huvudet.

Man överlever av modet.

Man känner himlen och solen mot sitt liv.

Man får perspektiv på sig själv.

Man lever upp till sina drömmar.

Och man njuter som aldrig förr..

Livet blir plötsligt allt.

Allt som solen gett dig.

Allt som du tycker.

Man känner sina medmänniskors lidande.

Man lever som man vill.

Höga platser ger dig trygghet.

Och tron på dig själv och alla andra.

Att kastas mellan vilda världar.

I en stund, mitt i livet. När jag våndas över att klänningen jag köpte för en femtilapp på second hand är alldeles för tantig för mig, när jag blir arg på mig själv för att jag gått med i en trevlig förening som jag inte vill vara med i. När jag pressar på mig själv att jag måste göra något, springa en runda, gå, cykla. När jag strängt säger åt mig själv att inte ta den där chokladbiten. I en sån stund sätter jag mig istället ner på stolen. Sätter på Ellen Jelineks sommarprat och börjar gråta. Tårarna droppar först ner på kinden, sedan forsar de. Hon säger "vad ni än gör, stäng aldrig något inom er". Jag gråter, för den där klänningen kan jag ju faktiskt ge till någon som blir glad för den, gå och köpa den där klänningen som jag egentligen ville ha, men inte tyckte mig ha råd med. Och den där föreningen, det är bara att gå ur-det löser sig. Att röra på sig eller att leva hälsosamt det är inget man ska tvinga sig till, man bör vara tillåtande, det är då man når mål. 

Istället ska jag nu ut i blåbärsskogen med mamma och som jag längtar efter att få sitta där på en stubbe och lyssna på fågelkvitter. Ikväll ska jag träffa vännen som jag inte sett sedan vi var på festivalsemester. Jag ser fram emot att sitta på kyrkogårdsbänken och filosofera med henne, kramas, veta att vi är ett jäkligt bra team. 

I en sån stund är jag väldigt tacksam. Jag torkar bort tårarna, det här kommer bli fint, men man ska aldrig stänga något inom sig- aldrig någonsin. 

Växandet.

Jag går på samtal ibland. För att lätta på trycket. För att få samtala med någon som aldrig tröttnar på ens huvudbry. 

Jag fick chansen, tog den. Känner mig kanske något okvalificerad för den sortens sjukvård, men å andra sidan; vem avgör det? Och det fanns ju faktiskt en tid då jag hade såpass mycket ångest att den var svår att leva ett "normalt" liv med. Det bästa var kanske första gången, då min mamma skulle vara med. Man skrev upp allt som hade skett genom livet på en tidslinje. Det var mycket, många saker som tillsammans vävde en historia, ett liv. Då förstod jag vart ångesten kom ifrån, men också att mitt liv den senaste tiden blivit så mycket bättre och rikare än tidigare. 

Genom samtalen har jag fått redskap och blivit uppmuntrad att använda mina egna verktyg. Jag lär mig att titta på livet ur olika perspektiv. Här om dagen var jag på ett sånt där samtal, berättade hur underbart det vara att känna gemenskap på urkult. Min kurator sa då, "ja, men om du jämt skulle ha varit på urkult istället för i skolan så skulle du kanske inte utvecklats särdeles, för då hade du inte behövt anstränga dig för att passa in och trivas. I skolan, mår du kanske skit ibland, men det är för att du klättrar på bergsstigar som kommer leda dig till toppen, de lär dig hela tiden någonting." 

Det är bara så himla sant. Även om jag stundtals känner mig alldeles väldigt vilsen så har det senaste året i mitt liv gjort mig tusen gånger rikare som människa. Jag lär mig, genom varje steg att älska, att lita på kärleken i varenda människa och i mig själv. 

Kvällspromenad.

Höstkylan smyger sig in under den blåa, tjocka tröjan jag varsamt dragit över huvudet. Några stilla regndroppar faller på min näsa. Vinden fläktar lätt mot min kind. Jag promenerar genom byn, likt jag alltid gjorde om kvällarna förut. Nu var det länge sedan och jag viskar "välkommen tillbaka" till byn som jag så innerligt älskar utan egentlig förklaring. Jag minns allt som om det var igår. Jag minns och känner hur hela kroppen bildar harmoni. I den stilla vandringen, i varje andetag, i varje steg finner jag tröst, stillhet och förståelse. Jag drömmer, om flickan från ovan och om huset på mitten. Om någon. Jag drömmer om livet, framtiden, nutiden. Om hur det kommer bli. Vet att allt som någonsin blir är bra. 

Jag skuttar. För den där glädjen som sakta fylls på inom mig, som återvänder. Jag ler, jag är glad att det är jag som är januariflickan. Jag är glad att livet är just precis som det är för stunden. 

Poesi

Karin Boye är en av mina absoluta favoritpoeter. På festivalen köpte jag en samlingsbok med hennes dikter. Jag och vännen satt på en stubbe med utsikt över norrlandsälven och hade högläsning. Den här dikten fastnade. 

      

      till en vän. 

På utbredda vingar i vidderna seglar örnen.

Luften är tunn, där han glider, och svår att andas.

I fjällvinterns ödsliga luft är han ensam vida.

Skymning och köld är hans följe-

hans enda glädje

glädjen att känna sig flyga på starka vingar.

Så högt färdas du i de tommaste vinterhimlar,

tapper som örnen i kraft av ljungeldsvilja.

Du avstod att sträva till lycka, du valde stigar branta, som skrämmer oss veka.

Så blek du vandrar,

vandrar med snabba och spänstiga steg som vinden.

Min värld liknar din, och den liknar den ändå inte.

Skrattande dansar min stjärna bland stjärnegåtor.

Din järngråa glädje, den älskar jag långt ut i fjärran.

Låt mig få gå vid din sida

och nå med blicken

in i din vintriga värld och din ljungeldsvilja! 

Skor

En dag förra veckan promenerade jag runt på staden i ett par alldeles söndriga skor. Jag memorerade min sko(samling?) där hemma och insåg att alla var trasiga eller fel årstid för. Jag hade några timmar att bränna av så jag sprang runt i alla skoaffärer, verkligen alla -från plastskoaffären till märkesbutiken via naturkompaniet- som fanns och hittade inte ett enda par som jag ville ha. Var påväg att ta ett par som kändes halvdanna när hon ringde och tipsade om Åhléns, de har väl inga skor tänkte jag. Men jo serru. Jag gick rakt fram till en hylla, fann ett par gröna skor i rätt storlek, tänkte "de här vill jag ha", gick till kassan och känner mig hur nöjd som helst. Great deal

The return

Så var jag hemma igen efter tre dagar med dans, musik och många vackra möten. Tidigt på söndgsmorgonen då daggen ännu glittrade i gräset och vi nästan nyss somnat efter nattens sista festivalandetag packade vi ihop tältet som varit vår hemvist för ett tag. Den trevliga campingmannen skjutsade oss till tågstationen, där bjöds det på frukost och jag viskade adjö till denna kärleksfulla plats mitt i norrlands hjärta, jag tackade för alla insikter som den givit mig. Jag viskade till skogen och älven, "vi ses kanske aldrig igen". Men kanske gör vi det, det kan man inte riktigt veta.

I många, varma timmar satt vi på tåget mot huvudstaden. Krångel med någon ledning strax bortom Gävle gjorde att vi vart många timmar försenade och fick ta en extratur runt Dalarna. Men tåget var så fullt av kärlek och trevliga människor att man liksom svämmade över en aning, det gjorde liksom inget att vi fick springa genom halva Stockholms Centralstation på tio minuter för att hinna med nattåget, att svetten fullständigt rann av mig när tågdörrarna stängdes och att vi den kvällen blev utan kvällsmat. Den natten sov jag bättre än på länge.

En timme efter att jag kommit hem tog jag bussen till skolstaden. Jag går i sommarskola för att bättra på min engelska och får därför börja två veckor innan den vanliga skolan sätter igång. När jag kom till skolan blev jag förlamad, kände att jag inte alls passade in i gruppen. Men så släppte jag det, tänkte på tillhörigheten jag kännt bland alla blickar jag mött i helgen och då spelar det liksom ingen roll, de är ju trots allt helt okej och det finns andra, på andra platser.

Renskav, musik och fina människor. Sånt som urkult bjöd på.

Utsikt från tältet.

Kärleksfestivalen.

Nu består mina dagar främst av plugg. Solig trädgård. Och vattenmelon.

Urkult, del två

Jag somnade på två sekunder, sov som en stock hela natten lång. Vaknade, tvättade håret i varm(!)vatten och solade näsan en stund i solen. Sedan hoppade vi på det lilla tåg som vår camping transporterar sina gäster med och åkte till festivalen. Där åt jag en välgörande, minst sagt stabbig frukost och upplevde allting så himla mycket tydligare.

På eftermiddagen skildes vi åt i några timmar. Jag badade i älven, gick på marknaden och umgicks med mammas vän med barn som också var på festivalen. När vi möttes igen dansade vi och det var något av det skönaste, mest frigörande jag gjort på länge. När jag dansar så upplever jag alla människor som så himla fantastiska, kanske för att jag känner mig fullkomlig i mig själv. Jag mötte sprudlande blickar i folkmassan och strålade som solen. Vi vandrade längs med älven och jag kunde inte låta bli att hoppa små glädjeskutt emellanåt. Det där budskapet från igår dunkar varmt, konstant inom mig och jag vet att innan den här helgen är slut så kommer jag kunna respektera andra på ett helt annat sätt än förut och det, det kan vara lösningen på en hel del problem i mitt liv.

Urkult, del 1

Vi är på festival. Allt är stort. Där är många människor. Jag känner mig liten mitt i världen. Osynlig. Förvirrad. Powerwalkar mig genom hela byn (typ två km.) i jakt på bensinstation att ta ut pengar på. Väl framme får jag veta att de inte gör uttag. Känner mig så otroligt tacksam för den där hundralappen vännen lånat mig och går tillbaka, köper mig lite mat (för jag har ju trots allt inte ätit sedan i förmiddags). Och så går jag runt bland alla människor, tänker att hur i all sin dar ska det här bli, är så nära bristningsgränsen att tårarna tränger i ögonvrån.  Går istället och sätter mig vid vår avtalade mötesplats. Tar ett djupt andetag, tänker på budskapet jag fick imorse "peace comes from respect others beeing diffrent", helt plötsligt förstår jag, när jag får ångest över alla lönnfeta gubbar med sina thailändska kvinnor på campingen där vi bor och våndas över att all ortsbefolkning under 18 i denna by verkar supa skallen av sig och bete sig som idioter, då hjälper inte jag dem eller någon annan. Det där är trots allt deras val och först när jag släppt obehaget kan jag möjligtvis göra skillnad. Hela dagen har jag trängt undan det, jag möter ju alla med kärlek!? Men nu ger jag upp och bara några minuter senare kommer en goth-kille fram till mig, han går fram och tillbaka ett par gånger, slår sig sedan ner, vi pratar och jag undrar om jag någonsin kännt mig så lättad av ett samtal. Tack, nu kan festivalen börja! 

Exalterad

När jag och vännen kom in till Stockholms central med pendeltåget imorse och skulle leta reda på vårt festivaltåg så kom en kvinna fram och frågade "ska ni till urkult?" Och vi ba "ja, du också!?" Och hon ba "ja".

Vi slog följe och hittade ett stort gäng hippies som också skulle på festival. Vi tillhörde dem, de tillhörde oss.

Vi gick för att handla och överallt vandrade människor med dreads och färggranna kläder runt. Jag blev helt vild av lycka.

Efter en stund insåg jag att de där andra tittar likadant på oss. Lite märkligt, det blir som en identitet och nu ska vi gå på festival med tio (!) tusen hippies. Eller ja, niotusenniohundranittioåtta och vi. Det känns ju lite kul. 

När vi skulle välja vagn (det var onumrerad sittplats) så fick jag bestämma. Kriteriet var att det skulle finnas pojkar med dreads i samma vagn och ni vet, de är ganska svåra att undvika. Känslan är minst sagt exalterande, frågan är om jag inte ska ta och skaffa dreads!? Puss