Hemlängtan!?

Om fem veckor stänger skidanläggningen jag jobbar på för säsongen och det är dags att packa ihop och köra söderöver igen. Då har jag inte träffat vänner och familj på lite drygt fem månader. Och det är delat det där, för på många vis så känns det som att det här är mitt hem, mitt folk- my place to be. Men ibland längtar jag efter den där aprildagen då jag får köra de där hundra milen och landa i mammas famn, somna i min egen säng, vakna och gå en lång promenad med hunden, i skogen, som då kommer vara sprudlande av vår, prata i timmar med mammas kärlek, gräva i grönsakslandet och sen åka hem till backarna där jag på något vis alltid kommer höra hemma, handla på götes allköp, åka på utflykt med mormor, hänga i vänners soffor, vandra vid havet i månsken och veta att allt det här är mitt, om jag vill. Men egentligen längtar jag inte hem. Jag bara längtar efter känslan av att återvända. Jag längtar inte efter att lämna, jag längtar efter att komma tillbaks till den plats och de människor som jag lämnat med vemod men också i vetskap om att det/de finns där oavsett avstånd. Och jag åker över fjället med Håkan Hellström på högsta volym och önskar mig just nu och här inget annat än det jag har i denna stund. 

Om att säga ja

Hannah och jag sitter på trappen och pratar. Om relationer och livet och om hur jag liksom verkar ha en helt ofattbar ork och aldrig sinande energi. När jag var yngre så sa jag nej när kompisar ringde och frågade om jag ville leka så många gånger att de slutade ringa. Mamma var som en mamma ofta är, orolig. Så en dag, för lite drygt ett år sedan så tröttnade jag på mig själv, på att alltid vara den som står vid sidan av, sakta började jag kasta mig ut i det ena efter det andra. Jag bestämde mig för att jag inte skulle ha några principer och om jag hade principer skulle jag trotsa dom. När jag tog studenten bestämde jag mig för att inte ha någon plan, bara ha tillit och se vart jag hamnade eftersom att jag i hela mitt liv detaljstyrt mig själv. Och så många gånger jag har tvivlat. Kommer jag få jobb? Kommer jag överleva ekonomiskt? Kommer jag få vänner? Och varje gång är jag förvånad när det fungerar. Hur saker liksom bara händer av sig själv när jag låter dom göra det och tvärtom inte händer om jag låser in mig i rädslor, principer och föreställningar. I höstas hade jag kommit in på en utbildning men av rädsla för konsekvenserna så tackade jag nej, en vän skällde ut mig med orden "det är ju det här du vill, om du låter rädslorna styra så kommer du aldrig komma någon vart-vill du ha det så?", en timme senare hade jag tackat nej till helgens jobb, fått låna pengar till bussbiljett och ringt upp läraren och tackat ja till kursplatsen. Det funkade, jag hade världens roligaste helg och var en mycket härligare människa. Jag gick på fester, festivaler, evenemang och träffade människor jag aldrig förut träffat. Det var läskigt, det är läskigt, och ibland blir det inte bra eller som jag tänkt mig, men jag ångrar inte en sekund av det liv jag levt sedan jag börjat säga ja när kompisar ringer och frågar om jag vill leka. Nu bor jag hundra mil ifrån backarna där jag känner varenda kotte, både bokstavligt och bildligt talat. Jag jobbar med något jag verkligen brinner för. Jag har människor omkring mig som skriver brev, hör av sig, fixar födelsedagsfester, låter mig babbla, går på fest med mig, skäller på mig när jag tvivlar, människor som finns där och bryr sig och som jag bryr mig om. Och för varje dag som går så blir det lite lättare, även om jag fortfarande blir nervös över att jag om sex veckor är arbetslös. Men jag vet nu att jag överlever utan pengar, att om jag går på fest och ingen pratar med mig så kommer jag inte att dö och jag vet att om jag bara låter kompisarna ringa så kommer jag att få leka så mycket jag vill. Tack.