Hemma i min by i världen

Ni vet när man spenderat de senaste fem månaderna av sitt liv i ett landskap som bäst går att jämföra med en scen i en Elsa-Beskow bok, med snötyngda granar, enorma vyer och gnistrande skare. Och sen åker man hem, en livstid rikare i själen och träffar familj, vänner, människor som står en nära och vet allt om en. Man besöker platser där man känner varenda kotte, både bokstavligt och bildligt talat. Man har soffhäng som är snarlikt det soffhäng man brukade känna till. Man promenerar med hunden, samma runda som man promenerat hundratals gånger. Man handlar på Ica där kassörskan tillochmed kan ens namn. Man sover i en säng som är formad efter ens egna sömnlösa nätter. Man är hemma. Man är någon man brukade vara. Men sen ändå, efter ett par veckor packar man samma väskor med samma grejer, plockar bort vinterskor och byter mot sandaler, ställer undan skidorna och ersätter dem med cykeln och sen fyller man bilen, hoppar in och kör längs vägar man aldrig tidigare sett. Man är ensam, men påväg någonstans. Och så hamnar man på en färja som ska ta en någonstans man aldrig förut varit. Då går man upp på däck, ser hur solnedgången kommer allt längre bort, man har utsläppt hår och ser liksom annorlunda ut eftersom att ens enda tofs försvunnit, man tänder en cigg, andas ut, ler, småpratar om utflyktsmål och sevärdheter, upplevelser och platser med en främling. Och just där och då är man hemma. Hemma i världen. Påväg. Påväg någonstans som ska bli till någonting inom en, påväg att formas, växa, krympa, resa sig upp som en ny någon.  

Ack mars

Idag, någonstans mittemellan disken från en skolklass som var på besök i restaurangen och kaffekokandet till lunchgästerna kommer jag på vad det är som gör mig sådär orimligt trött, opepp, rastlös och hängig. Det är mars. Det är vinter men det känns som vår. Det är snö men varmt. Och det börjar numera kännas lite som en klocka i min kropp. De senaste åren har marsdeppigheten tveklöst närvarat i mitt liv. Jag tror att det är det obestämda som gör det, övergången mellan två årstider och hur knopparna liksom brister. Jag ligger på sängen och stirrar in i väggen i timtals, är seg på jobbet, vantrivs i min kropp och kan liksom inte finna ro att göra något. Min mamma, som fått handskas med min rastlöshet i många år, sa när jag pratade med henne ikväll "de där rastlösa benen böhöver lära sig att vila" och jag vet ju att det är så men oh, du vila, du är så himla svår. Jag försöker omfamna det, låta jobbigheten rinna över mig och låta något konstruktivt komma ut ur det. Så ikväll har jag bestämt mig för att sluta röka, och för att ägna mer tid och kraft på sånt jag gillar. Som att springa tillexempel. 

Oväsentligheter och väsentligheter

I fjärran stoltserar hela fjällvärlden i skymningsljuset och vi är påväg till kvällsåkning. Jag har just fått flera jobberbjudanden och livet är lite som på en film, liksom skimrande. Så kommer kurvan. Och jag bromsar in och bländar av helljuset eftersom att jag ser ljusen ifrån bilen på andra sidan kurvan. Men han kommer fort. Med helljusen på. Det sista jag minns är ljusen, sen blir det bara mörkt och sen minns jag hur det gör ont överallt och hur marken täcks utav olja och min hand är blodig och längre bort från vägen kommer han gående. Sen kommer paniken. Jag kan inte komma ut. Hannah som sitter bredvid får mig att klättra ut på passagerarsidan. De kommande minuterna, timmarna är jag i det närmaste i ett chocktillstånd. Blir slussad mellan olika bilar av olika människor och får filtar och blir undersökt och utfrågad och tillslut hamnar vi i ett ambulansgarage och ännu en stund senare hemma, med dusch och te och tillslut ligger jag här, i flanellpyamas och förstår inte riktigt hur allting gick ihop. Jag anklagar mig själv, tänker att jag borde vara mer försiktig, på allt som kunnat hända och allt som faktiskt hände. Men det är också som att jag fattar hur skört livet är. Hur snabbt det kan vända. Hur ovestäntligt det egentligen är att min bil nu kommer behöva skrotas, vad det kommer kosta att transportera den och att jag nu kommer vara billös. Och hur väsentligt det istället är att vi alla tre lever, utan särskilt stora skråmor. 

Om tillit och svarta hål

Tilliten åh tilliten. Jag liksom faller ner i ett svart hål där pessimismen och deppigheten blir så olidlig att hannah tillslut skäller ut mig när jag mer eller mindre ägnat två dygn åt att stirra in i väggen och tvingat mig själv att sova eftersom att det är det enda som ger tillfällig lindring. Jag är jobbig för mig själv, jag är jobbig för andra. Skäller ut kocken när han vill hjälpa mig i serveringen när vi har kvällsöppet och liksom kommer på mig själv när han säger "vi är ett team, jag försöker bara hjälpa, vi ska inte konkurrera ut varandra". Och jag vill inte skylla på ångesten men det är den som talar. Den får mig att slå bort andras försök till hjälp fastän det egentligen bara är hjälp jag vill få. När jag tillslut en sen fredagskväll förstår vad det är jag håller på med så gråter jag, länge, i tystnad. Ångesten är något som jag har dragits med länge och på något vis så måste jag lära mig ta hand om den. Jag vill så gärna vara stark och självständig så att jag glömmer bort att det jag presterar kanske är över min egen förmåga. Jag flyttar hemifrån ett par veckor efter studenten och lever ett förhållandevis ostabilt liv- navigerar mellan olika jobb och boenden och hamnar tillslut hundra mil hemifrån. Jag förälskar mig och när romansen tar slut reser jag mig bara upp utan särskilt många tårar. Och i allt det här glömmer jag litegrann bort att jag bara är tjugo år. Att det inte ens är ett år sedan jag lämnade det trygga, inrutade skolsystemet. Jag glömmer att det är okej att ringa till mamma och säga "jag saknar dig" och när hon svarar "vi saknar dig också, vi vill ha dig här" så inser jag, kanske för första gången, att jag inte behöver låtsas för någon. På något vis så är det på tilliten det faller, tilliten på mig själv, på andra och på att saker löser sig. Att jag inte behöver hålla på och upprätthålla. Och det lugnar mig lite när jag minns att jag brukar ha sådana här störtdykningar då och då. Att det är ur dom som förändringarna kommer. Att jag när jag tröttnat på väggstirrandet reser mig upp och tar klivet. Så på lördagsmorgonen vaknar jag fast besluten om att förändra. Äter gröt och klär på mig skidkläder och tar bilen till de soliga pisterna. Får ett sms av en gammal vän som vill ha med mig på ett skidäventyr efter att jag arbetat klart här för säsongen. Med det i tanken ger jag mig upp i liften, skidar ner, gång på gång på gång och känner hur någonting inuti mig vaknar till liv igen. Styrkan. Tilliten. Och varje gång jag tvivlar så bara kör jag. Slutar tänka. Tillslut värker mina fötter av alla åk och jag går in för att dricka varm choklad och skriva det här. Tack. 

Hemlängtan!?

Om fem veckor stänger skidanläggningen jag jobbar på för säsongen och det är dags att packa ihop och köra söderöver igen. Då har jag inte träffat vänner och familj på lite drygt fem månader. Och det är delat det där, för på många vis så känns det som att det här är mitt hem, mitt folk- my place to be. Men ibland längtar jag efter den där aprildagen då jag får köra de där hundra milen och landa i mammas famn, somna i min egen säng, vakna och gå en lång promenad med hunden, i skogen, som då kommer vara sprudlande av vår, prata i timmar med mammas kärlek, gräva i grönsakslandet och sen åka hem till backarna där jag på något vis alltid kommer höra hemma, handla på götes allköp, åka på utflykt med mormor, hänga i vänners soffor, vandra vid havet i månsken och veta att allt det här är mitt, om jag vill. Men egentligen längtar jag inte hem. Jag bara längtar efter känslan av att återvända. Jag längtar inte efter att lämna, jag längtar efter att komma tillbaks till den plats och de människor som jag lämnat med vemod men också i vetskap om att det/de finns där oavsett avstånd. Och jag åker över fjället med Håkan Hellström på högsta volym och önskar mig just nu och här inget annat än det jag har i denna stund. 

Om att säga ja

Hannah och jag sitter på trappen och pratar. Om relationer och livet och om hur jag liksom verkar ha en helt ofattbar ork och aldrig sinande energi. När jag var yngre så sa jag nej när kompisar ringde och frågade om jag ville leka så många gånger att de slutade ringa. Mamma var som en mamma ofta är, orolig. Så en dag, för lite drygt ett år sedan så tröttnade jag på mig själv, på att alltid vara den som står vid sidan av, sakta började jag kasta mig ut i det ena efter det andra. Jag bestämde mig för att jag inte skulle ha några principer och om jag hade principer skulle jag trotsa dom. När jag tog studenten bestämde jag mig för att inte ha någon plan, bara ha tillit och se vart jag hamnade eftersom att jag i hela mitt liv detaljstyrt mig själv. Och så många gånger jag har tvivlat. Kommer jag få jobb? Kommer jag överleva ekonomiskt? Kommer jag få vänner? Och varje gång är jag förvånad när det fungerar. Hur saker liksom bara händer av sig själv när jag låter dom göra det och tvärtom inte händer om jag låser in mig i rädslor, principer och föreställningar. I höstas hade jag kommit in på en utbildning men av rädsla för konsekvenserna så tackade jag nej, en vän skällde ut mig med orden "det är ju det här du vill, om du låter rädslorna styra så kommer du aldrig komma någon vart-vill du ha det så?", en timme senare hade jag tackat nej till helgens jobb, fått låna pengar till bussbiljett och ringt upp läraren och tackat ja till kursplatsen. Det funkade, jag hade världens roligaste helg och var en mycket härligare människa. Jag gick på fester, festivaler, evenemang och träffade människor jag aldrig förut träffat. Det var läskigt, det är läskigt, och ibland blir det inte bra eller som jag tänkt mig, men jag ångrar inte en sekund av det liv jag levt sedan jag börjat säga ja när kompisar ringer och frågar om jag vill leka. Nu bor jag hundra mil ifrån backarna där jag känner varenda kotte, både bokstavligt och bildligt talat. Jag jobbar med något jag verkligen brinner för. Jag har människor omkring mig som skriver brev, hör av sig, fixar födelsedagsfester, låter mig babbla, går på fest med mig, skäller på mig när jag tvivlar, människor som finns där och bryr sig och som jag bryr mig om. Och för varje dag som går så blir det lite lättare, även om jag fortfarande blir nervös över att jag om sex veckor är arbetslös. Men jag vet nu att jag överlever utan pengar, att om jag går på fest och ingen pratar med mig så kommer jag inte att dö och jag vet att om jag bara låter kompisarna ringa så kommer jag att få leka så mycket jag vill. Tack. 

om trygghet

Jag säger: "du får mig att känna mig trygg". Det blir tyst en stund, sen frågar han "är det ovanligt att du känner dig trygg?" Och i stunden har jag inget svar, det är natt och han säger att det är okej, att vi tar det en annan gång. Det blev aldrig någon annan gång men i mig ekar frågan fortfarande. "Är det ovanligt att du känner dig trygg?" Och det är någon slags sorg jag känner när jag två veckor senare erkänner för mig själv att ja, det är det. Det är ovanligt att jag känner mig trygg, på det viset som jag gjorde med honom, med och i relation till andra. Det är ovanligt att jag, som jag med honom kunde, släpper taget om det som händer, om sanningar och konsekvenser, om varandet eller icke varandet. Det är ovanligt att jag somnar i någons famn och känner att jag i just den stunden inte behöver någonting, jag behöver inte prestera eller vara någon eller något särskilt, jag behöver bara finnas. Det är ovanligt att någon får mig att känna mig fullkomlig och tillräcklig utan att jag behöver ge, ge, ge. Det fick han mig att känna från de första blickarna vi växlade. Sanningen sitter smärtsamt långt inne, men så är det. Så trygg som jag var med honom har jag aldrig tidigare kännt mig vara.