Ack mars

Idag, någonstans mittemellan disken från en skolklass som var på besök i restaurangen och kaffekokandet till lunchgästerna kommer jag på vad det är som gör mig sådär orimligt trött, opepp, rastlös och hängig. Det är mars. Det är vinter men det känns som vår. Det är snö men varmt. Och det börjar numera kännas lite som en klocka i min kropp. De senaste åren har marsdeppigheten tveklöst närvarat i mitt liv. Jag tror att det är det obestämda som gör det, övergången mellan två årstider och hur knopparna liksom brister. Jag ligger på sängen och stirrar in i väggen i timtals, är seg på jobbet, vantrivs i min kropp och kan liksom inte finna ro att göra något. Min mamma, som fått handskas med min rastlöshet i många år, sa när jag pratade med henne ikväll "de där rastlösa benen böhöver lära sig att vila" och jag vet ju att det är så men oh, du vila, du är så himla svår. Jag försöker omfamna det, låta jobbigheten rinna över mig och låta något konstruktivt komma ut ur det. Så ikväll har jag bestämt mig för att sluta röka, och för att ägna mer tid och kraft på sånt jag gillar. Som att springa tillexempel. 

Oväsentligheter och väsentligheter

I fjärran stoltserar hela fjällvärlden i skymningsljuset och vi är påväg till kvällsåkning. Jag har just fått flera jobberbjudanden och livet är lite som på en film, liksom skimrande. Så kommer kurvan. Och jag bromsar in och bländar av helljuset eftersom att jag ser ljusen ifrån bilen på andra sidan kurvan. Men han kommer fort. Med helljusen på. Det sista jag minns är ljusen, sen blir det bara mörkt och sen minns jag hur det gör ont överallt och hur marken täcks utav olja och min hand är blodig och längre bort från vägen kommer han gående. Sen kommer paniken. Jag kan inte komma ut. Hannah som sitter bredvid får mig att klättra ut på passagerarsidan. De kommande minuterna, timmarna är jag i det närmaste i ett chocktillstånd. Blir slussad mellan olika bilar av olika människor och får filtar och blir undersökt och utfrågad och tillslut hamnar vi i ett ambulansgarage och ännu en stund senare hemma, med dusch och te och tillslut ligger jag här, i flanellpyamas och förstår inte riktigt hur allting gick ihop. Jag anklagar mig själv, tänker att jag borde vara mer försiktig, på allt som kunnat hända och allt som faktiskt hände. Men det är också som att jag fattar hur skört livet är. Hur snabbt det kan vända. Hur ovestäntligt det egentligen är att min bil nu kommer behöva skrotas, vad det kommer kosta att transportera den och att jag nu kommer vara billös. Och hur väsentligt det istället är att vi alla tre lever, utan särskilt stora skråmor. 

Om tillit och svarta hål

Tilliten åh tilliten. Jag liksom faller ner i ett svart hål där pessimismen och deppigheten blir så olidlig att hannah tillslut skäller ut mig när jag mer eller mindre ägnat två dygn åt att stirra in i väggen och tvingat mig själv att sova eftersom att det är det enda som ger tillfällig lindring. Jag är jobbig för mig själv, jag är jobbig för andra. Skäller ut kocken när han vill hjälpa mig i serveringen när vi har kvällsöppet och liksom kommer på mig själv när han säger "vi är ett team, jag försöker bara hjälpa, vi ska inte konkurrera ut varandra". Och jag vill inte skylla på ångesten men det är den som talar. Den får mig att slå bort andras försök till hjälp fastän det egentligen bara är hjälp jag vill få. När jag tillslut en sen fredagskväll förstår vad det är jag håller på med så gråter jag, länge, i tystnad. Ångesten är något som jag har dragits med länge och på något vis så måste jag lära mig ta hand om den. Jag vill så gärna vara stark och självständig så att jag glömmer bort att det jag presterar kanske är över min egen förmåga. Jag flyttar hemifrån ett par veckor efter studenten och lever ett förhållandevis ostabilt liv- navigerar mellan olika jobb och boenden och hamnar tillslut hundra mil hemifrån. Jag förälskar mig och när romansen tar slut reser jag mig bara upp utan särskilt många tårar. Och i allt det här glömmer jag litegrann bort att jag bara är tjugo år. Att det inte ens är ett år sedan jag lämnade det trygga, inrutade skolsystemet. Jag glömmer att det är okej att ringa till mamma och säga "jag saknar dig" och när hon svarar "vi saknar dig också, vi vill ha dig här" så inser jag, kanske för första gången, att jag inte behöver låtsas för någon. På något vis så är det på tilliten det faller, tilliten på mig själv, på andra och på att saker löser sig. Att jag inte behöver hålla på och upprätthålla. Och det lugnar mig lite när jag minns att jag brukar ha sådana här störtdykningar då och då. Att det är ur dom som förändringarna kommer. Att jag när jag tröttnat på väggstirrandet reser mig upp och tar klivet. Så på lördagsmorgonen vaknar jag fast besluten om att förändra. Äter gröt och klär på mig skidkläder och tar bilen till de soliga pisterna. Får ett sms av en gammal vän som vill ha med mig på ett skidäventyr efter att jag arbetat klart här för säsongen. Med det i tanken ger jag mig upp i liften, skidar ner, gång på gång på gång och känner hur någonting inuti mig vaknar till liv igen. Styrkan. Tilliten. Och varje gång jag tvivlar så bara kör jag. Slutar tänka. Tillslut värker mina fötter av alla åk och jag går in för att dricka varm choklad och skriva det här. Tack.