Sånt

Jag saknar min högstadievän så mycket att jag nästan spricker. Känner att jag bara skulle vilja sitta i solen, äta jordgubbar och snacka strunt med henne. Men det är fint för fast vi finns på så många mils avstånd från varandra och ses ytterst sällan så vet jag att vi är oslagbara tillsammans. Sånt.

Jag sitter iklädd sandaler, shorts och skjorta och solen värmer trots att klockan bara är lite ännu sålänge. Och den här helgen så ska jag vandra i bokskogens näste med en av jordens finaste människor. Vi ska sova under himlen, äta fjällsnus och prata om livet. Sånt.

Det är två veckor till sommarlovet. Jag känner mig starkare än någonsin. Jag är så satan i gatan glad att jag tagit mig igenom det här skolåret ett steg i taget. Sånt. 

Så nu tänker jag fira det hela med ett glädjeskutt och massa vackra tankar. Sånt.

Kär.

Jag sitter på en bänk, pratar med världens finaste livsvägledare, lyssnar på "love generation", vill dansa och är precis sådär förälskad så att det pirrar i kroppens alla hörnor och vrår. 

"Det är så fint för genom att vara kär lär man inte bara känna rum hos någon annan utan också rum hos sig själv som man knappt vetat fanns tidigare."

Så sa klokaste Ek när hon nyss slog sig ner på bänken bredvid mig och lystrade till min sprudlande historia. Hon känner mig, hon känner alla tankar och känslor som rör sig i mitt huvud och blev glad från djupet av sig själv, för min skull.  

Och jag vill dansa lite till. För det här är mitt liv, mina val och mina sprudlande känslor. Jag får faktiskt lov att vara lite hur tokig jag vill.

Fotot är taget av min käraste syster som går att finna på www.johannasfotografier.se

Sånt som sker.

Vad hittar jag på då? 

Tja. Spelar lite teater, pratar om kärlek på kyrkogårdar, dansar, umgås med min fina vän, funderar över livet, jobbar, bakar, morsdagsfikar hos mormor, promenerar i regnet med fina kusiner och typ längtar tills på tisdag. 

Från eftermiddagens bästa bestyr- regnpromenaden.

MEN? Är det där jag?

Den här morgonen. Alltså. 

Jag visste från början att jag skulle behöva göra något och bad världen om hjälp. Och hjälp fick jag för helt plötsligt drömde jag inte bara längre, jag gjorde:

Inte kunde väl jag tro att jag kunde vara så drastisk, skriva en dikt och lägga i handen på en främmande människa på bussen. Men det gjorde jag. Min själ dansade, mina lemmar sladdrade som spaghettie och jag kunde inte låta bli att skratta åt mig själv hela vägen till skolan. 

Så komiskt. Den lilla försiktiga flickan börjar ta för sig, sätter de vildaste känslorna före allt som heter sunt förnuft och berättar sanningen, den allra djupaste, sprudlande sanningen för någon. 

När jag sedan läste ett dagens citat på en meditationssida så bara visste jag, lika självklart än en gång att det där med dikten inte bara var mitt beslut, jag hade draghjälp. 

"Blaming is a dead end. What is needed is to focus on solutions, discovering your own resources and mobilizing the will to use them. What are you willing to do to make your life better?" 

Hyllning till januariflickan.

godmorgon världen

godmorgon fladdrande flicka

välkommen hit

på besök eller för att stanna i mitt hjärta

välkommen att häpnas

över livet

Tids nog

när dagarna hunnit ikapp

när morgonen kommer

Tids nog

ska vi mötas

Förvånansvärt möte

Förvånansvärt farväl

Jag viskar "kom"

fladdrande januariflicka. 

Fjärilar i magen.

Trodde att det där med fem timmars nationella prov i matte och hela kroppen full med fjärilar inte skulle vara någon särskilt lyckad kombination. 

Men nu, halvvägs igenom kan jag konstatera att trots allt kanske inte var så tokigt ändå, den där prov och fjärils kombinationen. 

Och hur små poeter finns det egentligen.

I fredags var jag tidigare på skolan för att sätta mig på biblioteket och plugga...men...det var ju bara ett problem...biblioteket var proppfullt med poesi från golv till tak! Och jag som älskar ord i märkliga konstellationer typ som i dikter blev alldeles tokig och fick inte speciellt många rader skrivna på mitt historiearbete. Om jag hade orkat bära så hade jag säkerligen lånat med mig minst halva utbudet hem, men det fick räcka med en.
Och denna en är vääääldigt fin! Så fin att jag vill dela med mig av baksidetexten, here it comes:

landskapet och stenarna som omger salongen
 i kardborrerött och sedan en egendomligt liten
 bok och ett lika egendomligt litet hus lyckosamt
 säger jag lyckosamt säger du visst man måste
kalla det lyckosamt inte sant precis som en 
blandning av luft och luft och de små små
stjärnornas rundning du har rätt det kunde
vara ett landskap bestående uteslutande av
böcker visst kunde det vara det det säger sig
självt poeterna kring poeten det syns det är
blommönster växtbilder bokkvinnor. lyrikpojkar,
men rosenkindade. och lekdrömmar.


När någon ger mig en sådan här text så blir jag vild. Det är så vackert. Så kargt. Så enkelt men på samma gång livfyllt och sprudlande. Jag vill skriva långa rader av ord, lättsamma, oroväckande, intressanta och kraftfulla.
Boken heter  "Men hur små poeter finns det egentligen" och är skriven av Eva-Stina Byggmäster.

Resan

"Life is not just about the destiny it is about the journey." 

På läsförståelsedelen av det engelsk nationella provet häromdagen så avslutades en text som citerat ovan. Jag var tvungen att klottra ner raderna på mitt suddgummi. 

Och så är det ju hela livet. Jag älskar att välja det färdmedlet som tar längst tid eftersom man då hinner uppleva under tiden man färdas och målet blir resan värd. Som att cykla, åka tåg eller gå till fots.

Jag kan till och med se fram emot resan mer än själva upplevelsen/målet och om jag ska åka en längre tur förbereder jag mig ofta flera dagar i förväg för att liksom suga ut så mycket som möjligt av det hela. 

Och i vardagen. Varje dag är en gåva. Varje strapats är mödan värd. 

Varje gång jag finner mig till fullo till freds i livet så tittar jag med stolthet och glädje tillbaka på alla berg och dalar som givit mig all vishet och andrum för att vara nöjd för stunden. 

-Tacksamheten som infinner sig och insikter som kommer efter ett simpelt prov.- 

Ämnat för mig.

Den senaste tiden så har saker och ting bara hamnat framför mig och när de hamnar framför mig så är det som om allting bara säger "det här är rätt, det här är ämnat för dig". Jag blir lika chockad som glad varje gång det händer.

Egentligen så har jag kännt så genom hela livet. Men inte förrän nu blir jag medveten. Kanske är det det som kallas att ha makten över sina egna tankar?

Iallafall. Igår satte sig en kille bredvid mig på bussen. Rödhårig var han, precis som jag alltid sagt att min framtida man ska vara. När jag sedan skulle hoppa av bussen så mötte våra blickar varann och det sa bara pang. Somliga kallar det kanske kärlek vid första ögonkastet. Jag kallar det "att veta att detta är rätt". 

Idag satte sig samma kille bredvid mig på

bussen, just han av alla! När jag återigen skulle hoppa av bussen så mötte vi varandras blickar igen. Båda log så att det strålade och jag ville bara flyga till skolan och typ skrika av glädje. 

Nu blir jag förstås skitskrajsen. Första gången jag blir kär på riktigt så blir jag det i en främmande man på bussen. Jag blir rädd för att jag kanske bara hittar på eller inbillar mig magin i vårt möte. 

Men egentligen så vet jag att det här oavsett vad det utvecklas till är meningen för mig. Ämnat för mig. 

Varför teater!?

Det är som så. Att jag läser teaterprogrammet på gymnasiet. Många frågar varför. Jag frågar mig själv varför. 

Svaret är ganska så enkelt. Jag ville ha en utmaning. Och jag ville gå en linje där man inte enbart fokuserar på att proppa hjärnan full med kunskap utan också främjar människans i sin helhets utveckling. 

Många tittar på mig lite skeptiskt när jag berättar om mitt val av linje. De tror förstås att jag har storslagna drömmar. Och det har jag, men inte om kändisskap och glamour utan om att finna vägen till mitt eget hjärta. 

Jag är inte det minsta intresserad av att bli skådespelare, men av att kunna finna tilltro till mig själv.

Om jag lyckas? 

Nja...att jobba med teater var en mycket större utmaning än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Varenda teaterlektion under det gångna året har varit en pers men också som en vinst. Och jag har tvivlat många gånger om, men jag vet innerst inne att det är vägen till sig själv som är den viktigaste. 

Om du ska välja gymnasie. Gå på magkänslan, första intrycket av skolan. Följ dina vildaste drömmar och tro på att ditt val leder till din framgång! 

Mitt vrålåk.

Min cykel är min trotjänare. Min kärlek. Mitt vrålåk. Den är uråldrig och skranglar ändå bara lite. Den är snygg. Och den gör mig glad, och håller mig vältrimmad genom endast tre växlar. 

Morgonen

Imorse så drog jag på mig shortsen. Packade ryggsäcken och cyklade genom skogen, över fältet och till havet. Jag slog mig ner där. Lyssnade på fågelsången, åt frukost, läste en bra bok och njöt av utsikten. Sedan cyklade jag hem igen. Och fastslog att det här ska bli tradition. 

Havet. Vidderna. Fåglarna. Tystnaden. Och jag. Magi.

Njöt av livet.

Livet.

Jag inser sakteligen att det är jag som är guden i mitt eget liv. Att det är jag som bestämmer och formar det jag vill och ska göra.

Jag är tacksam.

För att jag följer min själs vildaste drömmar. För att jag aldrig låtit mig stöpas in i normen för hur man ska vara. 

Det man sår får man se växa och så småningom skörda. Det är så värt det. Alla uppförsbackar. Alla gråta-mig-till sömns kvällar. Alla klumpar i halsen och alla de becksvarta nätterna.

Det har varit priset för frihet. Ett pris som jag är villig att betala.

För nu ser jag det. Jag ser hur livet öppnas upp framför mig. Hur ljuset strålar in genom fönstret på morgonen. Hur världen finns här med mig och för mig. Redo för mig.

Matematik

Sitter på en mattelektion och försöker förstå mig på alla oändligt märkliga tal. Försöker pränta dem på min hjärnas minne så att de åtminstone stannar tills det stora nationella provet om två veckor. Lovar mig själv att aldrig mer lägga händerna på en mattebok efter gymnasiet. Inser att jag kanske måste det även om jag inte vill bli mattegeni eller vetenskapsman. Tänker att varför kunde man inte bara född till mattesnille. Eller varför måste man lära sig att räkna ut sannolikheten att en zebra bosätter sig i en rektangel med femtioelva vinklar som du först måste mäta grader och komplementhändelser åt. Räcker det inte om man kan subtraktion, multiplikation, division och addition!? 

Livsglädjen

KLICKA HÄR
Nyss sökte jag efter något på Youtube och så vips hittade jag filmen Livsglädjen.
En enkel, vacker och tänkvärd film väl värd att spendera några minuter på.

Att ta hand om sig själv

Ni vet det där jag skrev om häromdagen, att välja sina tankar och le mot världen. Ibland faller de där goda ambitionerna om en glad dag och det känns som om man inget kan göra för att förbättra.

Som idag. Jag vaknade upp pigg och glad efter två timmars sovmorgon. Hälsade dagen välkommen med ett yogapass endast iklädd nattlinne på altanen. Duschade extra länge. Klädde mig så att jag kände mig fin. Njöt av frukosten. Traskade till bussen lätt i sinnet. Lyssnade på peppande musik. Pratade med en fin vän.

Och kras borde det stå här. För hela morgonen gjorde jag saker som jag vet att jag mår bra av. Jag njöt av livet och tog själv ansvar för det.

Sedan hände kraset. Jag satte mig i en aula proppad med nervösa elever. Fick ett papper och det nationella provet, engelsk uppsatsskrivning. Läste igenom uppgiften och sjönk. Så svårt. Paniken kom. Alla skrev utom jag. Jag hyperventilerade, försökte hålla tillbaka tårarna och ilskan. Det gick ungefär lika dåligt som det låter och sedan var hela dagen förstörd.

Där tog jag inte ansvar för mina egna tankar. Jag klankade ner på mig själv och lät det negativa ta överhanden istället för att le, klappa mig själv på axeln och säga "du gjorde så gott du kunde, mer kunde du inte göra" som jag varsamt smekte min själ med innan provet. Eller som min mamma tröstande sa när hon fick ta emot en förkrossad jag "det ordnar sig ska du se. Allt hänger inte på ett prov. Du har hela livet framför dig."
Varför ger man sig själv inte det där berömmet oftare, för det är ju mycket roligare, man blir en roligare människa och faktum är att ju mer du tar hand om dig själv desto mer till övers har du för omvärlden.