Åttiotreårskalas och släktprat.

Mormor fyllde åttiotre. Ett givet tillfälle att klä sig i tantkläder tyckte jag. 

Och så satt jag i soffan, vid barnbordet, fastän den yngsta som sitter där är tolv och den älsta femtioett. Vi åt tårtor och kakor och det finns liksom ingen hejd när man går på tantkalas. 

För mig är det himla märkligt att umgås med släkten. Med människor som har helt andra värderingar om vad som är viktigt i livet, att jag inte kan säga hela sanningen eftersom de inte skulle förstå. 

Men det är också himla fint och sitta där i den guldiga soffan. Lyssna på släktingarnas grova skorrande, ärligt talat pratar de nog den grovaste skånskan jag vet. Bondespråket. Och skrapet från finporslinet som mormor bara dukar fram när man får "främmad". Då krävs det lite guldkant på tillvaron. 

Jag tänkte att jag ändå är som en pusselbit i den där släkten. Och att vi finns där för varandra när det gäller. 

...tvåtusentretton...året som gått...

I januari var jag på min allra första tonårsfest och insåg att det där med fylleslag inte direkt var min grej. Jag fyllde sjutton, åkte skridskor i vinternatten och yogade.

Snön lös upp världen. Det vart februari. Jag och vännen på berget började brevväxla med varann, det var något av det största som hänt det här året. Han hjälpte mig förstå att det allra viktigaste här i livet är att prata om det som känns.

Mars. Ljuset i tunneln. Jag stirrade in i väggen. Ville mest av allt fly från livet. Tvekade på det mesta. Yogan och samtalen om onsdagskvällarna var min räddning, det som gav livet ljus.

April. Jag behövde pengar. Ett par dagar senare blev jag erbjuden ett näst intill perfekt helgjobb hundra meter hemifrån. Började jobba. Jag började samtala med en kurator på BUP. Fann dansen och det började spraka i livet.

Skolan och de nationella proven upptog den mesta av min vakna tid. Annars hängde jag mest i naturen, sprang, gick, skuttade genom skogarna och över backarna. Mötte busspojken. Jag vågade leva ut mina känslor, minst sagt. För det var fjärilar i hela kroppen min. Men jag var lycklig i Maj. 

Sedan vart det juni. Skolan slutade. Jag och vännen dansade i de ljumma sommarkvällarna. Familjen for iväg. Jag hade ensamtid. Cyklade långa rundor. 

Juli anlände. Jag sprang upp och ner för stentrapporna i det gula huset nästan varje dag. Jobbade alltså. Framåt kvällen satt jag på altanen och omgavs av familjen eller badade, i hav, vattenfall. Pratade om frihet med vänner.

Augusti. Dags för norrlandsfestivalen. Jag lärde mig att ibland kan det vara bra att släppa taget, låta saker bara vara som de är. Lita på omvärlden. Ibland hittar man någon att dela ett ord med, ibland springer man längs älvkanten med den finaste av alla, flickan från ovan, och skriksjunger, ibland finner man ro, möter det som är viktigt. När jag tänker efter lärde urkult mig mer än jag anat.

Jag cyklade på tremånaderskalas. Satt på en gårdsplan, mitt på Österlen, i septemberljuset och höll handen, var stoltast i världen över min vän som läste upp sin vinnardikt. Gick på konsert och delade en kväll med kusinen min, hon som jag mest i världen ser upp till. Dansade. Jobbade. Plockade kantareller. 

Hängde med syrran en del när det blivit oktober. Gick på konserter, framträdanden och teatrar. Promenerade runt i min skittunga väska och pluggade alldeles väldigt mycket.

November är stora kalasmånaden. Tårtätarmånaden. Ena dagen fyllde någon tre, andra dagen åttiofem och någon annan sjutton, femtioett och jag så fortsatte det.. Åkte förstås också till Örebro och överkom ångesten i det där med att platsa i nya sammanhang.

Såhär. Nu är det december. Jag är halvvägs genom gymnasiet. Pendlar mellan allt vad livet innebär men tror mig ändå funnit svaret i ärligheten.

Det blev jul trots allt..

Det ska nog bli lite jul av den här flickans liv också. Kanske till och med den bästa. För jag har liksom skippat alla förväntningar, all stress och all press och låtit allting flyta.

Jag bytte julstressen mot en vän. Vi for till vännen på berget för att överlämna en skrivmaskin, satt på verandan och drack te, tittade på hans samlingar och jag fick en julklapp. Sedan rastade vi hunden och oss själva på stenshuvuds topp. Och det var typ världsbäst. 

Och vi skaffade ju oss trots allt en gran. En sådan där lång, krokig och nästan grenlös som vi alltid har sneglat på. Lite för att ingen egentligen bryr sig och lite för att det är kul. Och mamma slängde belysningen förra året så vi fäste en vanlig julstjärna på mitten, med eltejp istället. 

Gick till kyrkan för att fundera på vad julen är. Varför vi firar. Tände ljus, sjöng, bad och log med hjärtat.

Grisen (katten alltså) firar jul all alone då hennes familj är bortrest. Så vi hängde en stund.

Jag klädde mig i körsbärsklänning och utsläppt hår. Är liksom frälst i det där med secondhand klänningar. 

Jag hängde med familjen, och kanske bäst av allt var gröten. Min favorit tillsammans med apelsinerna.

Förutom att soffhänga promenerade vi i skogens mörker.

Och nu är det juldag. Jag och mostern min tog mormor i varsin hand och traskade till kyrkan tidigttidigt på morgonen. Julotta. Körerna sjöng och jag fällde en tår. Det här är verkligen en av de bästa jularna jag upplevt. När jag och hunden promenerade en mil efter kyrkan så tänkte jag på det. Hur det som är viktigt liksom skiner igenom när man skalar av det materiella budskapet. För trots min högst simpla julhelg så tycker jag mig befinna mig mitt i nån klichéig julfilm. 

Barnens lilla högtid.

På den allra sista litteraturlektionen för terminen pratade vi om julminnen. Om hur man minns den bästa julen. Om hur julen är nu. Hur man önskar sig julen.

Det verkar som om många fler än bara jag tycker att julen är en ganska jobbig högtid. Att advent är helmysigt, men att själva hysterin runt den där enaste dagen, den tjugofjärde i den tolfte månaden, kanske mest lägger sig som ett kvalmigt täcke runt en.

Vi pratade om att det kanske är en övergångsperiod det här. Vi är inga förväntansfulla barn längre och ligger lågt med firandet. Man väntar liksom på sina egna barn för att ha en anledning att börja fira igen. Att julen är en barnens och förväntningarnas högtid som mest hålls uppe för deras skull. 

en grå söndag vid köksbordet

Det är söndag. Jag sitter vid köksbordet och skriver texter. Formulerar ord ut i intet. Lyssnar på musik från blandlistan. Avverkar diskberget. Sätter igång en deg till bröd med kummin i. Klär mig i gula strumpbyxor, klänning och raggsockor. När resten av världen är sliten, falerad, har påsar under ögonen och hjärtat i halsgropen. Då, då om någon gång är det väl åtminstone viktigt att känna sig fin.

Jag låg vaken halva natten. Lyssnade på musik. Skrev. Läste. Gjorde listor.
När jag slumrat till vakande jag av tumult i huset. Någon som ringde ambulans. Någon annan som ringde någon annan. Sedan försvann de, allihop, förutom hunden som lade sig bredvid mig som för att vakta mina tankar. De, tankarna, flög all världens väg. Mormodern min hade fallit ihop, vaknat upp på golvet. Trott sig ha fel på hjärtat sitt. Hon åkte in, mamma hängde på. Jag låg vaken och tänkte på livet, det sköra, bräckliga, i många timmar.

Vaknade sedan av ett telefonsamtal. Allt var bra. Det blir bara lite för ansträngande ibland att vara åttiotre och tro att man orkar precis lika mycket som man alltid gjort. Så nu, denna ledighet, ska vi pyssla om henne.

Jag är tacksam i stunden. Tacksam för allt jag har omkring mig.

Årets mörkaste dag välkomnar livet!

Årets mörkaste dygn. Vintersolståndet. Jag tänker att det är finare än nyårsafton. Mer på riktigt liksom. Äkta. Inga guldiga paljettklänningar och raketer på himlen. Bara det som är. Man möter mörkret inom sig och i världen.

Saker vänder. Ljuset återvänder. Överallt. 

Jag har inte gjort något överhuvudtaget för att fira denna dag. Eller nå, jag har ju förstås levt, andats, funderat. Så tänker jag att det kanske är det som är vitsen. Att man vänder sig inåt. Är i verkligheten. I det som är. 

Vännen min skriver om dagen. Hon pekar på hur det är dags att överge det ovälkomna. Och välkomna det nya, i livet.

Jag släpper taget om gamla mönster och rutiner som inte gynnar, jag släpper ångest, press och det som orsakar smärta. Jag välkomnar kärleken, både den till mig själv och till andra. Jag välkomnar mig själv, den gnistrande blicken och fjärilsvingarna. 

Back on track. Övningskörning.

Idag övningskörde jag. På en annan trafikskola. Ni minns kanske hur jag ramlade rätt ner i stupet när jag övningskörde på trafikskola sist. Hur jag liksom överöstes med kritik och jag ba' hallå- såhär kan det ju inte vara..

Så. Jag gav nästan upp hoppet men peppades stenhårt av en klasskamrat som verkligen ville få mig att klara det. Så tillslut fick han mig att knacka på dörren till den där andra trafikskolan och boka en tid. Har kört rundor en del med tänkarmannen hemma och fått en mer avslappnad känsla för bilen.

Så idag. Jag var nervös så in i bänken när vi promenerade till trafikskolan (ja, jag hade sällskap). Men det gick bra. Trots att jag missade en del saker. Det var en tjej som handledde. En lugn, trevlig tjej som nästan inte bromsade en endaste gång. Hon berättade vad vi kunde öva på och när de lägger upp det så. Att jag bara checkar av typ en gång i månaden att jag lärt mig nästa moment. Halleda så mycket enklare det känns. 

PS. Körskolan ligger i typ ett skitfint hus. Superpeppande ju!.ds.

Julen

Jag går runt och funderar på hur det kommer sig att jag inte gillar julen. Att jag mer och mer tar avstånd från den där högtiden.

Det är liksom inte riktigt okej att ogilla den där världens största firarhelg. Man får konstiga blickar, blir kallad tråkig och blir utfrågad tiotusen gånger. Så jag avstår helst från att yttra mig om det. Håller tyst och ler. 

Det är inte så att jag tycker illa om den där mjuka, varma känslan och att bara umgås med familjen i soffhörnan. Men den där hetsen, konsumtionshetsen. Att bara köpa, köpa, köpa- utan eftertanke. Och att bara proppa i sig mat, utan att fråga sig varför man gör det.

Det är inte så att jag inte vill ge bort saker, för det vill jag. Och det är inte så att jag inte vill ta emot saker, för det vill jag. Men att stressa. Pressa. För att komma på något. Tynga sina axlar med oro för att månadslönen inte kommer räcka till. Sånt ogillar jag. Jag ger gärna presenter till min omgivning när som helst på hela året, men jag vill att det ska komma från hjärtat, inifrån. 

Jag tror att förväntningarna förstör så himla mycket. Att man har den där idylliska bilden präntad på hjärnan. Men att det sällan blir sådär idylliskt, det är alltid något som faller, man bråkar, familjelyckan spricker,  man blir för mätt.

Jag kanske är tråkig. Jag kanske är konstig. För är det inte lite konstigt att ha ångest bultande i bröstet nu såhär en vecka före jul, då man ska vara som allra lyckligast. 

Jag ska fira hemma. Med mamman, tänkarmannen, skruttfluffhunden och eventuellt en vän till mamman min. Jag ska köttstrejka. Konsumtionsstrejka. Gå till kyrkan och be till Gud. Gå ut på backarna och sjunga psalmer för moder jord. Jag ska fundera på livet, på världen. För det är vad jag tycker är allra viktigast. Jag ska umgås med vänner som jag är fullkomligt beroende av. Kanske ge dem något hemgjort, något second hand fyndat. Kanske inte. 

Så.

Jag tror att alla världens problem löses ifall vi lär oss älska oss själva. Och förbjuder förbud. Punkt och slut.

Att låta sitt ljus lysa. Och om dans.

Min kropp har legat nere. Varit trasig, inombords. Trött och sliten. Ledsen och söndrig. Sagt ifrån på skarpen med halsont. Jag har masat mig iväg till skolan. Trotsat kroppen min. I tystnad vandrat genom korridorerna. Fällt en liten tår. Betraktat omgivningen. Höstterminen avrundas. Jag är tacksam på djupet. Trött i själen. Så blev det helg, den sista före långledigheten. Jag har sovit. Sovit. Sovit. Rest mig från sängen för att gå på kalas. Betraktat konst. Promenerat längs havet med familjen. Försvunnit ner i dvalan igen. Det blev söndag. Det blev dansdag. Kroppen, ett härjat vrak. Vi dansade till rytmer av livet. Svettades ut varenda liten känsla av att inte duga. Ilska. Glädje. Ord som inte går att sätta fingret på. Allt kom fram. Sköljde över mig. Åkte hem från storstan i universums finaste bil, den gröna bubblan. Hade vackert sällskap. Pratade många fina ord. Gav mig själv en lång varm dusch och bestämde mig för att nu, nu är det jag och ingen annan som gäller i mitt liv.

Så tänker jag på det där ljuset. Det som släcks så fort man inte är uppmärksam nog. Att det är viktigt att ta hand om. Att finnas där för sig själv. 

Tack. Tack för allt vad livet ger. 

Sjukar mig och hänger i partypäntzen och så.

Alltså de där haremsbyxorna jag köpte begagnat av någon på norrlandsfestivalen i somras. Herregud. Haremsbyxer i Manchester, värsta bästa. Kan ju meddela att jag flög fram längs norrlandsälven i dem. Och jag som jämt tyckt att jag såg bajsnödig och superskitlång ut i sådana där haremsbyxor. Men nope. Inte i dem här. 

Och när man hängt i sängen en hel dag och känner sig rastlös och så, vad passar då bättre än en liten storstädning. (Och lite beundring av fin matta- fyndad på en av Österlens bästa hak).

När kroppen får nog.

Jag har ont i halsen. Så satans ont i halsen. Men inga som helst andra symtom på förkylning. Bara tröttheten, den outgrundliga.

Jag stretar emot in i det sista, försöker pallra mig till skolan fastän jag vet att kroppen för länge sedan bestämt sig för att jag ska stanna hemma. Men tänk, men om, men jag måste, borde. De tar aldrig slut, orden som liksom formar min kropp av pressen att duga, räcka, vara bra. 

Och när jag inte matar min kropp med den näring den behöver, när jag aldrig sitter stilla utan alltid bara gårgårgår, letar och söker, förflyttar min kropp, när jag sover bara några timmar per dygn och när jag skyller mina känslor på tusen olika anledningar som egentligen inte har med saken att göra. 

Enligt bibeln "du kan hela ditt liv" så är halsont något som kommer av att hålla tillbaka vreda ord, en känsla av att inte kunna ge uttryck för sitt eget jag. Och i måndags pratade jag med barnmorskan på kvinnokliniken om hur mina problem härstammar i undantryckta känslor, sånt som inte fått plats, som inte fått visa sig i dagsljus. 

Jag suckar. Då var vi här igen. Ord mot ord. Känsla mot känsla. Jag stannar hemma. Allting bara trasslade sig på vägen. Satte hinder. Jag satte hinder för mig själv. Familjen tvingar mig att stanna i sängen. Jag tar ett djupt andetag. Tänker att jag borde göra det oftare. Stanna upp. Vara här, nu. Det är dags att släppa alla hämningar, jag är fri att vara den jag är. Jag duger. Det gör jag. Och jag behöver ingenting, ingenting tvingar mig någonstans. 

Godmorgon, godnatt. Nu försvinner jag in i dvalan. Vi ses på andra sidan! 

Att hylla en människorättskämpe.

Han dog. En av vår tids största kämpe. Nelson Mandela. Jag har väl inte någon direkt anknytning till honom, kanske är jag alldeles för ung. Men jag sörjer. Och jag vill höja honom högt över skyarna. För en människorättskämpe bör alltid hyllas.

Kära, kära du. När du gav mig de här orden så gav du mig samtidigt tillåtelse att skina.

Att googla citat av Mandela är som att man vill tjuta av glädje, vilken vacker, klok man. 

To cool for school.

Imorse när jag drog upp gardinen så yrde vinden, snön låg vit och mamma tvingade mig att stanna hemma från skolan. Så jag kröp ner i värmen igen. Tittade på lost (snart klar med andra säsongen, heja mig!) och somnade om. Vaknade piggare än på länge och gick ut och gick en lång runda. 

Det blåste och när jag sprang i medvinden så flög jag nästan fram över backarna. Det var skönt och fint och frigörande för hela jag.

Vid Möllan trodde jag att jag skulle dö idylldöden. Ni fattar ju, så himla pluttenuttigt och fint det är. 

Husen där nere i dalen är ju inte helt ofina de heller. 

Sedan kom jag hem och åt knäckemackor med kaviar på kökssoffan och pratade med skruttfluffhunden och tänkarmannen.

Och sedan blev jag bjuden till julkalenderfika hos en vän. Typ världens mysigaste. 

Går hem från vännen genom byn. Min allra käraste by. Lyssnar på musik och tänker på hur man kan välja olika vägar genom livet. På att det blir bra i vilket fall. Nu ska jag äta middag med familjen. Kram! <3

Vem vill inte vara insnöad?

Egentligen skulle jag väl behövt ta jullov nu på momangen men måste istället ta mig samman och färdigställa alla de hundratals arbeten jag annars riskerar hamna på efterkälken med. 

Då kommer SMHI som en räddande ängel och berättar att det ska bli snöstorm imorgon. 

Halva klassen vet redan då att de inte kommer kunna komma till skolan imorgon, inte ens hon som bor mittemot skolans huvudbyggnad. 

Jag som älskar snö och som verkligen hade mått prima av en vilodag kan bara konstatera att jag trots att jag bor en timme från skolan (därmed längst bort av alla), i världens köldhål, där bussarna ALLTID går, även vid klass fem varning, kommer att vara först på plats, sitta på första bänkraden. Själv ~förutom han som bor långt ut i tjottaheiti norrut~ och le och inte känna mig det minsta insnöad. 

För vet ni. Hur mycket jag än försökt så har jag aldrig någonsin varit insnöad. Förutom en gång när jag gick på lågstadiet, visserligen bodde jag i skolbyn och jag gissar att det mest var ett desperat försök att låtsas vara insnöad. 

Snyft. Jag vill också vara insnöad. 

Grejen är den att ingen skulle blivit förvånad ifall jag var insnöad för de tror typ att jag bor i vildmarken. Men ändå. Hallå. 

Dagen likt ett anställningsbrev.

Tja! 

Jag heter måna.

Ifall ni behöver någon som är bra på att ligga på golvet, på en teater och sova med femtioelva skrikande, diskuterande och sjungande teaterelver runt omkring sig. Någon som till på köpet kan bli väckt av att någon knäpper den i örat eller kittlar hen var femte minut och sedan somnar om lika snabbt igen.

Well. Isåfall kan ni anställa mig. 

Because that is pretty much vad jag har gjort idag. Förutom att försova mig (väckarklockans fel), sminkat och klätt ut mig, spelat ett par avslutande föreställningar och varit världens lyckligaste av att få omges av min kära klass. Och eh. typ skrikit av lycka för att SMHI säger att det ska bli snö imorgon. Goodbye!

Första advent. En kärlekens dag.

Vaknade upp med en snarkande storasyster på golvet och mamman, tänkarmannen och skruttfluffhunden i rummet bredvid. Blev alldeles varm i hjärtat av att ha alla är samlade, på samma plats. Min trygghet. Min kärlek. Min familj. De som alltid finns där. De som jag alltid kommer att återvända till.

Jag har varit överallt och ingenstans den senaste veckan och njöt innerligt av den stunden.

Sedan drog jag till staden för att hänga med mina klassisar. Vi övade barnteater inför tisdagens premiär. Sminkade. Fixade frisyrer. Och det gick så himla bra. Det är något alldeles särskilt när allt helt plötsligt sitter. Jag traskade till bussen med världens största leende och en helt knäpp frisyr.

Där hemma var familjen samlad. Jag drog på mig underställ, reflexer och pannlampa. Sprang rekordsnabbt genom mörkret i skogen. Yogade. Tränade magmuskler. Duschade bort svett och smink. 

Nu sitter jag på sängen. Tänder min oelektriska julstjärna. Snart ska jag gå till vännen min. Vi ska se på julkalendern. Som vi gjorde även förra året. Jag är så varm i hjärtat och tacksam för just den här stunden. För att jag faktiskt nått hit, till den där  känslan som jag sökt. Att jag samtidigt vet hur kämpigt det är, men att man fixar det, det gör man.