om trygghet

Jag säger: "du får mig att känna mig trygg". Det blir tyst en stund, sen frågar han "är det ovanligt att du känner dig trygg?" Och i stunden har jag inget svar, det är natt och han säger att det är okej, att vi tar det en annan gång. Det blev aldrig någon annan gång men i mig ekar frågan fortfarande. "Är det ovanligt att du känner dig trygg?" Och det är någon slags sorg jag känner när jag två veckor senare erkänner för mig själv att ja, det är det. Det är ovanligt att jag känner mig trygg, på det viset som jag gjorde med honom, med och i relation till andra. Det är ovanligt att jag, som jag med honom kunde, släpper taget om det som händer, om sanningar och konsekvenser, om varandet eller icke varandet. Det är ovanligt att jag somnar i någons famn och känner att jag i just den stunden inte behöver någonting, jag behöver inte prestera eller vara någon eller något särskilt, jag behöver bara finnas. Det är ovanligt att någon får mig att känna mig fullkomlig och tillräcklig utan att jag behöver ge, ge, ge. Det fick han mig att känna från de första blickarna vi växlade. Sanningen sitter smärtsamt långt inne, men så är det. Så trygg som jag var med honom har jag aldrig tidigare kännt mig vara.