Hemlängtan!?

Om fem veckor stänger skidanläggningen jag jobbar på för säsongen och det är dags att packa ihop och köra söderöver igen. Då har jag inte träffat vänner och familj på lite drygt fem månader. Och det är delat det där, för på många vis så känns det som att det här är mitt hem, mitt folk- my place to be. Men ibland längtar jag efter den där aprildagen då jag får köra de där hundra milen och landa i mammas famn, somna i min egen säng, vakna och gå en lång promenad med hunden, i skogen, som då kommer vara sprudlande av vår, prata i timmar med mammas kärlek, gräva i grönsakslandet och sen åka hem till backarna där jag på något vis alltid kommer höra hemma, handla på götes allköp, åka på utflykt med mormor, hänga i vänners soffor, vandra vid havet i månsken och veta att allt det här är mitt, om jag vill. Men egentligen längtar jag inte hem. Jag bara längtar efter känslan av att återvända. Jag längtar inte efter att lämna, jag längtar efter att komma tillbaks till den plats och de människor som jag lämnat med vemod men också i vetskap om att det/de finns där oavsett avstånd. Och jag åker över fjället med Håkan Hellström på högsta volym och önskar mig just nu och här inget annat än det jag har i denna stund.