Om tillit och svarta hål

Tilliten åh tilliten. Jag liksom faller ner i ett svart hål där pessimismen och deppigheten blir så olidlig att hannah tillslut skäller ut mig när jag mer eller mindre ägnat två dygn åt att stirra in i väggen och tvingat mig själv att sova eftersom att det är det enda som ger tillfällig lindring. Jag är jobbig för mig själv, jag är jobbig för andra. Skäller ut kocken när han vill hjälpa mig i serveringen när vi har kvällsöppet och liksom kommer på mig själv när han säger "vi är ett team, jag försöker bara hjälpa, vi ska inte konkurrera ut varandra". Och jag vill inte skylla på ångesten men det är den som talar. Den får mig att slå bort andras försök till hjälp fastän det egentligen bara är hjälp jag vill få. När jag tillslut en sen fredagskväll förstår vad det är jag håller på med så gråter jag, länge, i tystnad. Ångesten är något som jag har dragits med länge och på något vis så måste jag lära mig ta hand om den. Jag vill så gärna vara stark och självständig så att jag glömmer bort att det jag presterar kanske är över min egen förmåga. Jag flyttar hemifrån ett par veckor efter studenten och lever ett förhållandevis ostabilt liv- navigerar mellan olika jobb och boenden och hamnar tillslut hundra mil hemifrån. Jag förälskar mig och när romansen tar slut reser jag mig bara upp utan särskilt många tårar. Och i allt det här glömmer jag litegrann bort att jag bara är tjugo år. Att det inte ens är ett år sedan jag lämnade det trygga, inrutade skolsystemet. Jag glömmer att det är okej att ringa till mamma och säga "jag saknar dig" och när hon svarar "vi saknar dig också, vi vill ha dig här" så inser jag, kanske för första gången, att jag inte behöver låtsas för någon. På något vis så är det på tilliten det faller, tilliten på mig själv, på andra och på att saker löser sig. Att jag inte behöver hålla på och upprätthålla. Och det lugnar mig lite när jag minns att jag brukar ha sådana här störtdykningar då och då. Att det är ur dom som förändringarna kommer. Att jag när jag tröttnat på väggstirrandet reser mig upp och tar klivet. Så på lördagsmorgonen vaknar jag fast besluten om att förändra. Äter gröt och klär på mig skidkläder och tar bilen till de soliga pisterna. Får ett sms av en gammal vän som vill ha med mig på ett skidäventyr efter att jag arbetat klart här för säsongen. Med det i tanken ger jag mig upp i liften, skidar ner, gång på gång på gång och känner hur någonting inuti mig vaknar till liv igen. Styrkan. Tilliten. Och varje gång jag tvivlar så bara kör jag. Slutar tänka. Tillslut värker mina fötter av alla åk och jag går in för att dricka varm choklad och skriva det här. Tack.