Hemma i min by i världen

Ni vet när man spenderat de senaste fem månaderna av sitt liv i ett landskap som bäst går att jämföra med en scen i en Elsa-Beskow bok, med snötyngda granar, enorma vyer och gnistrande skare. Och sen åker man hem, en livstid rikare i själen och träffar familj, vänner, människor som står en nära och vet allt om en. Man besöker platser där man känner varenda kotte, både bokstavligt och bildligt talat. Man har soffhäng som är snarlikt det soffhäng man brukade känna till. Man promenerar med hunden, samma runda som man promenerat hundratals gånger. Man handlar på Ica där kassörskan tillochmed kan ens namn. Man sover i en säng som är formad efter ens egna sömnlösa nätter. Man är hemma. Man är någon man brukade vara. Men sen ändå, efter ett par veckor packar man samma väskor med samma grejer, plockar bort vinterskor och byter mot sandaler, ställer undan skidorna och ersätter dem med cykeln och sen fyller man bilen, hoppar in och kör längs vägar man aldrig tidigare sett. Man är ensam, men påväg någonstans. Och så hamnar man på en färja som ska ta en någonstans man aldrig förut varit. Då går man upp på däck, ser hur solnedgången kommer allt längre bort, man har utsläppt hår och ser liksom annorlunda ut eftersom att ens enda tofs försvunnit, man tänder en cigg, andas ut, ler, småpratar om utflyktsmål och sevärdheter, upplevelser och platser med en främling. Och just där och då är man hemma. Hemma i världen. Påväg. Påväg någonstans som ska bli till någonting inom en, påväg att formas, växa, krympa, resa sig upp som en ny någon.