Oväsentligheter och väsentligheter

I fjärran stoltserar hela fjällvärlden i skymningsljuset och vi är påväg till kvällsåkning. Jag har just fått flera jobberbjudanden och livet är lite som på en film, liksom skimrande. Så kommer kurvan. Och jag bromsar in och bländar av helljuset eftersom att jag ser ljusen ifrån bilen på andra sidan kurvan. Men han kommer fort. Med helljusen på. Det sista jag minns är ljusen, sen blir det bara mörkt och sen minns jag hur det gör ont överallt och hur marken täcks utav olja och min hand är blodig och längre bort från vägen kommer han gående. Sen kommer paniken. Jag kan inte komma ut. Hannah som sitter bredvid får mig att klättra ut på passagerarsidan. De kommande minuterna, timmarna är jag i det närmaste i ett chocktillstånd. Blir slussad mellan olika bilar av olika människor och får filtar och blir undersökt och utfrågad och tillslut hamnar vi i ett ambulansgarage och ännu en stund senare hemma, med dusch och te och tillslut ligger jag här, i flanellpyamas och förstår inte riktigt hur allting gick ihop. Jag anklagar mig själv, tänker att jag borde vara mer försiktig, på allt som kunnat hända och allt som faktiskt hände. Men det är också som att jag fattar hur skört livet är. Hur snabbt det kan vända. Hur ovestäntligt det egentligen är att min bil nu kommer behöva skrotas, vad det kommer kosta att transportera den och att jag nu kommer vara billös. Och hur väsentligt det istället är att vi alla tre lever, utan särskilt stora skråmor.