Kvällspromenad.

Höstkylan smyger sig in under den blåa, tjocka tröjan jag varsamt dragit över huvudet. Några stilla regndroppar faller på min näsa. Vinden fläktar lätt mot min kind. Jag promenerar genom byn, likt jag alltid gjorde om kvällarna förut. Nu var det länge sedan och jag viskar "välkommen tillbaka" till byn som jag så innerligt älskar utan egentlig förklaring. Jag minns allt som om det var igår. Jag minns och känner hur hela kroppen bildar harmoni. I den stilla vandringen, i varje andetag, i varje steg finner jag tröst, stillhet och förståelse. Jag drömmer, om flickan från ovan och om huset på mitten. Om någon. Jag drömmer om livet, framtiden, nutiden. Om hur det kommer bli. Vet att allt som någonsin blir är bra. 

Jag skuttar. För den där glädjen som sakta fylls på inom mig, som återvänder. Jag ler, jag är glad att det är jag som är januariflickan. Jag är glad att livet är just precis som det är för stunden.