Poesi

Karin Boye är en av mina absoluta favoritpoeter. På festivalen köpte jag en samlingsbok med hennes dikter. Jag och vännen satt på en stubbe med utsikt över norrlandsälven och hade högläsning. Den här dikten fastnade. 

      

      till en vän. 

På utbredda vingar i vidderna seglar örnen.

Luften är tunn, där han glider, och svår att andas.

I fjällvinterns ödsliga luft är han ensam vida.

Skymning och köld är hans följe-

hans enda glädje

glädjen att känna sig flyga på starka vingar.

Så högt färdas du i de tommaste vinterhimlar,

tapper som örnen i kraft av ljungeldsvilja.

Du avstod att sträva till lycka, du valde stigar branta, som skrämmer oss veka.

Så blek du vandrar,

vandrar med snabba och spänstiga steg som vinden.

Min värld liknar din, och den liknar den ändå inte.

Skrattande dansar min stjärna bland stjärnegåtor.

Din järngråa glädje, den älskar jag långt ut i fjärran.

Låt mig få gå vid din sida

och nå med blicken

in i din vintriga värld och din ljungeldsvilja!