Det vänder och går mot ljusare tider.

Jag vände och vred mig i känslan av att jag inte fick plats i gruppen, ställde mig på sidan av för jag kände att jag inte hade samma rätt att vara där som alla andra, jag ville börja gråta varenda teaterlektion för det var en sådan plåga att uttrycka mig själv så som jag ville, och genom varje ven i kroppen dunkade orden "jag är ensam, bortglömd, osynlig." 

Att jag levt sådär i ett helt år, är ur lite perspektiv helt ofattbart, men också en bra anledning till att ändra det.  

Den här hösten är klassen uppdelad i två grupper på teaterlektionerna. Förra veckan läste vi igenom manuset till barnteatern som vi ska spela upp i december. Vi skulle skriva vilka roller vi helst ville spela på varsin lapp. Jag präntade ner den manlige huvudrollen, eftersom det var den enda jag kunde identifiera mig med. 

Dagen efter kastade jag undan de ord som ljöd i klassen att i min grupp, där hade minsann de bästa hamnat. "Det angår ändå inte mig" tänkte jag och traskade vidare. Och när man pratade om vilken roll man ville spela, så vågade jag inte säga att jag önskat huvudrollen, för jag ansåg mig inte ha rätten till den. 

Under helgen så kunde jag inte släppa "du kan hela ditt liv"-boken. Jag lärde mig bland annat att om jag tänker att jag är ensam osv, så blir jag det men på samma sätt kan jag ändra det genom att för mig själv upprepa mantrat:

Kärleken finns överallt. Jag älskar och är älskad. 

På det viset har jag hittat tillbaka till mig själv. Börjar inse hur lätt det är när man tycker om sig själv. Hur fint det är att le mot sig själv och andra. Att vad jag än behöver kommer till mig. Jag fick inte huvudrollen. Men jag fick den andra största rollen, som en barsk moder. Det passar mig alldeles utmärkt, för jag är inte det minsta barsk men jag vet att det är något jag till en viss grad behöver ändra på. 

Och huvudvärken då? Jo, ni vet den försvann med vinden när jag blivit medveten om dess budskap.