Jag fick chansen, tog den. Känner mig kanske något okvalificerad för den sortens sjukvård, men å andra sidan; vem avgör det? Och det fanns ju faktiskt en tid då jag hade såpass mycket ångest att den var svår att leva ett "normalt" liv med. Det bästa var kanske första gången, då min mamma skulle vara med. Man skrev upp allt som hade skett genom livet på en tidslinje. Det var mycket, många saker som tillsammans vävde en historia, ett liv. Då förstod jag vart ångesten kom ifrån, men också att mitt liv den senaste tiden blivit så mycket bättre och rikare än tidigare.
Genom samtalen har jag fått redskap och blivit uppmuntrad att använda mina egna verktyg. Jag lär mig att titta på livet ur olika perspektiv. Här om dagen var jag på ett sånt där samtal, berättade hur underbart det vara att känna gemenskap på urkult. Min kurator sa då, "ja, men om du jämt skulle ha varit på urkult istället för i skolan så skulle du kanske inte utvecklats särdeles, för då hade du inte behövt anstränga dig för att passa in och trivas. I skolan, mår du kanske skit ibland, men det är för att du klättrar på bergsstigar som kommer leda dig till toppen, de lär dig hela tiden någonting."
Det är bara så himla sant. Även om jag stundtals känner mig alldeles väldigt vilsen så har det senaste året i mitt liv gjort mig tusen gånger rikare som människa. Jag lär mig, genom varje steg att älska, att lita på kärleken i varenda människa och i mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar